Fredrik Lindströms nya program “Världens modernaste land – men världens osäkraste folk?” började igår. Som någorlunda språkintresserad halvsvensk kostade jag på mig ett avsnitt. Mest för att kolla om programmet höll vad trailern lovat. Det gjorde den. Och även om Fredrik är mer intresserad av vad som utgör essensen i svenskheten än vad jag är, satt jag ändå klistrad vid rutan programmet igenom.

Om svenskar är moderna eller osäker vet jag inte. Storstadssvensken (och andra stadsbor) är väl rätt så moderna. Det ligger på något sätt i stadsmänniskans livssituation att leva ett modernt liv som är långt från landsortens pittoreska men lite omoderna livsstil. Varför annars bo i en stad om inte för att dra nytta av alla teknologiska “framsteg” som staden erbjuder? Tänk shoppingcentra kontra postorderkatalog. Fast idag kan landsortsborna i Sverige njuta av nästan samma bekvämligheter vi i stan. Andra länder har nog inte samma glesbygdstöd som Sverige har.

Om svenskarna är osäkra, något som serien skall belysa och försöka analysera, är en intressant fråga. Vem i världen är inte lite osäker? Är inte osäkerheten en del av livets krydda, spänning och drama? Är det inte så att vi i själva verket lever för just osäkerheten? Att vi i grund och botten (men i hemlighet) njuter av att plåga oss igenom den ena osäkra situationen efter den andra som tvättäkta masochister.

Jag talar nästan alltid till mina medpassagerare när jag åker tåg, taxi eller buss. Ofta får jag ett mycket positivt gensvar. Särskilt när de märker att jag inte är full eller sociopat. Fast liksom Fredrik Lindström och hans gäster historikern Peter Englund och den fagra etnologen Maria Christersdotter, är jag förmodligen lite för självupptagen för att kunna ge en någorlundda objektiv bedömning om samhället i allmänhet och svenskheten i synnerhet.