BLOG

västra hamnen

Magiska aftnar i Malmö

Grädde på moset, vinstlott eller väderbonus, fan, kalla det va du vill, men gött är det i alla fall. Det ovanligt fina sensommarvädret vi har just nu, alltså. Jag unnar verkligen alla som tar sig hit från stan dessa kvällar och njuter av den ena färgsprakande solnedgången efter den andra. Har nog aldrig sett så många picnic-gäng längs Sundspromenaden som den här veckan – som ligger sånär inpå september.

– Måste försöka minnas dom här extra sommardagarna om ett par månader när man allt annat vill än att gå ut i shorts och t-tröja.

Autumn-in-Malmo-Sweden

Höstmoln över Malmö Live

Så här såg det ut vid fiskeroddarna i Malmö tidigare idag. Höstdramatik i himmelen men än så länge är allt vackert grönt – färgskiftningarna kommer först att synas om ytterligare några veckor. Och tur är väl det. För en av fördelarna med att bo i Skåne är just att vi har lite längre sommarsäsong än framförallt lapplänningarna – där höstens första snö kan komma precis när som helst (om den inte redan gjort det).

Tidskapseln: Johan Carsten

Här kommer första korta porträttet i min serie, “Tidskapseln”. Det är konstnären, Johan Carlsten som porträtteras i sin ateljé där jag filmade under några timmar för ett par veckor sedan.

 

 

Vastra-Hamnen-summer-night

Sommarens Återkomst – Halleluja!

Så kom sommarvärmen och solen tillbaka. Hela kommande veckan ser extremt lovande ut. Även om större delen av helgen ägnats åt att iordningställa galleriets och fotostudions skyltfönster inför hösten, hann jag åtminstone ut en sväng efter familjens söndagsmiddag. Bildbevis ovan.

sunset-kopenhamn

Gemytligt Goda Grannar

Så här såg det ut över grannlandet igår kväll medan vi satt på framsidan och åt kanske årets sista middag utomhus. Solen gassade på och flera vänner och nya och gamla grannar knallade förbi och tjingade. Det var som högsommar på Sundspromenaden – fast med lagom mycket folk.

Kan tänka mig att Malmöfestivalens sista kväll och damernas finalmatch i OS-fotboll lockade bort många från våra stråk.

Medan vi satt där, kom jag av någon anledning att tänka på alla grannar man haft genom åren. Minns bara ett ytterst fåtal sedan flytten till Malmö för nästan 20 år sedan. Förutom våra nuvarande goa grannar, är det nog bara Siw Swahnberg på Vidblicksgatan i Göteborg som jag ens minns namnet på.

Mot slutet av 1980-talet, efter att ha bott några år i en våning i Vasastan vid Restaurang 28+, flyttade jag upp till den lite lugnare stadsdelen Johanneberg. På Vidblicksgatan 5 bodde jag till och från under mer än tio år. Dittills var det rekordlång tid.

Redan då reste jag mycket, men när lägenheten inte var uthyrd i andra hand, träffade jag grannen Siw Swahnberg ganska ofta. Det vore att ta i att kalla henne för min extramamma, men lik var hon ändå – i alla fall så tillvida att hon var lite väl glad i eldvatten.

Mest som ett skämt lovade jag en gång Fru Swahnberg att om hon höll sig nykter under en hel månad,  skulle jag ta med henne på en tur till New York och guida henne runt stan.

Siwan gick med käpp redan på den tiden, så jag trodde aldrig att hon skulle både ha förmågan att spola kröken och orken att stappla omkring på Manhattan under flera dagar. Uppenbarligen underskattade jag helt klart grannens viljestyrka – och ett par månader senare, flög vi till JFK och betade av under en dryg vecka, hennes långa lista med sevärdheter.

Den resan var för mer än 20 år sedan och Siw bör redan då ha varit  närmare 70 år gammal. Så när jag såg att hon fortfarande fanns listad på samma adress och med samma telefonummer som när jag såg henne senast, måste ha varit någon gång 2001 eller 2002, var jag bara tvungen att kolla om hon verkligen levde. Jag lät det ringa bra länge, men tyvärr svarade ingen. Däremot ringde det på vår ytterdörr en stund senare.

Det var grannarna, Johan och Agneta som ville bjuda oss på dessert och kaffe ute i deras mysiga, prunkande trädgård. En kanonfin avslutning på en lång, bitvis intensiv, men definitivt inspirerande fredag.

Kommer att göra ett nytt försök att nå Siw Swahnberg lite senare idag…

segling i kryss, sen slör

Först stiltje, kryss – sen en stunds slör

Med lite bakspegelperspektiv på sakernas tillstånd och vindens oberäkneliga benägenhet att vända till synes slumpmässigt, är det bara att konstatera att ibland har man den med sig, ibland inte. Vinden, alltså.

Idag har min tekniskt begåvade och extremt noggranne assistent, Axel genomfört flera sedan länge grovt eftersatta projekt – både i studion och i galleriet. En rejäl makeover, faktiskt.

Tidigt i morgon bitti kommer den unge herrn att ackompanjera mig till en pittoresk herrgård utanför Lund där jag skall fotografera nyinredda rum, tjusiga damer och stiliga herrar innan (och medan) dom inmundigar frukost från vad jag förutsätter blir ett dignande buffébord där inget saknas.

Direkt efter det lundensiska äventyret, bär det av till Malmö igen och startmöte inför ett långt och kreativt utmanande kulturuppdrag som när det är klart, kommer att materialiseras som en maffigt vacker bok i mycket exklusiv upplaga.

raboff-sky-malmo-sunset-ts-helene

Magisk solnedgångssegling på Öresund

Ibland har man tur – jag har det rätt ofta, faktiskt. Särskilt vädermässigt. Men, först såg det absolut inte överdrivet ljust ut när vi ikväll gav oss iväg från ångbåtskajen i Malmös inre hamn med Ystads stolthet, hundraåriga skonaren T/S Helene som sjösattes någon gång redan 1916. Himmelen mörknade och vi var nog alla rätt så förbereda på kyla och regn.

Väl ute i sundet med storseglet och focken i vinden, kom istället solen fram och bjöd på ett magiskt himmelsspel med spektakulära molnformationer och färgkaskader i  rosa och purpur. Tror aldrig jag  tidigare sett eller fotograferat något liknande över Öresund.

Seglingsugna bör omdelbart boka en tur med vackra T/S Helene som är kvar i Malmö till och med lördag 20 augusti.

Boka en härlig solnedgångssegling genom att klicka här: www.ts-helene-ystad.se

Skaneland-Raboff

Skåneland – ny fotoutställning

I mitten av oktober kommer jag att ställa ut fotografier från Skånska landskap. Återkommer med mer information om när och var, men stort blir det!

Förutom två decennier sommarvistelser i Vejbystrand i nordvästra Skåne, har jag under lika många år upplevt och fotograferat den magiskt vackra landskapen på Österlen och runtom Sydkusten.

Jag kommer att visa bilder från platser där havet möter land, vildvuxna allmänningar, gamla skånska gårdshus och såklart några av alla fina skånska hästar och kor jag möt genom åren. Det blir säkert en och annan flygbild över Skåne osså.

Sidenbrolllop-Charlotte-Joakim-Raboff

Sidenbröllop!

Om någon hade sagt till mig sommaren 1996 att jag samma år skulle träffa mitt livs kärlek och gifta mig med henne efter bara ett par år, skulle jag förmodligen skrattat lite nervöst. Dittills hade jag inte haft överdrivet många sunda eller långvariga relationer att skryta om. Kände inte heller att utsikterna var dom allra bästa just då.

Men på kvällen den 26 november 1996, träffade jag en glad tjej med ett fantastiskt vackert leende som då hette Charlotte Wall. Och den 15 augusti, 1998 vigdes vi av familjeprästen, Ola Stålnacke i Brunnby Kyrka utanför Mölle by the Sea, ackompanjerade av en stor gospelkör. Den sjukt roliga bröllopsfesten som följde efteråt var det många som talade varmt om under flera år.

Idag firar vi “Sidenbröllop” utan överdrivet mycket baluns och galej. Men en flott middag på byn blir det allt.

Ingen relation är helt friktionsfri, men kärleken mellan mig och Charlotte fortsätter att vara stark, sund och respektfull. Framförallt har vi fortfarande kul ihop som par och fungerar bra tillsammans som företagspartners. Viktigast är dock att vi agerar kärleksfullt och generöst som föräldrar till vår snart 16-åriga dottern Elle. Under ytterligare några år är vårt gemensamma mål att vara inspirerande förebilder och guider till henne – att visa Elle vad det innebär att som både individer och par vara generösa och bjuda på sig – känslomässigt och materiellt – på ett naturligt sätt.

Kan tyckas självklart… men, både Charlotte och jag känner flera exempel på både par och familjer där ytlighet, lögner, egoism och en patetiskt loj bekvämlighet för länge sedan ersatt energin, harmonin och inspirationen – i den mån den överhuvudtaget existerat.

Genom vårt sätt att leva tillsammans, lösa problem och dra nytta av varandras styrkor samt ha förståelse och överseende med svagheter och brister, hoppas vi att Elle tar intryck av oss. Så att hon fortsätter att vara den goa, harmoniska och empatiska tjej hon är idag – i alla sina relationer.

Det är faktiskt snart 20 år sedan jag träffade Charlotte på Restaurang Cyrano i Göteborg den där ruggiga novemberkvällen, 1996. Ikväll, den 15e augusti 2016, firar vi vår 18-åriga bröllopsdag på en restaurang i ett sensommarsoligt Malmö. Det känns passande för två snudd på omåttliga livsnjutare med en fortsatt ljus framtid tillsammans.

paradis-vastra-hamnen

Mitt i Oasen

Det här är vår lilla uteplats. Den ligger på baksidan av våningen där det nästan alltid är lä och lugnt.

På framsidan, går, står, sitter och ligger ibland hundratals människor från hela världen och det kan ofta bli både lite för stimmigt och småstökigt för att man skall vilja gå ut där. Men för det mesta har vi faktiskt den magnifika utsikten över Öresund helt för oss själva. Och vår tid börjar nu när dom flesta återgått till livet i stan.

Aspiration är ett ord som helt fallit i glömska men som jag tycker definierar något mycket viktigt: att sträva efter det man i hjärtat tror kommer att förbättra ens liv. Det är inte något man bara får till skänks, utan istället något som skapar sådan djuplodande längtan, att man är beredd att försaka mycket annat för att nå dithän.

När vi för mer än 7 år sedan gick på visning och såg lägenhetens uteplats, insåg vi på en gång att den måste bara bli vår. Och trots att första mötet skedde någon gång mitt i december, när det var som allra mörkast, såg vi möjligheterna. Med alla resor vi gör, skulle den här lilla oasen i oasen Västra Hamnen, passa oss perfekt. Här skulle vi kunna sitta i solen, smutta på nybryggt morgonkaffe och avnjuta sena middagar i goda vänners lag – när vädergudarna stod på vår sida. Precis så blev det också.

På det stora hela är Västra Hamnen förskonade eländet som alltsom oftast drabbar Malmö.

Jag låter mig inte påverkas alltför mycket av lokaltidningens löpsedelsjournalistik – rent statistiskt är Malmö en trygg stad att leva och jobba i – men det är faktiskt bara vid några få tillfällen under en genomsnittlig månad som jag lämnar våra kvarter vid havet.

Ända sedan flytten hit 2002, har jag upplevt Västra Hamnen som en oas, en liten by vid sundet som växer och och mognar. Och ju längre vi bor här, desto större känns avståndet till Malmö.

Farväl Sören

Söndagsmiddag med Sören

Idag kom ett sorgligt besked. Sören, en vän till familjen somnade in i natt. Det var länge sedan jag träffade honom och hans Kerstin. Men emellanåt har jag tänkt på båda.

När jag flyttade till Sverige i slutet av 1970-talet, hamnade jag i en slags social virvelvind med delvis nytt språk, ny skola, nya vänner och ett helt nytt socialt liv.

Det var kaos, men på det stora hela positivt – för kaoset fungerade som en nödvändig distraktion från tragiska händelser som hade utspelat i Los Angeles några månader tidigare. Den omtumlande första tiden i Sverige fick mig att om inte glömma, så i alla fall tänka mindre på det jobbiga jag lämnat bakom mig.

Sören och Kerstin ingick i skaran av föräldrar som jag träffade hemma hos nyfunna vänner. Och vid några tillfällen åt jag helgmiddag med familjen och minns tydligt Sörens lugna men alltid knivskarpa resonemang kring det som för tillfället diskuterades kring matbordet. Vill minnas att det diskuterades vitt och brett under dom här kvällarna och att Sörens sätt att argumentera alltid imponerade på mig.

Minns nu middagarna med både kärlek och sorg. Borde ha hört av mig och berättat för Sören, som kanske inte ens hade kommit ihåg mig så här långt efteråt, att jag uppskattade den goda maten som familjen bjöd på och att jag alltid lämnade huset intellektuellt utmanad och stimulerad.

Utan att ana det, kom både Sören och Kerstin att bli viktiga förebilder under mina mest formativa tonår. Och även om vår relation var såklart periferi och helt förknippad med min vänskapsrelation till Kerstins son Jonas, Sörens styvson, ägnar jag då och då en varm tanke åt dom där långa, härliga middagarna med stor familjegemenskap och högt i tak.

Oresund-Bridge

Paradiset väntar över Öresundsbron

Tänk att så många människor vill flytta till Sverige nuförtiden. Ett land dom allra flesta knappt vet något om – men som ändå kommit att representera ett slags paradis – eller, åtminstone en fristad, en säker plats långt, långt från kris, krig och kalabalik.

Det är ju så klart inte bara Sverige dom flesta på flykt vill till. Men rent geografiskt måste väl Scandinavian skänka än mer trygghet än länderna som angränsar t ex Syrien?

Tyskland hamnar säkert överst, men jag undrar hur topplistan över länder att immigrera till ser ut i ett av t ex Atens flyktingläger med tusentals familjer från Afghanistan, Iraq och Syrien som inget hellre vill än att få starta om sina liv.

Lyssnade nyligen på en podd om hur kolossalt många rykten som florerar i lägren. Dom flesta är som tagna direkt ur en Hollywood-film. Fabulerade fantasier om en fantastisk framtid som alldeles snart blir verklighet och som skapats utifrån en gnutta sanning och sedan av snöbollseffekten vuxit och spridit sig som en löpeld genom hela lägret. Ofta är det flera parallella rykten som avlöser varandra.

Kanske behövs dessa myter för att hålla humöret uppe och hoppet vid liv.

Stora folkförflyttningar har och kommer säkert alltid att förekomma på jorden. Det är på sätt och vis en grundläggande förutsättning för att vi människor skall överleva. För är det kris, krig och kalabalik, eller för varmt eller för kallt, vill man så klart få det bättre – om man kan.

Oresund-Bridge-Vastra-Hamnen-Turning-Torso-Malmo-Sweden-Photographer-Joakim-Lloyd-Raboff

50 Nyanser av Grått.

Rent statistiskt, borde vi väl egentligen ha klart och fint väder i minst ett par månader i sträck nu. Det känns i alla fall som om vi redan fyllt kvoten med sånt här drygt, drypande, dassigt väder.

Jag är i och för sig ingen anghängare av Malmöfestivalen, men man är ju inte hjärtlös precis. Så jag lider faktiskt med både besökare (mest) som vill ha lite kul och alla nasare (minst) som försöker kränga lakrisstänger, nyfriterade langos, värmländska älgburgare och sockerpudrade donuts.

Här i Västra Hamnen är det så gott som folktomt. Vi som inte lockas överdrivet mycket av festivalens kaloribomber eller lite redneck rampage, stannar kvar i vår trygga enklav, häller upp ett glas rosé, kopplar upp oss på Netflix och hoppas att vädret blir bättre i morgon.

Mikrolycka-Vastra-Hamnen

Små, små stunder av lycka

– Mikro-lycka, sa Johan häromdagen. Det var något han funderat över och ville dryfta med mig.

Jag förstod direkt vad han menade.

Men trots att dom där korta lyckorusen förekommer betydligt oftare, får dom inte alls lika mycket uppmärksamhet som mera skälvande, euforiska stunder av lycka.

Mikro-lycka låter sig nog inte definieras så lätt, men det måtte väl ändå finns några tämligen universala situationer som det stora flertalet kan skriva under på?

Doften av nybryggt kaffe, första öl- eller vinklunken, den sköna tröttheten efter en löptur eller promenad, att föra in en tops i örat när det kliar så där frenetiskt, att krypa ner i en kall, nybäddad säng och känna hur den sakta värms upp, en varm dusch efter en lång flygning, smaken av årets första Lillpop (Ängelholmsglass), vakna upp okristligt tidigt till en knallblå himmel och fågelkvitter – eller, ögonblicket när man bryter vattenytan under ett morgondopp i Öresund.

Jag tror listan kan göras hur lång (och personlig) som helst – om man bara tänker efter. Damerna ovan är ena riktiga livsnjutare och deras morgonbad påminner mig om hur viktigt det är att fokusera på alla stunder av mikro-lycka som dagen trots allt består av.

simmer-västra hamnen malmö

Morgondopp i Öresund

Ibland känns det som om man knappt hinner låta huvudet falla ned på kudden förrän det är dags att resa sig upp igen som en fällkniv.

Jag är både kvälls- och morgonmänniska, vilket ibland känns som en slags förbannelse. Med åren blir det  dock allt svårare att hålla sig vaken efter 24. Klarar mig ändå rätt fint på i snitt 5-6 timmars sömn.

Efter en sväng på gymet, kokade jag gröt till familjen med mosad banan, ett par nypor kardemumma, ingefära, några krossade pecannötter och en nypa havssalt. Därefter ett uppiggande sensommardopp i ett något lugnare Öresund.

Efter en sån formidabel start, kommer resten av torsdagen till stor del att ägnas åt  redigering i galleriet.

moon malmö

Halvt om halvt

Det var Magnus på Green som tidigare idag – apropå absolut ingenting – nämnde i förbigående att han sett ett fint foto på månen. Är inte överdrivet intresserad av astronomi och än mindre road av allt hokus pokus inom astrologin. Men, eftersom jorden närmaste granne snurrar runt oss inom rimligt avstånd för mitt största objektiv (400mm), blev jag ändå lite sugen på att försöka fånga den ikväll. Det blir ibland så när Magnus berättar något. Det kanske inte greppar tag i en direkt. Men efter en stund, ja, då händer liksom något. Så efter middagen och ett snabbt, nedkylande dopp i småstormiga Öresund med Herr Carlsten, gav jag mig ut för att försöka fånga några rutor på halvmånen som hängde lite lojt mellan skira moln, några mil ovanför Malmö.

stormbrygga-sommarlov-västra hamnen

Stormigt Sommarlov

Det är allt lite synd om barnen. Åtminstone dom som tillsammans med sömniga föräldrarna begivet sig till Scaniabadets gräsplätt och kulle denna ovanligt blåsiga augustimorgon för att kika på och delta i SVT:s kopiöst populära teveshow, Sommarlov.

Fast barnen bryr sig säkert inte alls lika mycket som sina mammor och pappor som kanske till och med (i smyg) längtar efter att låta dagis och förskolan ta över underhållningen…

Lilla-Fyren-Vastra-Hamnen

Ledljus inför Stormarna

Så här i den rekordsvala och tokblåsiga sommarens efterdyningar, medan hösten ännu känns avlägsen och nästan lite overklig, gäller det ändå att redan nu parera stormarna som ofrånkomligen avlöser varandra allt medan vi i Skandinavien sakta men knappast obemärkt, glider in i november- och decembermörkret.

Hm. Den meningen kändes inte särskilt upplyftande, eller hur? Det är inte ens mitten av augusti och redan nu funderar jag var fulmössan gömt sig, vart vi skall resa under höstlovet och om vi inte redan nu borde planera inför sommaren 2017. Usch, vad åren går.

Mitt stora bildarkiv med 35 000 bilder är extremt välorganiserad. Och i den finns ungefär 4000 högupplösta fotografier från Västra Hamnen – samtliga ordnade kronologiskt. Årtalen som dagligen rullar förbi på skärmen påminner mig om att tiden verkligen glider på i vad som känns som en allt snabbare takt. Min tes om detta är att när man nåt medelåldern och lite till, är det helt enkelt lite för lite som är nytt för att hjärnan skall orka notera tillvarons mer eller mindre marginella förändringar. Det krävs rejäla milstolpar eller stoppskyltar för att en årsring skall utmärka sig och skilja sig åt.

Tillbaka till stormarna som föranleder höstens antågande. Tidigare idag, badade jag och min vän, konstnären Johan “Giovanni” Carlsten medan stormvågorna slog in mot land. Det gällde att hålla i badstegen med fast dubbelhandsgrepp och samtidigt inte låta vågorna trycka in sig mot stålstegen eller än värre, inunder träbryggan. Ett prekärt läge, milt uttryckt. Vi klarade oss båda utan skada och kände efteråt en gnutta förnöjsamhet av det så här i efterhand helt klart dumdristiga äventyret. Hoppas det mojnar en aning till morgondagens morgonbad. Eller att stormen ökar ännu mer så att man kan sjösätta brädan och premiärsurfa i Västra Hamnen!

Sundown-Oresund-Bridge

Tre Tunga Tips Som Ger Dig Bättre Bilder

Med risk för att låta mästrande, påstår jag att det är i nästan alla lägen tre saker som krävs för att ett foto skall bli riktigt, riktigt bra. I tio år producerade jag guider och resereportage för Aftonbladet, Allt om Resor och ett gäng andra tidningar inom resebranschen. Så jag talar utifrån en viss erfarenhet – som består av både prisad framgång och många pinsamma misslyckanden.

Mina tre tunga tips

Det första tipset handlar om tid. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och framförallt – inse det innan det är försent. Om du måste fundera över över om du skall ta en bild eller inte, är det ofta redan försent. Visst, den bästa kameran är den man har med sig. Men om du inte ens tar fram den, är dom unika ögonblicken för det mesta alldeles för flyktiga för att vänta in dig. Du hinner sällan både ångra dig och fånga ögonblicket. Nöjd dig inte bara med en bild. Ta ett gäng. Rent slumpmässigt är det större sannolikhet att du prickar in en riktigt fin bild om du tar tio istället för bara två.

Det andra tunga tipset är komposition. Det spelar liksom ingen som helst roll om du släpar på en sprillans ny Leica SL, Hasselblad H6D eller drar fram en fickvänlig iPhone 5s om du ändå inte hittar en komposition som gör motivet rättvisa, ämnet intressant och berättelsen värd att berätta. Vinkel, ljus, skuggor, förgrund och bakgrund är till för att hjälpa dig i berättandet. Se dom som birollsinnehavare på din scen – men glöm inte vem eller vad det är som har huvudrollen!

Att fotografera är att berätta något. Visuella berättelser är mänsklighetens allra äldsta kommunikationsform. Långt, långt äldre än vår förmåga att skriva eller verbalisera tankar, idéer och känslor. Tänk på hur populära dagens emojis är. Tänk sedan på dom över 17 000 år gamla grottmålningar i södra Frankrike eller hällristningarna i Bohuslän. Dom skapades medan vi fortfarande bara kunde grymta fram att vi var hungriga, kände oss krassliga eller hotade. Umf, umf!

Om det du berättar inte väcker en tanke eller upplevelse hos betraktaren…ja, då är det väl knappt lönt att visa upp den. Visst kan man slänga på ett gäng Insta-filter eller som min bild ovan med stormmolnen över Öresundsbron, dra lite i spakarna för att accentuera kontraster, öka färgmättnaden och förhoppningsvis skapa ytterligare lite dramatik. Men din story måste ju finnas där från början. Alltid.

Tredje och sista tipset är utrustning. Ja, den är medvetet placerad sist. För även om teknisk utrustning definitivt kan vara viktig, får man inte få för sig att den bär upp dom andra två, tid och komposition. Tvärtom.

Det låter kanske drygt, men som yrkesfotograf tar jag sannolikt mycket bättre bilder med min iPhone än dom flesta amatörer gör med sina systemkameror. Med “bättre” menar jag då berättarmässigt – inte tekniskt. En mobilkamera har ju trots allt sina begränsningar. Även en iPhone. Men med det sagt, skulle jag ändå aldrig ge mig iväg till ett uppdrag utan att gardera mig rent tekniskt för oväntade omständigheter, spontana infall eller att utrustningen slutar funka. Vilket är förklaringen till att man som yrkesfotograf ofta har, åtminstone för den oinvigde, en ofattbar, nästan pervers mängd fotoprylar.

Oavsett hur välfylld din kameraväska är, får den aldrig förhindra dig från att hinna fånga ögonblicket eller hitta rätt komposition. Gör den det, är det högtid att sanera, sortera och slänga.

sunrise-Malmo-Sweden

Arla Malmö Morgon

Klockan 05:55, oavsett årstid och minst ett par dagar i veckan, hittar du mig vankande lite otåligt framför entrédörrarna till Kockum Fritid här i Västra Hamnen.

När vaktmästaren låser upp och dörrarna glider isär, är det med raska och bestämda steg jag kliver in i sportanläggningen.

Vi är ett litet gäng i ungefär samma ålder som tränar vid den här tiden och utan att veta säkert, tror jag att vi alla trivs särskilt mycket av att kickstarta dagen med ett morgonpass när gymmet är förhållandevis tomt och lugnt.

Vet inte vad dom andra lyssnar på, men under mina träningspass är det uteslutande poddar som gäller. Bland favoriterna hör, This America Life, Radiolab, This Week in Photo, WTF, Fresh Air, The Talkshow, Here’s the Thing (Alec Baldwins utmärkta intervjuserie) eller någon av årets värdar i Sommar i P1.

Avsnittens längd brukar synka fint med mitt träningsprogram och efter en timme har jag kämpat mig igenom ett tiotal maskiner, sprungit några kilometer på löpbandet och stönat klart framför spegeln med lösa vikter. Jag byter dojor, tar på mig jackan och efter cirka 300 meter är jag hemma igen.

Om det är något man skall lägga krut på här i livet, så är det ordentliga hushållsapparater. I vårt kök finns en best till blender (Vitamix 5200) och i den blandar jag min trögflytande superfrukost var morgon. För det mesta består den av: banan, äpple, broccoli, grönkål, en liten näve cashewnötter, ett par nypor ingefära, kanel, kokosflingor, solrosfrön, chiafrön, sesamfrön och en rågad matsked hampaprotein.

Med risk för att låta som en mässande prälle, har kombinationen av någorlunda regelbunden träning och en vettig frukost – utöver att jag för mer än ett år sedan ersatte snuset med lufttorkad ingefära – givit mig osannolikt mycket energi.

höststorm-västra-hamnen

Kom (redan) första höststormen idag?

Vad gör en rastlös fotograf en lördagkväll medan många andra är antingen mitt i lördagsfesten, sitter bekvämt bänkade framför platt-TV:n med tredje groggen i näven eller hänger i Pildammsparken med Avicii och gänget på Big Slap?

Jo, han ger sig ut och plåtar stormvågor när dom slår upp mot badbryggorna och inkorporerar solnedgången som dramatisk bakgrund.

Kan vara en begynnande demens, men med undantag av några få fantastiskt stillsamma dagar, kan jag faktiskt inte erinra mig när vi senaste hade en blåsigare och bitvis kallare sommar än under 2016. Klagar inte. Bara påpekar. Hör ofta folk som besöker Västra Hamnen klaga på just vinden – att det alltid blåser så mycket i våra kvarter. Dom ställer sig helt oförstående inför det att så många faktiskt vill leva här. Jag å andra sidan kan inte alls föreställa mig varför man inte skulle vilja bo i Västra Hamnen – trots områdets ständige följeslagare, vinden. Kvällens stormbyar belyser på ett fantastiskt bra sätt att det är bland annat just den omväxlande väderleken som gör området så spännnde att leva i.

Jag har faktiskt bott vid Davidshall, på Gamla Väster och en kort sväng nära Värnhem, och kan både berätta och bekräfta att dom stadsdelarna har så jävligt tråkigt väder, att klockorna stannar i Schweiz. Och då skall man veta att det finns otroligt många klockor i det lilla alpriket.

Nej, att bo nära havet, känna vinden, se solen sänka sig över danskarnas rike och aldrig riktigt veta vad man skall ta på sig, sydväst eller dunväst, är det som gör livet i Västra Hamnen så intressant.

dachshund-puppy-Raboff

Skillingetaxen

Under touren runt Österlen igår, stannade vi för en snabblunch i Skillinge. Träffade där ovan 9 veckor gamla taxvalpen vars namn redan lämnat mig.

Österlen befinner sig just nu i sin allra vackraste skrud. Alla mjukt böljande kullar, gyllene sädesfält, alléer och pittoreska byar badar i ett smickrande sensommarljus. Så här års är det verkligen en ynnest att bo i Skåne som bjuder på så mångskiftande landskap och naturupplevelser inom rimliga avstånd.

Igår hängde regnet i luften under större delen av dagen och efter ett kort stopp i Rynge (Sjörups socken) på väg hem, släppte molnen till slut ifrån sig ett par riktigt tunga skurar. Väl hemma i Malmö igen, var det allt lite höststämning med både blåst och småkalla vindar.

tangodans

Triathlon vs Tango

Den mer eller mindre spontana tangodansen på Scaniaplatsen här i Västra Hamnen är ett kanonbra exempel på riktigt folkliga arrangemang. Med tanke på hur bökigt det redan är i Västra Hamnen denna fredag – och mycket stökigare lär det ju bli under helgen, åtminstone för oss som bor och jobbar här – undrar man ju om såna här stora sportevents egentligen skall arrangeras här.

Vad är det för fel på vattnet, gräsytorna och den raka, fina cykelbanan vid Ribersborg? Där om någonstans borde det väl finnas alldeles tillräckliga utrymmen för tävlande och tittare?

I’m just sayin’…

Ok, nu vill jag verkligen inte låta som en gnällande gnu. Men jag tycker inte att Västra Hamnens infrastruktur klarar såna här stora sportevents på ett bra sätt. Västra Hamnen är i första hand bostadskvarter – inte ett tävlingsområde. Jag tycker att man bör begränsa stora arrangemang och anpassa kostymen lite efter förutsättningarna. Och kanske istället satsa på fler, mindre happenings. Som tangodans!

Sydsvenskan stall min bild

Har Sydsvenskan stulit min bild?

Döm om min förvåning när jag slog upp dagens Sydsvenska Dagblad och såg att en av mina bilder publicerats på ledarsidan.

Mig veterligen har ingen från tidningen kontaktat mig om att få använda bilden i både den tryckta tidningen och på nätet (där den dessutom beskurits på ett brutalt, amatörmässigt vis).

Jag har skrivit till både redaktör och ansvarig utgivare utan att någon hört av sig. Har därför skickat info om händelsen till Svenska Fotografers Förbunds juridiska ombud som har örnkoll på såna här lägen. Lite tragikomiskt att man valde att illustrera ledarens tema om att “Skåne kan locka talang och kapital” med en vad jag i nuläget kan bedöma är en stulen bild…

Som yrkesfotograf, känner jag mig både lurad och lite förbannad. Att tidningen publicerade rätt byline under bilden tyder ju på att någon laddat ner bilden från en sida där jag publicerat den i avsikt att använda den olovligen. Fortsättning följer…

Uppdatering: Svaret är nej, Sydsvenskan har inte stulit min bild. Åtminstone inte medvetet – utan handlat i god tro. Däremot har Region Skåne sannolikt gjort en bredare tolkning efter det att vårt ursprungliga publiceringsavtal undertecknats.
winter in Västra Hamnen

Six months ago today

I don’t know about you, but looking at my photo from six months ago, really puts things in perspective.

It’s only the beginning of August and so, hopefully, it’ll be a couple of months before the inescapable cold and dark season is upon us. I for one am going to wear shorts and Hawaiian shirts as long as I can.

Meteorologically, it’s still summer. And even if a huge chunk of the Swedish work force is still on vacation, the fall has begun – at least psychologically.

Now, I can easily deal with the fall, at least up until November. After spending a few months mostly outdoors – with morning and evening swims here in Västra Hamnen – it actually feels okay to move indoors again.

What kills me though, at least creatively, is the five consecutive months of mostly grey skies and cold, bone chilling wind that follow.

Oresund-Bridge

More than world class engineering and design

I love the Öresund Bridge and I’ve flown over it, floated under it and on many, many occasions, driven over it. Though this next sentence might offend a few local patriots, I’m going to be bold here and just say it: the fact that the Öresund Bridge makes it super easy to reach Kastrup International Airport is a really strong incentive to remain in Malmö.

Not only do I absolutely adore Kastrup because of all the intercontinental flights available there, it’s also a really pretty airport that seems to be well-managed and equipped with several good restaurants and cafés – as well as a couple of decent business lounges.

Looking at it with some perspective, the Öresund Bridge has undergone an interesting metamorphosis: from emblem of the vast (and arguably, long overdue) upgrade program in the region’s transportation infrastructure, to symbol of engineering excellence, borderless cooperation and, for many of the recently arriving refugees, the last hurdle before heading towards what will hopefully be a new, and much improved life.

The above image was shot in June 2016 whilst on an assignment for Skanska Öresund AB.

Västra Hamnen Swans

Västra Hamnen Swans

From tonight’s spectacular sunset swim where just after I got out of the Öresund, our local swan family paddled their way to the round pier as if to say hello.

Not sure how many swans there are in the waters surrounding our neighborhood, but each year, we seem to be home to at least one family with two adults and four or five young swans. By the way, the image was shot with the capable Canon G7X Mk I at shutter speed 160, aperture f5.0 and ISO 125 and a focal length of 24mm.

Fear-of-Flying-Vastra-Hamnen-Raboff

How Västra Hamnen helped cure my fear of flying

For years, decades really, I literally hated flying and rarely flew sober. The cure came one day inside a claustrophobically small cockpit way above Västra Hamnen.

On average, you’ll find me seated in a commercial jet about 25 times per year – on both midrange – to and from European destinations – and long-distance flights between the US, Africa or Asia.

Traveling has been an integral part of my life and career ever since the very first transcontinental voyage – way back in 1966 when I flew to Sweden from Los Angeles with my mother.

And though this was a long, long time ago, I was three years old at the time, some of the SAS crew from that very same flight could still be working as cabin attendants today.

Anyway…

Fast forward several years and I’m sitting in Boeing 747-400 which is just about to land at Manila’s Ninoy Aquino International Airport in the Philippines after a relatively short, uneventful flight from the capital of Indonesia, Jakarta.

With only a few feet before the plane’s wheels touched down, a powerful sidewind swept the gigantic aircraft off course and the designated runway on which it was supposed to land a few seconds later.

Thanks to the mindful cockpit crew and the 747’s four Rolls Royce engines, we avoided what certainly would have been a catastrophic crash and instead, ascended back into the sky at an extremely steep angle with the engines roaring at a deafening level.

Twenty or so minutes later and a fresh approach, our Garuda flight landed safely. Together with some two hundred of my noticeably relieved fellow passengers, I walked off the plane on visibly shaky legs.

Though that incident never got me to stop flying, it was quintessentially the day when my real fear of flying began. For years after, I wouldn’t board a plane sober and always made sure that I had enough booze in me to keep the reoccurring panic attacks at a manageable level.

My phobia had little to do with altitude and what would inevitably happen if the plane literally fell from the sky. Instead, it was my inability to deal with feeling so uncontrollably and uncomfortably confined in a thin metal and plastic tube without any options.

I love options.

About 6 years ago, I got in touch with a private pilot and hired him to fly me in a small, single engine propellor plane above the world-renown, sustainable district, Västra Hamnen in Malmö, Sweden. The mission was to capture a set of unique photos for a property development client and perhaps a few for a new book in my series documenting the area.

At the time, I didn’t think too much about how small the plane would be or what it would be like shooting from within a really small cockpit. All I could focus on was the amazing perspectives I’d have from around 1500 meters above ground and what lenses I should use for the assignment.

A week later, on a particularly sunny spring afternoon, I climbed into the passenger seat of the shiny white turboprop, Diamond Star DA40 at Sturup. An even fifty-fifty mix of excitement and anxiety spread throughout my body as we taxied down the runway at Malmö Airport.

Within minutes of being airborne, I not only started to relax, I also began to notice how surprisingly comfortable I was looking out from within the cockpit’s curved plexiglass windows.

In retrospect, I suppose the up-close experience of watching an experienced, albeit non-commercial pilot, manually fly a plane was a key ingredient in ridding myself of the phobia. That and perhaps coming to some kind of logical conclusion of how comparatively safe air travel really is.

Though a completely different story altogether, I did indeed cure a previous phobia using a similar methodology, namely, my fear of sharks. By cage diving near a few grand specimen in Gaansbai, South Africa, I somehow accepted how both rare and shy those fierce creatures are. So, taking the bull by the horns, as the saying goes, has seemed to work pretty good for me.

Incidentally, bulls are still on my list of animals that scare the shit out of me…

Photo of me: Petter Naef

Compulsive-Disorder-Vastra-Hamnen

Compulsive Obsessions in Västra Hamnen

Anybody that knows me well enough will tell you – at least off the record – that I probably suffer from what is popularly referred to as, “Obsessive Compulsive Disorder”.

I obsess about a lot of things. Always have and probably always will. And what’s weirdly interesting, at least from my somewhat blurred perspective, is that it doesn’t seem to be getting any easier to let go of my obsessions with age, either. On contraire, really.

Many years ago, when my younger brother suddenly passed away and I needed to vent and mitigate the emotional stress that ensued, over the course of three months, I spent about an hour a week talking to a respected therapist here in Malmö.

During this tough, but ultimately helpful period, I spoke to her about a wide range of topics – including my obsessive and compulsive behavior.

During one of our sessions, she asked me to describe in detail what a typical day in my life was like. As I laid out my daily routines, I found myself also explaining how utterly maniacal and über-focused I usually was whilst working on my projects – particularly those with insanely short deadlines. How I was constantly competing with myself and doing whatever it took to reach my goals and exceed both my own and my clients’ expectations. I’m sure this is a typical work ethic for all types of freelancers and consultants. That’s not to imply that everyone who is not employed has OCD…

– It’s passion, I told her. I am passionate, as a photographer, a writer or, pretty much whatever it is I’m doing. That’s why I love to work, feel that sleep is such a waste of time and ultimately, often feel burned out after completing a project.

My indulgent therapist sat there quietly for what seemed like several minutes. Finally, she looked me straight in the eyes and said bluntly:

– Joakim, you are confused. Passion is enthusiasm in reasonable moderation. What I believe you have, is a pretty serious malfunction in you life. A disorder that makes you compulsive about whatever it is your currently obsessing about.

Whatever.

The view from our dining room and the family lounge here in Västra Hamnen is absolutely world class. And though we’ve lived in this particular condo for more than six years, I don’t think I’ll ever grow tired of having the sea just 20 meters from our front door, the beautiful Öresund Bridge as our own spectacular backdrop and the sun setting beautifully somewhere behind Copenhagen.

I’ve interrupted many, many dinners with friends and family, run outside with my standby camera bag, just to add another mesmerizing sunset to my burgeoning collection of sunsets from Västra Hamnen.

Though most folks can’t tell or don’t care, each sundown does have its own distinct uniqueness – all depending on a multitude of factors, including weather conditions, time of year, choice of lens, etc, etc.

I often think back (not obsessively, though) about what the therapist said to me that day – now, more than a decade ago. Admittedly, I now try hard to pace myself before launching into each new project that comes to me during morning showers or, after five cups of industrial-strength java at Green.

I’ve never been much of a pill popper and my experience from folks that rely on psychotropic medication lose their edge. I’m not saying their zombies. They do seem to have an aura of light haze or fog surrounding them.

So I subsequently don’t think there’s much hope of ever purging myself completely from the grips of the obsessive compulsive disorder I’m possibly suffering from. Meditation helps. As does maintaining a healthy body and mind. And if I can keep my disorder in check and still obsess just a little about sunsets, so be it!

Turning Torso

Trump Torso vs Turning Trump

Here’s a mind game I’ve been playing for a while: if Donald J. Trump bought Turning Torso, would he call it, Trump Torso or Turning Trump?

Of course, we all know he’d change the name to extend the reach of his dubious brand all the way to lil’ Malmö, where, at least to my somewhat limited knowledge of the realty business, he currently has no properties. And after what would unavoidably be a strenuous purchasing process, then renaming the building, the Turning Torso’s facade would be outfitted with a huge vertical logo and finally, sprayed with a thin layer of shiny gold paint.

The Donald would also make a few modifications inside his new acquisition. I can easily see how an elaborate mix of faux antique chandeliers, richly ornamented chairs, tables and mirrors – mostly in neo-Baroque and Rococo styles – would replace today’s more minimalist approach in the lobby.

Each of the three elevators would receive special treatment with wall-to-wall LCD panels featuring supercuts from all of The Donald’s political speeches, segments from The Apprentice and commercials promoting other properties, you know, that bear his name.

The 53rd and 54th floors, where Sky High Meetings, Sweden’s highest conference facility resides today, would be converted into a giant, two story condo where the growing Trump family and their friends would live during visits to Scandinavia. And finally, on top of the Turning Trump or Trump Torso, a large tongue of sorts would be fitted to work as a helipad for those extremely rare occasions when Donald J. Trump and his entourage wants to arrive or depart Malmö without having to risk sharing elevator rides with ordinary folks.

Fortunately, the likelihood of one of my all-time favorite buildings being sold to Donald J. Trump is pretty slim. Not only is Malmö probably way off of his radar screen, but I feel confident that it’s only a matter of time before the Turning Torso is declared a cultural landmark – which would disallow any significant changes to the original design.