BLOG

boeing-747-bangkok-thailand

Grounded 747 in Bangkok

Early this morning, I ventured about an hour out from the center of Bangkok to a seemingly obscure plot of undeveloped land that has long served as a makeshift graveyard for several commercial planes. Star and visual draw here is, of course, the gigantic and instantly recognizable, Boeing 747, “Jumbo Jet”.

All of the derelict planes inner workings had been gutted for what I can only assume was the value from the network of copper wiring which is hidden behind the walls of the fuselage. Ironically, the first class cabin (top floor) was more or less empty and the only remaining seat in the entire aircraft was the cockpit’s barren jump seat.

I didn’t have time to investigate for any clues as to which airline the plane had been in service for. But given its location, I’m not overreaching with a guess that it was probably Thai International Airways.

While walking around inside and around the grounded metal carcass, I wondered if I at some point in my life, on some trip to or from Asia, had been one of the plane’s passengers.

 

ivana cermakova

Ivana C, Johan C and Smoke Rings

Speaking of Fidel “El Comandante” Castro and his aficionado for Cohibas, when professional model Ivana Cermakova was in the studio the other week, I just couldn’t resist creating a new version of my popular cigar image portraying Johan “Giovanni” Carlsten.

While the original was shot against a matte, black background in my old studio with a real, albeit unlit, Cohiba, Ivana C was captured against the new studio’s clean white wall puffing on some no-name cigar of dubious origin that I’d bought minutes earlier in our local no-name kiosk. In both cases, smoke was added in post production. Otherwise, the smoke just gets in your eyes, as Leif “Smoke Rings” Andersson would of said…

hotel-indigo-bangkok-thailand-raboff

From Västra Hamnen to the Far East

We’re back in the always inspiring South East Asia again. Here to work for about a month on assignments that will include a few regional trips. At 9:00 a.m., we checked into a relatively new boutique property in Bangkok on Wireless Road with a sleek decor which kind of reminded me of what they have at The Siam – a homage to all things retro. The hotel has a cozy lounge with an outdoor pool, a fairly large fitness room and rooftop bar both with amazing views (see above image – shot on my phone this afternoon)

There is no better time to arrive in the Thai capital than on a Sunday morning when traffic is light – especially along the otherwise tormentingly congested Sukhumvit Road.

The weather is perfect right now. December is the coolest time of year in this part of the world, but that’s not to say it isn’t hot in the shade or scorching hot in the sun once you leave the city’s air-con comfort zones. But even if tomorrow’s forecast is dialed in to be 31C/88F, the season’s relatively low humidity makes outdoor activities so much more enjoyable. When we were living here in Bangkok for a few months a couple of years ago, I remember morning runs in Benjasiri Park when temperatures were hovering as low as around 15C/60F.

Both Charlotte and I feel so at home here in Thailand. For more than 2 decades this country, with its friendly people, great food and beautiful nature, has been one of our top 3 favorite destinations worldwide.

Even if it is a little disorienting with all the shiny new skyscrapers and sprawling shopping complexes that emerge from visit to visit, Bangkok is still as amazing today as it was when I was here as a backpacker for the very first time in 1988.

Whatever part of town we stay in, it still no hassle finding an authentic Thai restaurant, a decent foot massage place or a barbershop. Which is more or less all of what we managed to accomplish on this very first jet-lagged day in Asia.

apple-macbookpro-17-inch

Out with Old – in with the New

This is going to get a little nerdy … I recently retired an almost 7 year old digital companion, a Macbook Pro 17″, pictured above. It wasn’t broken and there wasn’t really anything disastrously wrong with it. Still, it deserved to be replaced with a new, albeit smaller Macbook Pro 15” with a Retina display.

Unfortunately, Apple discontinued the 17 inch model shortly after mine had left the Chinese factory back in 2010. The 15 inch is now the largest laptop they make. Thanks to a vastly improved display resolution on the new MBPs, Apple’s marketing schtick insists you can now fit much more stuff on their new 15 than you ever could on an old 17.

Mostly, I miss the huge wide screen – particularly when watching a film or editing an image or compositing a video. While the new screen’s colors are vibrant and bright, it’s also extremely reflective. The old screen, on the other hand, was matte – some would argue it was dull and couldn’t display colors representatively. I don’t know.

I didn’t replace my old laptop for a new one based on the screen, though. It was the processor’s inability to cope – at a reasonable pace – with the new and larger RAW file sizes I threw at it after I started shooting with Canon’s EOS 5Ds. And though Final Cut Pro X worked reasonably well – at least when chewing low resolution footage, cutting anything filmed in 4k was completely out of the question.

I took my old wide-screen Macbook Pro 17”, aptly nicknamed, “The Lunch Tray”, on innumerable assignments to Asia, America, Africa and throughout Europe. It was a heavy piece of gear, for sure. And my chronically aching shoulders are a testament of how much I lugged it around in a poorly padded pack back over the course of many years. But these last two or three, I pretty much just stuffed it into my checked in luggage and hoped it would survive the inevitably rough and tough handling as it passed through the innards of airports and airplanes.

Apple recently launched a new series of Macbook Pro models. Some of which have a so-called, Touch Bar – a thin, wide display where the keyboard’s top row keys used to go.

I initially ordered one. But after reading several less-than-positive reviews, I got cold feet and cancelled my online purchase. Not just because I think the Touch Bar is a neat but probably useless gimmick.

Apple’s chief industrial designer, Sir Jony Ive and his team have certainly created a new shiny, symmetrical, aerodynamic laptop that is both beautiful and resourceful. As far as I can tell, there’s plenty of power under the hood, too.

No, it’s the lack of ports on the new Macbook Pro that got me worried. The new machine only has four USB-C ports, which means that in order for me to connect my current gear to it, I’ll also have to buy a bag of dongles. Which is definitely something I hate being forced to do. Dongles not only get in the way when you’re working on the go, I also tend to forget them at home, at the gallery, in the studio or just plain lose them whilst travelling.

So, after canceling my order, I started checking out if Apple still sold one of their older models – thinking that perhaps I could instead buy last year’s Macbook Pro 15” with all it’s glorious ports, the handy slot with an SD card reader and a Magsafe, Apples ingenious magnetic power cord.

Turns out that several other professionals had the same exact thought as I. And so when I got to our local Apple Store here in Malmö, there were indeed only a few of the year old models left in stock. Unceremoniously and without any buyer’s remorse or hesitation whatsoever, I whipped out my credit card and bought one on the spot.

In just a few hours, I’ll be taking my new digital companion on its maiden journey to the Far East where it will hopefully do as good a job as its stoic predecessor did for more than half a decade.

Tora Yoga

November

Just passed November. What a month! As per usual this time of year, I’ve got a ton of stuff going on. The month began with a short culturally focused trip to London with my daughter Elle after which I kicked off a huge book project for a new client, Malmö Opera.

The Christmas themed video commercial and campaign stills I produced for yet another new client, Nobina/Skånetrafiken, was launched and is now achieving a ton of attention. I also managed to fit in a couple of interesting location shoots during November for Finja Prefab – yet another new client – as part of a long-term assignment to replenish their image bank.

09-jpg

Tora Rosenkjaer

In the studio, I’ve had an assortment of smaller, personal projects that are now in various stages of completion – including a whole new series of silhouettes and yoga themed visuals – including a series from when the extremely talented and almost unbelievably flexible model Tora Rosenkjaer visited the studio a few weeks back.

Luckily, and certainly subconsciously, I’ve been slowly progressing towards some kind of equilibrium or symmetry between my seemingly insatiable apatite for creative challenges and inability to rein myself in from working precariously close to a physical and mental fizzle.

As the year is coming to an end, I happy that my training regimen has been fairly consistent. I’ve become more and more dependent/addicted to fueling my often times excessive workload with regular infusions of endorphins, an increase of sleep and healthier grub.

Soon in my second year, I’m still sticking to the pescatarian/vegetarian diet the family and I embarked on a while back. Though I once in a while miss sinking my teeth into a juicy Hungarian sausage, a charred beef and wolfing down a Nathan’s mustard and relish covered hot dog, it’s not even close to as hard as I initially thought it would be.

Fidel Castro

Fidel Castro’s cigar roller

Just read that Fidel Castro has passed away at 90. That’s a long life for a revolutionary and a respectable age for what some arguably consider him to be – a visionary. Though I never had an opportunity to see the man live, a few years ago, I was officially invited to Havana, Cuba by the government as part of a large press troop from all over the world. I’ve actually been there twice, but it was during my very first visit that I was introduced to the woman above, whom according my official guide, was solely responsible for rolling Fidel Castro’s favorite cigar brand, the Cohiba Esplendido.

It was in one of the large factories in the midst of Havana where they produce the Cohiba Esplendido, that I met the woman whom gladly had her picture taken with me. Unfortunately, I don’t speak Spanish, but I do remember her telling me, through my interperter/guide, that Fidel Castro no longer smoked cigars, but still enjoyed holding and smelling one of her hand-rolled Cohibas.

Interestingly, a few months ago, when I was shooting in Budapest, the taxi driver that drove me back to the airport turned out to be married to a Cuban woman. After telling him my story about meeting Fidel’s cigar roller in Havana, he produced a small plastic bag from his glove compartment and from it handed me a Cohiba Esplendido. His wife had brought him a box of the famous cigars from a recent visit to Cuba and now he was sharing one of them with me. It’s tucked safely away in my fridge and maybe later tonight I’ll pour myself a stiff glass of rum and light that sucker up. As a sort of tribute to Castro’s longevity and persistence. Certainly not his politics.

Stormen Freja

För lite drygt ett år sedan gav jag mig ut på byn här i Västra Hamnen för att dokumentera stormen Freja som under några intensiva dagar drog igenom framförallt södra Skåne. Hittills i år har det varit nästan märkligt lugnt – vilket alldeles säkert oroar en del.

pie chart Joakim Lloyd Raboff IBM Sweden

An afternoon at International Business Machines

The other afternoon I was invited to talk to a group of photography enthusiasts at IBM Sweden here in Västra Hamnen. I chose to focus the session on “visual storytelling” and sharing some insights to my job as a commercial and editorial photographer and video producer.

I rarely recycle my slide decks and so, the IBM presentation was entirely crafted from scratch – a couple of days prior to the engagement. Like with more or less everything I do, there was some creative angst involved, especially when deciding what the heck to put on the very first slide. For this particular talk, I chose to start with something (for me, anyway) unusual; a pie chart showcasing a rough division of my various endeavors as a freelance photog.

Once completed in the excellent authoring environment of Keynote, the presentation was sent to IBM and shown to the group via a PC laptop using PowerPoint. In a previous career, a previous life, really, I spent a lot of time (probably several months, if I were to combine all of the days, nights and weekends) composing more or less memorable presentations for clients in the for PC:s ubiquitous, Microsoft PowerPoint. I recently took a look at what that app looks like today and though still nowhere near as UI sleek, creatively empowering or even as pedagogically sophisticated as Keynote, it looks a helluva a lot nicer than it did back in the day.

bussreklam-klappjakten-2016

På 100 bussar i två veckor

Idag fick jag reda på att under dom närmaste två veckorna, kommer en av mina kampanjbilder för Skånetrafiken och Clarion Hotel Malmö Live att synas på 100 av Malmös stadsbussar. Syftet är att den juliga reklamaffischen skall inspirera passagerarna att vara med i Klappjakten 2016. Länken till eventet finns här. Filmen man ser överst producerade jag för Clarion Hotel Malmö Live inför invigningen 2015.

Reklamfilm: Klappjakten 2016

Här är reklamfilmen som jag producerat åt Nobina/Skånetrafiken med Clarion Hotel & Congress Malmö Live som avsändare. Passar på att tacka tomten, Torbjörn Wallenberg, MFF-tränaren Allan Kuhn, dom goa musikerna från Malmö Symfoniorkester, hotellets VD, Jens Lyckma som tillsammans med Agneta Carlsten, Tora Rosenkjaer, den äldre damen, Ing-Britt och ett gäng andra statister bidrog med fantastiska insatser.

Idén med den kapade bussen kommer ursprungligen från en engelsk barnbok som jag läste för dottern Elle när hon var 4-5 år. Den handlade om ett vanligt pendeltåg vars dagliga tur gick mellan Victoria Station i London och någon av stans många förorter. En dag tröttnade pendeltåget på sin tråkiga rutt och bytte helt sonika spår och började köra mot badorten, Brighton. Dom Shanghai-ade passagerarna blev till en början arga och oroliga men när de väl kommit till havet och solen, vände deras miner och lyckan var omisskännlig.

Jogging i Malmö

På språng efter opera i Malmö

Som inledning på ett helt nytt, spännadne uppdrag, såg jag igår premiären av den romantiska komedin, “Figaros Bröllop” med musik av Wolfgang Amadeus Mozart och lyrik av Lorenzo Da Pontes, på Malmö Opera. Enligt Wikipedia, hade pjäsen svensk premiär på Stockholmsoperan den 23 januari 1821.

Det blev en lång kväll fylld av nya upplevelser (både framför och bakom kulisserna) och när vi väl cyklade hem i vinterkylan vid tolvslaget, var jag så överstimulerad av alla intryck, att jag inte lyckades somna förrän en bra bit in på söndag morgon.

När jag väl vaknade, skrek kroppen efter frisk luft och att få röra på sig. Stack ut huvudet och konstaterade snabbt att det var vindstilla, klart och småkallt. Perfekta parametrar för vad som blev en milslång, ljuvlig löptur i ett höstfagert Malmö. Life is good.

Klicka här för att köpa biljetter till Figaros Bröllop. Och till Kinky Boots som har nypremiär den 15 här.

Raboff family

Fars Dag

Fars Dag. En lite klurig dag för mig. Å ena sidan är jag pappa till en underbar dotter som ständigt gör mig stolt över att vara hennes far. Å andra är jag son till ett par alldeles förfärliga föräldrar varav en pappa som lämnade mig och mitt liv redan 1969.

Bilden ovan är från en utgåva av tidningen, Damernas Värld eller Svensk Damtidning från 1967. En svensk journalist (Marianne Ruth) som min mor kände skrev ett reportage om den lyckliga, svensk-amerikanska familjen som bodde i Los Angeles. Som Hans Villius ofta sa i sin och Olle Hägers utmärkta TV-serie, Svart på vitt, bilden ljuger.

Medan jag var ute och sprang i morse, bredde dottern Elle smarriga smörgåsar och kokade kaffe till mig. En kärleksfull gest som jag verkligen uppskattade och blev innerligt rörd av. Tro mig, min egen far förtjänar knappt att omnämnas – ens med några hafsigt hoprafsade tecken. Men jag känner ändå för att försöka.

När pappa och min mor skiljdes, innan jag hunnit fylla sju, dök han bara sporadiskt upp i mitt liv under några minuter. Kan inte ha varit vid mer än ett par, tre tillfällen innan han checkade ut för gott, 1996. Jag minns inte själva tillfället när pappa tog sitt pick och pack och flyttade från oss. En dag var han bara borta från huset och kom aldrig mer tillbaka. Förutom att han övergav sina två barn, ledde händelsen till att min mor blev djupt olycklig – vilket hon fram till sin död 1978 försökte dämpa/dränka genom att hälla i sig stora mängder brännvin.

Fars Dag, ja. Mitt mest bestående minne av min far är nog det vakuum han lämnade efter sig under mina barnår. Inte ens vid födelsedagar eller andra tillfällen då det borde ha känts självklart att lyfta luren, skriva några rader eller bara dyka upp för att gratulera, gav han sig till känna.

Föräldrar ärver man. Förtjänar dom inte ens kärlek, är det bara att klippa banden, tycker jag. Visst, det är lättare sagt än gjort. Och det tog också flera år bara att förlika mig med tanken på att det faktiskt var okej att inte älska mina föräldrar. Dilemmat var att hitta en plats i hjärtat där jag kunde stuva in mina förvirrade känslor för dom. Till slut kom jag på att det blev enklast att hantera den komplicerade relationen med en slags känslomässig indifferens. The unfathomable void, as it were.

Det här med Fars Dag är så klart ett amerikanskt påhitt (från 1910-talet). Men jag tycker ändå på något vis att den har existensberättigande. Det är fan inte enkelt att vara förälder, mamma eller pappa, och samtidigt alldeles för lätt att skaffa barn – ofta utan att förstå vidden av ansvaret och dom långsiktiga konsekvenserna det innebär av att vara närvarande, fysiskt och känslomässigt, under barnets uppväxt.

Bara det att jag skriver dessa rader på själva Fars Dag är väl vittnesbörd nog om hur mycket kärleken betyder för barnen man sätter till världen och hur tufft det kan bli när den inte finns där. Säkert hade min far i sin tur en kall, tuff relation med sin far, min farfar William. Blir deras dåliga relation något jag bör ta hänsyn till när jag dömer pappas oansvariga beteende när han längre fram i livet övergav oss – och så småningom ytterligare tre barn? Never!

Så, jag lyfter hatten idag till alla pappor som liksom jag, försöker göra så gott vi kan – oavsett vad vi har för “bagage”. Det är bara omåttligt generös och oförbehållsam kärlek som gäller till dom viktigaste i världen, våra barn.

Klappjakten 2016

Klappjakten 2016

På måndag släpps juliga reklamfilmen som jag kreerat och producerat åt Skånetrafiken och Clarion Hotel Malmö Live. Men redan idag har kampanjen, “Klappjakten 2016” smygpremiär på webben. Bilden ovan ingår i samma kampanj och den plåtade jag en sen eftermiddag för ett par helger sedan alldeles utanför Malmö Live vid World Maritime University. Länk till kampnjens sida finns här. Länk till Facebook-eventet här.

bakfyllan

Bakfyllan

I går kväll, efter ett butiksbesök i USA:s (och världens) mest framgångsrika fruktföretag, sa min nyss fyllda 16-åriga dotter lite tyst att hon var faktiskt lite nyfiken på hur det skulle bli med Donald Trump som president. Tanken på den förmodade dramatiken lockade henne. Jag höll med. Nu på morgonen kom nyheterna med det chockartade men otvivelaktigt tydliga beskedet att populismens buffliga företrädare, missnöjets über-representant, vann valet. 

Och samma mediaindustri som hjälpt till att uppmärksamma Trump och därigenom indirekt bidragit till hans seger i presidentvalet, spar inte på dom riktigt feta rubrikerna om den annalkande katastrofen som Kapten Donald på Trumptanic förmodas styra USA (och världen) rakt in i.

Är det vi sett hittills bara toppen av isberget? Finns det en ännu opublicerad, fullspäckad agenda som familjen Trump kokat ihop högst upp i Trump Tower? Vi får väl se.

Apropå Trump Tower… om Donald Trump är Saruman, vem är då Sauron? Putin?

Med hänsyn till hur delad USA kommit att bli rent politiskt, egentligen ända sedan Herr Clinton lämnade Vita Huset, är det kanske inte så konstigt att Trump vann. Och om vi ser honom som en temporär mittfältare, en vikarie som inte kommer att få så jävla mycket gjort – inte för att karln inte kommer att försöka, i alla fall till att börja med – så får vi bara försöka hålla andan dom närmaste fyra åren…

Bilden ovan tog jag en solig söndag morgon i Venice Beach efter vad jag förmodar hade varit en blöt lördagkväll. Senare, vaknade kvinnan upp, fortsatte att äta sin wrap och lämnade så småningom scenen.

—————————————————————–

Last night, after a visit to America’s (and the world’s) most successful fruit company, my just turned 16-year-old daughter told me that she was in fact a little curious about what it would be like with Donald Trump as president. I couldn’t help but agree with her.

The anticipated drama of that scenario was undeniable thought-provoking. Considering the overdose of reality TV and mock documentaries we’re constantly bombarded with, it’s not too far-fetched to see how we’ve been conditioned to think that way.

Still, this morning’s news that the populist, bully and representative of our age of discontent, had won the election, arrived nonetheless as a shock.

And now, the same media industry which helped draw attention to Trump and thereby indirectly contributed to his triumph in the presidential election, aren’t wasting any time publishing new headlines about the impending disaster as Captain Donald grips the wheel of MS Trumptanic and steers the US (and the world) towards a certain armageddon.

But, is what we have seen so far only the tip of the iceberg? Is there a yet unpublished, agenda that the Trump clan has been concocting up at the penthouse of Trump Tower? We shall see.

Speaking of Trump Tower… if Donald Trump is Saruman, who then is Sauron? Putin?

Given the divisiveness that has come to define America politically, ever since Mr. Clinton left the White House, it’s perhaps not surprising that Trump won. And if we see him as a temp, a mere substitute and someone who likely not accomplish much – not that the guy won’t  try, at least to begin with – we’ll just have to keep our spirits high and cross our fingers – over the next four years…

I took the shot above during a sunny Sunday morning in Venice Beach after what I presume had been an extremely wet Saturday night party. Later, the woman woke up, continued her meal and left the scene.

Hillary Clinton

Trumptanic vs Clintonquake

Jag älskar USA. Landet är fantastisk på många sätt. Inte minst brinner jag för den underbara mångfalden –  både landets magiska natur och det multikulturella, sociala livet fascinerar mig. Inget land jag känner till har så mycket högt och lågt som Amerika. Men, trots min kärlek till mitt gamla hemland, väljer jag ändå att inte rösta på någon av kandidaterna i det amerikanska president- eller kongressvalet.

Jag bor inte i USA längre. Jag har ingen verksamhet där. Det känns som om min röst skulle bara bli symbol för ett moralistiskt deltagande. Och eftersom jag inte heller är delaktig på något annat vis i landets ekonomiska eller politiska utveckling, anser jag mig inte riktigt berättigad – eller skyldig – att rösta.

Men om jag hade ändå tagit mig tid att krångla mig igenom registreringscirkusen, skulle Hillary nog fått min röst. Inte för att jag litar överdrivet mycket på henne. Mrs Clinton har tydligt visat att hon – liksom “Tricky Dick Nixon” – lider av politisk paranoia. Och det är ju en inställning som inte bådar för en överdrivet smidig eller konstruktiv mandatperiod.

Om vi för ett ögonblick bortser från att hon har begåvningen, den politiska erfarenheten och förhoppningsvis tålamodet som krävs för detta extremt tuffa uppdrag, är det enda som skiljer Hillary Clinton åt från alla 44 tidigare amerikanska presidenter är att hon är kvinna.

Fast om hon vinner, tror jag att det är just detta som kan göra henne till en av landets allra bästa presidenter.

För oavsett vad man tycker om hennes klantiga hantering av epostskandalen, hur hon skötte/misskötte rollen som utrikesminister eller att Clinton Foundation kanske inte bara sysslat med välgörenhet, känner jag mig övertygad om att Hillary sannolikt kommer att ta spjärn och hålla politisk kurs utifrån i många avseenden helt andra värderingar än en man. Särskilt arketypen av män som Donald J. Trump representerar.

Häromkvällen såg jag Michael Moores nya, utmärkta dokumentär, “Trumpland”. I den belyser han genom flera konkreta exempel att det är männens våldsamma egenskaper och aggressiva hävdelsebehov som skapar det mesta av planetens elände. Rent historiskt, finns det nästan inga exempel på kvinnor som kliver in på skolor, biografer eller shoppingcentra för att skjuta ihjäl folk, kvinnor som ger order om att spränga sönder städer, bomba sjukhus eller starta fullskaliga krig. Bortsett från några få undantag, har män alltid haft monopol på sånt. Det heller inte världens kvinnor som våldtar, förtrycker och könsstympar sina flickvänner, fruar eller döttrar.

Jag tycker hela feministdebatten är absurd. Inte ämnet i sig – men det är ju egentligen heltokigt att vi överhuvudtaget måste behöva diskutera huruvida om kvinnor har lika värde och rätt som män. Som far till en nyss fyllda 16-årig dotter, blir jag ledsen varje gång jag ser en kvinna vars levnadsvilkor regleras av någon annan än henne själv.

Tillbaka till dagens presidentval.

Som amerikan, känner jag mig nästan febrigt beklämd över att det faktiskt finns så många som kan tänka sig att rösta på Trump. Än jobbigare är det att fatta att så många kommer att göra det i ren protest mot Hillary Clinton.

Den demokratiska processen, det vi lite slentrianmässigt och oftast med negativ konnotationer kallar “politik”, bygger på en vilja till förhandling och förmåga att jämka fram vettiga kompromisser som gagnar det stora flertalet. Att rösta på Donald Trump i tron om att han skulle kunna tillföra USA något substantiellt under fyra år är inte bara naivt.

Det är också att rösta på grottmänniskan – en regressiv, intellektuellt retarderad individ som inte bara kommer att skjuta sig själv i foten så fort han kliver in i ovala rummet. Han kommer sannolikt dessutom också att förorsaka bredare klyftor inom det redan nu djupt delade politiska landskapet och indirekt initiera en långvarig, moralisk och ekonomisk depression i USA.

Hade jag röstat, hade det varit på Hillary.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

For a variety of reasons, I’ve made the decision not to vote in today’s US elections. But if I had taken the time to navigate through all the cryptically formatted forms and jump through all the registration hoops, Hillary would probably of gotten my vote. Not that I trust her excessively. Mrs. Clinton has clearly demonstrated that she – not unlike “Tricky Dick Nixon” suffers from some strand of the political paranoia virus. An illness that does not bode well for a smooth or constructive first mandate.

If for a moment we disregard the fact that she has the talent, the political chops and hopefully the stoicism required for this extremely tough tenure, the only thing that distinguishes Hillary Clinton from all the 45 former American presidents, is that she is a woman.

But if she wins, I think that this is precisely what could make her one of the country’s finest presidents.

For no matter what you think of her botched handling of the ongoing e-mail scandal, how she managed/neglected the role of Secretary of State or if the Clinton Foundation might not only have  charitable objectives, I feel confident that Hillary will base much of her presidency on an entirely different set of values than a man would. Especially when compared to the archetypical specimen Donald J. Trump represents.

The other night I saw Michael Moore’s new, excellent documentary, “Trumpland”. In it, he highlights several solid examples of how it is mans (as opposed to womans) violent and aggressive qualities that has created  most of the planet’s woes.

Historically, there are almost no examples of women who step into schools, cinemas, nightclubs and shopping centers to massacre people, women that give orders to eradicate cities, bomb hospitals or start full-scale wars. Apart from a few exceptions, men have always had a monopoly on this. And it’s not the world’s women who rape, mentally oppress and perform genital mutilation on their boyfriends, husbands and sons.

I think the whole feminist debate is absurd. Not the subject in itself – but it’s really crazy that we actually have to discuss whether or not women have equal value and rights in 2016. As the father of a just turned 16-year-old daughter, I get sad every time I see a woman whose life is conditioned and controlled by anyone other than herself.

Back to today’s presidential election.

As an American, I feel an almost feverish anguish that there are so many who are willing to vote for Trump. And it’s even harder to make sense of the fact that there are so many willing to vote for him in sheer protest against Hillary Clinton.

The democratic process, what we routinely – usually with a negative connotation – call, “politics”, is based on a willingness to negotiate and ability to reconcile sensible compromises that benefit the majority. To vote for Donald J. Trump in the belief that he could bring the country something substantial over four long years, is not just naive.

It is also a vote for the caveman – a regressive, intellectually retarded individual who not only will be shooting himself in the foot just as soon as he knuckle-drags himself into the Oval Office. He will likely also cause an evem wider gap within the already deeply divided socio-political landscape and indirectly initiate a long-lasting, moral and economic depression in the United States.

Had I voted, it had been undoubtedly for Hillary.

Elle Ingrid Agnes Raboff

Elle Raboff 16!

Idag är det Elles födelsedag. Hon är 16 – vilket är sannolikt mycket svårare för oss, hennes föräldrar, att greppa än det är för vår fina dotter att förstå. Tid är ju en sån flexibel, flytande och fullständigt okontrollerbart koncept. Och även om jag vagt minns mig själv som småstökig sextonåring, var det onekligen länge, länge sedan.

Elle är en utmärkt påminnelse om varför det är så kolossalt viktigt att ta hand om sina barn – alla relationer, egentligen – med ödmjukhet, villkorslös kärlek och gränslös omtanke. Liksom de flesta av hennes vänner här i Sverige, är Elle lyckligt lottad för att ha fötts i ett välmående land som Sverige – och till föräldrar som har tid och möjlighet att ge henne den mjukast möjliga startbanan – innan hon så småningom flyger iväg på egen hand.

Vid 16, har Elle redan varit i massor av länder runt om i världen och sett att de flesta i hennes ålder inte får uppleva samma start i livet. Lika orättvist som det är att många har det så mycket sämre, känner jag mig övertygad om att allt resande haft en långsiktig, positiv inverkan på Elles världsbild och hur hon känner inför dom viktiga frågorna, planetens eklektiska befolkning, djuren och miljön.

Genom sina interaktioner med oss, vännerna och de riktigt, riktigt nära henne, märker vi att Elle har hjärtat på rätt plats och förmåga att känna empati och visa känslighet. Det är viktiga egenskaper och karaktärsdrag som gör Elle till en sådan underbar, ung människa och oss till kopiöst stolta föräldrar. Om du läser detta Elle, älskar jag dig och gratulerar på din sextonde födelsedag!

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Today is Elle’s birthday. She’s 16 – which is likely much harder for us, her parents, to grasp than it is for our beautiful daughter to really understand. Time is such a flexible, fluid and ultimately uncontrollable concept and though I vaguely remember being 16, it was certainly a long, long time ago.

Elle is such a great reminder of why it’s so important to nurture your children – all relationships, really – with unconditional love and thoughtfulness. Like most of her friends here in Sweden, Elle is lucky for being born in a country like Sweden and to parents that have the time and means to give her the smoothest possible runway before she flies out on her own. And at 16, she’s already been to plenty of countries around the world and seen that the majority of teenagers don’t get to enjoy the same start in life. As unfair as that may be, I firmly believe all the traveling has still had a humbling impact on Elle’s worldview and how she feels about our planet’s eclectic population, its animals and plant life.

Through interactions with us, friends and those really, really close, we see that Elle has her heart in the right place and that her ability to feel empathy and sensitivity are key characteristics of what make our daughter such a wonderful, young human being and Charlotte and I such proud parents. If you’re reading this Elle, I love you and congratulate you on this most auspicious of birthdays!

London-Big-Ben

London Calling

Lite otippat kanske, men efter ett par soliga dagar i London, är det bara att konstatera, trots snålblåsten som härjar efter stormen Brexit, var vädret väsentlig vänligare än hemmavid. Varmt och höstvackert i dagarana tre.

Fokus för den här turen till britternas huvudstad var att plåta till ett resereportage riktad till föräldrar med kulturellt undernärda tonåringar. På programmet fanns därför bl a musikalen “Wicked”, utställningar på Tate Modern, en halv dag på the Science Museum (vid Royal Albert Hall), Big Ben/Westminster, middag hos min kusin Per och hans familj i Kensington och ett par shoppingvändor vid Covent Garden och på Oxford Street.

Jag älskar London sedan allra första besöket 1983. Förutom att det är relativt enkelt att poppa över ett par dagar, är stan barnsligt enkel att navigera. Och om bara vädret tillåter, finns det mesta av det bästa faktiskt inom rimligt gångavstånd. Dessutom är det alltid lika fascinerande att få återuppleva hur über-artiga alla är – engelsmän som invandrare. Det blir ju en milsvid kontrast till hur dom flesta skåningar interagerar med varandra.

Jag blev så inspirerad av resan till UK att jag under större delen av dagen streamat Beatles samtliga studioplattor.

vatikanen, rome, italy, pope

Vatikanens Försäkring

En kompis frågade under lunchen idag om jag skulle passa på att fotografera Franciskus under hans påvliga besöket i Malmö. Hade Janne haft ett föredrag för honom högst upp i Turning Torso, hade jag kanske gjort det.

Under större delen av mellanstadiet gick jag i en förhållandevis sträng katolsk skola som hette, Saint Victor’s och låg ett par kvarter från The Strip, en tämligen sunkig del av Sunset Boulevard, i Los Angeles.

Alla skolans lärare var strikt klädda nunnor och även om inte alla var lika stränga som Sister Martha (som också var rektor), krävdes det inte mycket otyg för att man skulle få ett par snärtiga rapp på insidan av handflatan, eller ännu värre, ett par dussin slag med ett slitet pingisrack på baken, vilket kompisen Kevin Mckenzie fick uppleva ganska ofta. Han var å andra sidan regelbundet olydig och uppkäftig i klassrummet och fick se sig ständigt bli dragen av lektionens nunna i öronsnibben hela vägen längs korridorren och bort till rektorns kontor och hennes stora skrivbord där bestraffningen skulle verkställas.

Varje fredag bar det iväg på obligatorisk morgonmässa i Saint Victor’s kyrka som låg bara några hundra meter från skolgården. Det var för det mesta ett ganska skönt avbrott från undervisningen och direkt efter mässan ringde skolklockan till lunch. Måste ha lyssnat på flera hundra predikan under dom åren. Minns dock inte en enda.

Jag minns däremot tiden i den katolska skolan med både värme och kyla. Som det mesta (men långt ifrån allt) har jag en tendens att se lite väl nostalgiskt på tiden när jag var mellanstadieelev, i mitten av 1970-talet. Det var en ganska oskyldig del av livet, långt innan något slags medvetande börjat utkristallisera sig. Om det ens gjort det nu…jag tvivlar faktiskt om detta ibland.

Under ett av den här epokens flera besök i Sverige, tyckte min mormor Agnes att jag nog skulle passa på att konfirmera mig. Så på våren 1975, tror jag det var, gick jag som en av många lätt förvirrade barn i konfirmationståget in i Götalundens kyrka i Trollhättan.

Minns att konfirmationsundervisningen utgjordes framförallt av serietidningar med religösa teman utgivna av Svenska Kyrkan – antagligen som ett nytt pedagogiskt grepp för att göra bl a g:a testamentets tunga anekdoter mer lättillgängliga och begripliga för oss.

Nej, att ta någon bild på påven kändes inte alls angeläget idag. Han representera inte något särskilt för mig. Inte bara för att jag är inbiten ateist (som han lär ha lovat ändå kommer till himmelen) och har jättesvårt för att acceptera att miljarder människor fortfarande låter dom institutionella religionerna diktera livets vilkor.

Fast på senare år har jag börjat se religion utifrån ett för mig helt nytt perspektiv. Eftersom alla vi som lever just nu faktiskt skall dö någon gång i framtiden, finns det kanske många som behöver religionen som en slags försäkring. Något som garanterar trygghet och ett hopp om en fin framtid – långt efter vi dör och framförallt – under tiden vi närmar oss den ofrånkomliga avgrunden.

Fast jag säger som en gammal vän sa när jag bodde nära domkyrkan i Visby: Jag tror på ett liv före döden!

Bilden är från ett reportage i Aftonbladet som jag tog under ett besök i Rom för några år sedan.

halloween-raboff-photography

Halloween – Skräckblandad Förtjusning

Idag är det Halloween – högtiden som Vikingarna och Kelterna skapade. Att gå runt bland grannar och tigga är tydligen en gammal tradition från Irland och Skottland som sannolikt introducerades när dom skräckinjagande nordborna dominerade stora delar av brittiska öarna.

Många år senare, under 1970-talet, härjade vi barn på gatorna i West Hollywood utklädda till spöken, superhjältar, häxor eller seriefigurer. Den gigantiska leksaksavdelningens höga hyllor på Rexall’s Drugs, ett varuhus stort som ett kvarter vid hörnet Beverly Boulevard och La Cienega Boulevard, var packade med små lådor som innehöll färdiga Halloween-kit. Paketens framsida hade ett plastfönster så att man lätt kunde se hur masken för Spiderman, Batmans Robin eller Casper the Friendly Ghost såg ut. Redan ett par veckor innan Halloween hängde man på Rexall’s och kikade på alla alternativ. Men för mig fanns bara en figur värdig att klä ut sig som…

Jag var för alldeles för ung för att komma ihåg när Charles Manson och hans galna gäng iscensatte vad man hoppades bli startskottet till ett landsomfattande raskrig, kallat “Helter Skelter” i Los Angeles med en bestialisk mordorgie på bl a Roman Polanskis gravida fru, Sharon Tate. Däremot minns jag tydligt när seriemördaren, “Hillside Strangler” härjade i Hollywood 1977 och hur mediebevakningen och följetongen kom att påverka Halloween för oss barn. Det året var alla föräldrar extra noga med var och till vem vi fick besöka för årets “trick & treat”, dvs, knacka på hos folk och be om godis.

Från den tiden minns jag också hur flera parallella urbana myter florerade om barn som blivet förgiftade när dom ätit godis injicerade med LSD eller tuggat sig blodiga genom att bita i karamelläpplan som någon elaking stoppat små rakbladsbitar i. Historier om förgiftade, bortrövade och till och med mördade barn spred sig snabbt i skolan och sammantaget blev detta på något vis början på slutet av det förhållandevis oskyldiga 70-talet.

1978, när jag var 14 år, flyttade jag till Sverige och firade aldrig mer Halloween. Men än idag när jag ser en stor pumpa, tänker jag på dom där tidiga åren, i mitten av 70-talet när jag klädde på mig Batman-kostymen (favoriten, inte minst tack vare capen) och den tunna plastmasken och tillsammans med kompisarna knackade på hos folk i grannskapet – alldeles säkert med skräckblandad förtjusning. För det var långt ifrån alla av våra grannar som hade barn och ju äldre just dom barnlösa var, desto mindre angelägna var dom av att bli störda av flera godissugna knattegäng som ringde på och stod där i dörröppningen med både förväntansfulla och lite uppfordrande blickar.

FUNKIGT VÄRRE

Bildresultat för brian culbertson funk

Inte sedan jag började lyssna på seriös funk som Mother’s Finest Rufus, Parliment, Sly Stone, James Brown och långt senare, danska Zapp Zapp! har jag hört något som svänger så asfett som Brian Culbertsons nya platta, “Funk”. Klicka på omslaget för att provlyssna den.

 

halloween-2016-raboff-photography-012

Trött som Trump

Vaknade hösttrött idag och kände mig åtminstone fram till första morgonkaffet som en apatisk, laktosintolerant zombie med begynnande ledgångsreumatism. Jag var matt, men såg ändå inte lika trött ut som The Donald gör just nu, så här i slutspurten av cirkusen presidentvalet. Fast mest trött är väl dom allra flesta på karlns patetiskt populistiska lögner och tröttsamt retoriska resonemang. Dom låter nu mest som sura uppstötningar från en småslemmig, bakfull marknadsnasare i en dyr kostym med ful slips. Underhållningsvärdet är borta nu. Let’s move on, people.

Efter en kort videoinspelning i Kirseberg, gick förmiddagen i ett och efter en alldeles för tung lunch (en drypande flottig spätta med smaklös mos) kändes det alldeles nödvändigt att ett par timmar senare, snöra på sig dojorna och ge sig ut i spåret för att bränna några kalorier och skaka lite liv i kroppen. Tolv kilometer senare och med solen i ryggen (i alla fall på hemvägen), ersattes mattheten av ett sedvanligt endorfinrus följt av en stunds eufori.

Lika yster dyster som vädret kan vara under oktober, lika bedårande vackert blir det när som idag, solen trotsar meteorologernas halvmesyr till prognos och kikar fram en stund. Det så här års välbehövliga men sällsynta solljuset är verkligen guld värd.

Det republikanska skelettet ovan (från bildspelet i samma tema här) tog jag under tiden vi bodde i Santa Monica där en av familjerna i trakten av vår lägenhet varje år pimpar sitt gigantiska hus och trädgård med spöken, skelett, läskiga clowner och gröna häxor – precis som om kåken vore beläget någonstans mitt i Universal Studios. Paret som bor där lider ju uppenbarligen av svår (och lite avundsvärd) Halloween-fetischism, lär jobba med filmrekvisita på en av Hollywoods större studios i Culver City. Ingen tvekan om att Donald J. Trump lär figurera bland årets skräckscener som det tokiga paret iscensätter.

Miami South Beach

Miami Beach vs Venice Beach

Medan Charlotte är i Miami och jobbar under lite drygt en vecka, tar dottern Elle och jag uti med vardagen här hemmavid. Ett slags föråk för far och dotter inför nästa veckas intensiva musikalresa till brexit-landet.

Höstens veckor rusar just nu fram i bästa Shinkansen-fart. Man hinner knappt gäspa sig vaken på måndag morgon förrän det är dags att omfamna helgen igen. Som frilansare mitt i ett härligt högtryck, gör det egentligen ingen större skillnad vad dagen kallas. Fast underligt nog känns det som om man får väsentligt mera gjort under lördag eller söndag än på t ex en tisdag.

Miami, ja. Det var ett tag sedan. Är inte överdrivet förtjust i stan. Art Deco-hotellen är så klart schyssta, palmerna svajar fint längs stranden och delar av South Beach är värda att besöka. Men det saknas ändå något som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det att Miami känns så själlös. Kall på något vis – trots den behagliga, karibiska värmen. Antingen är allt nytt och skimrande pastellvackert eller gammalt och på väg in i ett sakta förfall, som till exempel, Little Haiti. Vilket i och för sig, tillsammans med Little Havana, är två områden i stan som bjöd på en del fotografisk inspiration.

För nästan tio år sedan plåtade och skrev jag till en liten guide som Aftonbladet gav ut om vägen söderut – från Miami. Minns då att Florida Keys bjöd på en bitvis svindlande vacker highway – som faktiskt är mycket intressantare att färdas på än slutmålet – ändhållplatsen – med Sloppy Joe’s och liknande ställen som väntar turisterna med öppna armar i Key West.

Som Los Angeles-son, känns det kanske lite extra svårt för mig att ta till mig det Miami erbjuder. Efter att ha besökt stan två gånger och sett det mesta av det bästa, tycker jag att kusten i södra Kalifornien är mer mångfaldigad och har kanske motsägelsefullt nog, mera själ och hjärta. Jag väljer i och för sig trakterna kring Pacific Palisades, Santa Monica och Venice Beach alltid före nästan vilken annan plats i världen.

pellobello

Modeplåtning i Vilnius

Det här är Karoline, en ung, begåvad modell som jag anlitade för en modeplåtning i våras. Karo är från Litauen och vi jobbade där tillsammans med en lokal sminkös och assistent under en tidig eftermiddag runt centralstationen i landets huvudstad, Vilnius. Plåtningen gick kanonbra utan intermezzo eller strul och kunden var nöjd med projektet.

På lördag kör jag igång ett betydligt större projekt. Helgen kommer nämligen att ägnas åt inspelning av en reklamfilm tillsammans med runt 20 statister, produktionsledare, assistenter, en drönarpilot och minst en busschaufför. Temat liksom kunden är ännu så länge hemligt, men jag tror att i stort sett alla i Malmö kommer att känna till reklamfilmen efter premiären. Projektet är välplanerad och i stort sett alla detaljer har fallit på plats. Ett visst utrymme för kreativ flexibilitet måste jag ha – och liksom den tyska regissören, Werner Herzog, vill jag inte att inspelningen av scenerna och alla medverkandes agerande styrs av en rigid storyboard.

Stefan Löfven

Ikväll träffade jag statsministern igen…

Den här bilden togs för bara en timme sedan. Förra gången Stefan och jag möttes var 2015 under ett stort evenemang i FN-högkvarteret i New York. Efter det att min uppdragsgivare, svenska FN-ambassaden i samma stad, introducerade oss, kom han och hustrun fram och medan vi skakade hand, tackade statsministern mig för min insats.

Jag hade anlitats av FN för att producera en kort film och storformatsbilder från svenska Lappland i syfte att sätta en relevant visuell stämning under kvällens signering av ett ambitiöst klimatkontrakt mellan ett dussintal länder. Angela Merkel var där, drottning Sylvia var där (med sin hovdam) och ungefär 380 andra dignitärer, politiker, diplomater och en herrans massa säkerhetsfolk var där. Och så jag.

Ikväll var det en betydligt mer lågmäld tillställning (med klart färre högdjur) som jag ombads dokumentera åt värden, Kockum Fritid. Stefan har varit i Malmö större delen av dagen idag och avslutade sitt besök med att äta en bit mat (Boeuf Bourguignon tillagad på plats av svenskt högrev och serverad med vad som såg ut att vara väldans gött mos) och sedan hålla ett politiskt anförande inför en välfylld sal med vad jag förmodar var framförallt inbitna socialdemokrater.

Eftersom jag för länge sedan slutat låta mig påverkas nämnvärt av politisk retorik och brandtal, var det mest fascinerande med statsministerns besök att polis- och säkerhetspådraget inte var större. Det ser jag som oerhört positivt och ett slags kvitto på att vi ännu lever i ett fritt, öppet samhälle där landets högsta politiska ledare kan utan vidare knalla in i  Kockum Fritid och skaka hand med mig – som om det var igår vi sågs nedanför FN-skrapan vid East River – den där kvällen i september förra året.

Clarion Hotel Malmö Live skanska-landskap-vernissage

Vernissage

Såja – nu är årets andra stora utställning igång. Även den på Clarion Hotel Malmö Live . Bortåt 100 inbjudna kom igår på invigningen och smakade av stjärnkocken, Frida Nilssons skånska läckerheter, smuttade på bubbelvin och kikade på mina skånska landskap. Tack till alla som kom och särskilt till dom som jag inte hann växla några ord med. Extra tack till alla som köpte bilder!

Skånska Landskap: Allmänningar

Filmen producerades för någon dag sedan och filmklippen kommer från framförallt sommarens vistelse i Vejbystrand. Musiken är skriven och producerad av vännen, Elias Jakobsson. Mer musik av honom finns här.

Skanska-Landskap-Malmo-Live-Liggande

Vernissage Skånska Landskap

Efter snart tjugo år i Skåneland, kändes det lätt att svara ja när vännerna på Clarion Malmö Live frågade om jag ville producera en utställning om detta fantastiskt vackra landskap. Dom 19 fotografierna är nu printade, inramade och redo för hängning. Det finns några platser kvar till vernissagekvällen inför utställningen “Skånska Landskap” i Living Room på Malmö Live nu på torsdag den 13/10, kl 17-19. Under kvällen bjuder stjärnkocken Frida Nilsson på skånska läckerheter och något gott att dricka lär det också finnas. OSA/anmälan görs senast i morgon, måndag 10/10 till marknad.malmolive@choice.se

 

Joakim-Lloyd-Raboff-boxning

Varför vissa blir helt knockade i Västra Hamnen!

Att flytta till det här området med en hög pengar och dra igång verksamhet är löjligt enkelt. Det finns ganska många företag som under Västra Hamnens relativt korta historia försökt etableras sig här med just den  infallsvinkeln – både stora och små spelare. Och har man bara tillräckligt med stålar (ibland kanske mer pengar än sunt förnuft), ja, då kan man hålla på tills klockorna stannar i Schweiz – där det ju som bekant finns en herrans massa.

Det kan också såklart finnas alternativa motiv med att bedriva business med lite konstgjord andning i Västra Hamnen. Det har t ex funnits ett par IT-bolag som dragit igång verksamhet här men som varit betydligt mer intresserade av att etablera ett lokalt kontor i Malmö än de varit att ens försöka bli lönsamma. Att kvitta vinster i en del av verksamheten mot förluster i en annan del är ett inte helt ovanligt sätt att snygga till bokföringen på. Eller så kör man bara på för att det är det enda som får en att känna sig någorlunda jordnära.

Under åren har jag stött på flera varianter – alla med gemensamma nämnaren att man missat något väldigt fundamentalt. Man missar att bli lite “local” och istället tagit för givet att verksamheten i sig är en sån världssensation att ingen kan motstå det. Det funkar kanske om du kränger pizzor eller glass. Men det finns också rätt gott om konkurser som vittnar tydligt om att detta i dom flesta fallen är en alldeles fabulöst ödesdiger inställning – oavsett om den är sprungen ur naivitet, arrogans eller för att lampan lyser men ingen är hemma.

Med “local” menar jag att man måste försöka bli en del av området – inte en ö i det. En del av vardagen, på ikea-speak. Tonvikt på kontinuitet och lyhörd kommunikation. Känn efter. Hör efter. Lyssna. Prata med. Justera kursen efter hur det blåser. Gå runt. Smaka av. Insup atmosfären. Sitt på bryggan och njut av ett par solnedgångar. Ta del av det som händer.

Jag menar nu inte att man med nödvändighet måste bo på Sundspromenaden för att verksamheten skall funka här. Inte alls. Men det skadar garanterat inte om man anstränger sig lite för att få lite lokal anknytning eller åtminstone är öppen och en smula ödmjuk inför alla vi som faktiskt bor och jobbar här.

Jag har bedrivit eget företag i över 15 år varav minst 12 just här i Västra Hamnen. Förra året omsatte Raboff i Malmö AB nästan 3 miljoner kronor och jag tror att vi hamnar ungefär där i år igen. Vårt lilla bolag sysslar helt kort med resor, foto. böcker och film och framförallt förmedlar vi inspiration till folk och företag över precis hela världen.

Säkert till en dels förvåning, härrör en ganska liten del av vår omsättning från mina böcker om och bilder från Västra Hamnen. Men även om mina “riktiga” uppdrag har ett helt annat fokus och monetär betydelse, är jag ändå oerhört glad för den lilla tårtbiten som bilderna från Västra Hamnen genererar och jag känner mig grymt ödmjuk inför alla privatperson och företag som fortsätter att beställa mina alster. Och att över 15 000 följer mina inlägg på Facebook…ja, det är nästan ogreppbart.

Vi har sedan allra första flytten hit 2002 varit kära i Västra Hamnen. Och det är just att ha den lokala anknytningen och en orubbad vilja att vara en del av det, som gjort att vi trivs så bra med att bo och jobba här.

Mitt råd till alla som vill etablera sig i Västra Hamnen (eller på annat håll, i andra kvarter, oavsett vart, egentligen) är att då och då lägga örat vid marken och lyssna lite på dom lokala vibrationerna. Bli en del av din neighborhood. Lär känna Agnes och Johan, Kerstin och Anders. Kämpa för att snacka med dom.

Gör man det tillräckligt ofta, kommer man snart att höra fotstegen när kunderna närmar sig. Annars blir det förr eller senare knockout.

budapest vacation

På uppdrag i Budapest

Det är premiär för mig här i Ungerns huvudstad, som länge varit på min “bucket list”. Det är lite synd att vara vegetarian när ungerskt salami, gulasch och grillbrickan, Fatányéros är så allestädes närvarande här. Budapests matutbud är verkligen ingen lek. Vet faktiskt inte om jag någonsin varit på en plats i Europa med så många charkuterier, kvarterskrogar, pubar och kaféer. Mest imponerande är ändå dom mäktiga broarna, innerstans pampiga jugendarkitektur och mysiga gränder och gågator – som t ex välkända shoppingstråket, Váci utca.

Långt ifrån alla talar engelska, men dom som gör det, pratar gärna och är hur hjälpsamma som helst. Så fort jag lämnar floden Danube, blir jag lite förvirrad, desorienterad och måste fråga mig fram. Stan känns inte direkt stadsplanerad i ett grid-system a la Manhattan.

Uppdragets fokus är såklart varför man skall välja Budapest som destination och för att addera lite flärd till just det här resereportaget – som kommer att vända sig specifikt till folk inom flygbranschen –  har jag hyrt in ett par lokala modeller som agerar som vore de flygvärdinnor på 48-timmars stop i Budapest.

Waynes Coffee Västra Hamnen

Mitt långa, smått masochistiska förhållande till krogen

Igår tog Tommy och jag en snabbis hos Ali och Ella. En snabb öl, alltså. En iskall, nytappad bärs smakar fortfarande allra bäst på krogen. Vilket är lite konstigt. För efter att ha jobbat på alla möjliga restauranger, barer och mer eller mindre minnesvärda matställen och vattenhål i Sverige, från Riksgränsen (Lappland), via Visby och Göteborg, under 80- och 90-talen, borde man kanske fyllt kvoten och slutet lockas av krogens förföriska atmosfär. Icke.

En gång krogmänniska, alltid krogmänniska, kanske. Fast jag misstänker att det är mer en liten gnutta krogromantik som ännu sitter i – en slags skimrande chimär över restaurangvärldens lätt avtrubbade låtsasvärld och galghumoristiska/cyniska jargong.

Jag äter lunch i stort sett dagligen på krogen. Dock aldrig ackompanjerade av rusdrycker. Men jag gillar verkligen att äta på krogen – även om ofta är “hit and miss” när det gäller maten och service. Här i Västra Hamnen finns idag några riktigt bra krogar – men tyvärr ännu ingen sushirestaurang värd namnet. Saknar gamla N3.

Det som slog mig igår medan Tommy och jag avhandlade/dissekerade/analyserade respektive pågående uppdragsportfölj, var att det fortfarande saknas en krog med vettig barhäng i Västra Hamnen. Det är som om krögarna här låtit bygga bardisken mer för att det hör till än för att den skall gå att sätta sig vid och liksom i den underskattade men tveklöst geniala noir-filmen, “Barfly”, med Mickey Rourke som Charles Bukowskis alter ego, Henry Chinaski, ha krogens bästa platser när livets skådespel vecklar ut sig som en solfjäder.

Tillbaks till krogen och mitt dubiösa förhållande till den.

Som fotograf har jag genom åren jobbat med många seriösa och ett par mindre seriösa krögare här i Malmö. Även som bild- och filmleverantör gäller det att passa sig för krogens ofta flyhänta, flyktiga inställning till allt som pågår utanför den omedelbara krogbubblan.

När jag jobbade i cocktailbaren på gourmetkrogen, Johanna i Göteborg i mitten av 1980-talet, kom krögaren Leif Mannerström ut från köket tidigt en kväll och snackade med mig medan jag skakade fram något gött att dricka åt ett par gäster som satt i väntsoffan. Han verkade rejält trött och även om jag inte var helt säker, såg den numera legendariska kocken ganska bakfull ut.

– Du Kim, (jag kallades för Kim på 1980-talet), sa han.  Jag tycker du skall fortsätta plugga. Det här med krogen är ett jävla slit och tar till slut kål på vem som helst.

Jag lydde honom naturligtvis inte. Först nästan tio år senare slängde jag slängen (krogfolkets smeknamn för en kökshanduk) och blev “seriös”. Om jag ångrar dom åren? Verkligen inte. Jag hade enormt roligt, reste mycket och lärde känna ett gäng roliga, inspirerande och tyvärr också, många tragiska själar under dom åren. Du hade rätt Leffe, kroglivet är hårt.

Vår dotter har sedan en tid börjat lite smått inom restaurangbranschen. Hon jobbar extra på en av kaféerna här i Västra Hamnen som diskplock. Vi är både glada att hon börjat tjäna lite fickpengar under lov och helgerna och så klart stolta över att hon inte känner sig förmer över att jobba med något som är fysiskt krävande och har relativt låg status. Mitt första jobb, vid ungefär samma ålder, var att fylla på mjölkkylen (inifrån kylrummet) hos Fred’s Market på Melrose Avenue i Los Angeles. The only way is up from there.