Tivoli Formula 01

Elle and I saw a good movie yesterday afternoon titled Reign Over Me. I had promised Elle that we would go see a film one day and since theatres in Malmö don’t show movies for kids on weekdays, we saw a movie that I thought she still could appreciate. And at the very least, I knew she would enjoy the popcorn.

The film is set in New York and deals with sorrow, pain and how difficult it can be to communicate to those you love what it is you are going through in your emotions and how hard it is to open up. This movie is funny, sad and asks a few really important questions and begins with two old friends meeting up after many years without being in touch.

Adam Sandler, who is not one of my favorite actors, plays his two-levelled role excellently and the rest of the cast is just superbly enjoyable to watch – including a small part by the always-distinguished Donald Sutherland.

After the film, Elle and I went for dinner near David Halls Torg and spent most of that experience waiting for our food. Still, we had a nice time together and talked about anything and everything going on in my daughter’s busy life. I truly enjoy spending quality time with her. Speaking of which, tomorrow, we’ll be heading over for the 2007 premiere visit at the world’s oldest amusement park, Tivoli.

gott om folk igår

Det blev en härlig mil längs Ribban igår. Ingen rekordtid men ändå skön. Vädret var lika ljuvlig som musiken i min iPod. På sistone har jag lyssnat på en samling kallad Tokyo Lounge. Grymt bra. Hittills i år har jag hunnit springa cirka 30 mil, varav några i olika städer i Asien och åtminstone en mil i Central Park. Angkor Wat står kanske på tur…

Ibland häpnar man. Malmö är Sveriges tredje största stad och räknar man med städerna Lund och Köpenhamn, finns det mer folk med mer pengar i den här regionen än någon annanstans i hela Norden. Ändå känns Malmö ibland lika liten som Borås, Lycksele eller Ruskträsk. Ta bara det här med att det inte går reguljärflyg mellan Sveriges näststörsta och tredjestörsta städer. Märkligt.

Igår hade jag och en gammal kompis från Göteborg bestämt oss för att äta en bit mat i Västra Hamnen. Vädret var kanonfint och det fanns gott om folk. Tyvärr visade det sig att nästan alla krogar hade stängt. Den enda restaurang som kunde hjälpa oss med lite krubb var områdets pizzeria. En väl så god lösning men långt ifrån det vi från början hade tänkt oss.

Jag vet inte vad som är mer sorgligt. Att underlaget är så skralt eller att krogarna är för dåliga på att locka till sig middagsgäster också på söndagar.

Vädret var vackert, servicen god och pizzan smakade bra. Till slut blev vi båda mätta och nöjda. Men inte med restaurnagutbudet.

Japanese Mafia

Sunday morning and plenty of work ahead during this extremely beautiful day. Elle and Charlotte are about to leave home and I’m feeling a little sorry for myself here at the agency. Oh well.

Yesterday’s small trade show for realtors was pleasant but a complete catastrophe sale wise. I didn’t sell a single book. On contraire, somebody actually stole one; perhaps thinking they were part of the general ensemble of give-aways. I am however greateful for the friendly folks at Cymko for sharing the day and some space with me.

Last night I saw a fascinating film by Sidney Pollack from 1974 titled The Yakuza. Robert Mitchum had the lead and the story revolves around being in debt, not losing face and the complexity of being part and dealing with the Japanese mafia (Yakuza). Great acting and fabulous 1970’s decor have allowed the film to age decently.

The Yakuza can’t quite measure up to Black Rain (with Andy Garcia and Michael Douglas), but it’s clear to see how the two films (and Tarantino’s Kill Bill I & II) are related.

I suppose that after having made a short visit to Japan, I look upon films like these in a slightly different and hopefully more insightful way. Next on my list of movies to watch is Curse of the Golden Flower.

Färre böcker idag?

Igår kväll var Elle på övernattningsparty hos en kompis och Charlotte och jag passade på att äta en bit mat på en trendig krog nere i Västra Hamnen. Lars M bjöd på en kalasgod Wallenbergare på samma ställe tidigare på dagen och den lunchen var det inget fel på. Men när Charlotte och jag var där vid halv åtta på kvällen, var vi osäkra på om personalen egentligen mäktar med ställets enorma popularitet. Vi kände oss snarare till besvär än som välkomna gäster. Ingen kul känsla. Sur barpersonal skall man inte ha i baren. Låt dom diska istället.

Idag är det en bank som arrangerar en Bo Dag i Malmömässan. Jag vet inte riktigt vad det handlar om men jag har blivit lovad att få komma dit och sälja mina böcker genom en av de många mäklarfirmor som finns på plats från 10-17. Vet inte hur länge jag stannar, men det vore kul att få kränga några böcker.

Nya boken Västra Hamnen 2007 säljs nu på ett tiotal platser i Malmö och jag hoppas de jag har kvar skall räcka ett tag. I alla fall över sommaren. Nya bokprojektet får sitt första möte under slutet av nästa vecka.

original logo

I was only thirteen when I first saw Star Wars at legendary Grauman’s Chinese Theatre on Hollywood Boulevard. And I clearly remember being in line to watch the premiere for what seemed forever. Then, when the first spaceship entered the screen from above, the entire audience just stopped eating popcorn and got sucked into one of the cheesiest and most popular films of all time. George Lucas and the studio are now celebrating the first film’s 30th anniversary and there doesn’t seem to be a lack of folks that want to join in on the celebrations.

Most of my heroes from the premiere are a few light years beyond 50. The intergalactic Prince of Sarcasm, Harrison Ford, is a ripe 65 and the resonating voice behind dark prince Lord Vader, James Earl Jones, has reached a respectable 76.

Elle and I have watched a couple of the Star Wars movies and she really digs the whole Sci-Fi genre and completely relates to the good and evil duality of Darth.

The tools and methods used to create the special effects of Star Wars were of course primitive compared with what off-the-shelf software can accomplish easily and cheaply today. Still, the movie has really aged well and I barely cringed when I last watched it. In fact, I felt more uncomfortable looking at present day photos of some of the original cast from 1977. I guess I shouldn’t of done that.

It just goes to show that regardless of fame and fortune, or even if you’ve crossed over to the dark side of the Force, you’ll still need at least a supercharged Lightsaber and a hyper drive equipped X-wing starfighter to get away from growing older. Better to just relax and enjoy the ride into a galaxy far, far away…

Piren i Venice

Det är snart fyra år sedan jag besökte födelsestaden Los Angeles och häromdagen kom lite hemlängtan. En ganska märklig känsla.

Jag tror att de flesta har en speciell relation till sin hemstad, hemby eller gamla kvarter. Att min “hood” ligger på andra sidan klotet gör inte längtan dit svagare. Snarare tvärtom.

Jag har funderat lite på min hemlängtan. Inte på djupet, men åtminstone en bit under ytan. Hittills har jag inte kommit fram till något omdanande. Men kanske är det en samling banala minnen som tillsammans utgör något mer tangerbart och värt att längta till. En massa filmklipp som var och en inte säger något särskilt – men tillsammans bildar en mer eller mindre intressant story. Sort of.

Jag längtar nog mest efter att få damma av några visuella minnen från barndomens och de tidiga tonårens Santa Monica Beach. Det var en märklig period i mitt liv och en tid som jag då och då funderar på. Fast när jag tänker på L.A. är det främst i bildform: Stilla Havet, vackra strandhus, palmkantade boulevarder, gigantiska bilar, utsikten från Hollywood-skylten.

Det skulle vara helt underbart att få åka rullskridskor och jogga längs den vackra Kaliforniska kusten igen. Några dagar skulle räcka. Bara så att jag fick känna sanden mellan tårna och höra vågorna rulla in under den jättelika träpiren i Santa Monica.

Något helt annat nu. Har lagt upp några bilder från Sverige här.

reverse wheely on a Superbike

After my morning meeting at one of the world’s leading phone companies, I continued rewriting a series of articles covering a wide range of businesses around western Skåne.

Picked up Elle in the afternoon and we headed off to a picnic on one of the sea front benches at the Western Harbour.

Charlotte called from London to let us know that her flight to Copenhagen was cancelled and she would instead be flying to Gothenburg and taking the train down to Malmö today.

On our way home, we saw a bunch of Superbike folks racing around a parking lot near Dockan.

Elle was completely fascinated at the sound the bikes were making and their speed. And when one of the riders started showing how easy it was to both accelerate and brake using only a front or rear wheel, both of us were in awe.

I can recommend the intense flick A Guide to Recognizing Your Saints. Powerful story and well told. Thanks for the tip Marcus!

Elle på Väster

Det här med att vara föräldrar är fortfarande ganska nytt för mig. Visst, det har gått mer än sex år sedan vi begåvats med vår underbara dotter Elle. Men ibland går hennes utveckling snabbare än vad jag hinner med. Särskilt på senare tid.

Här är ett exempel. När Elle och jag igår åt middag kom det fram att hon var lite kär i en klasskompis och att hon använt ett par tjejbästisar för att förmedla detta till pågen ifråga. Samtidigt förklarade hon hur tråkigt hon och kompisarna tycker det är med fler tjejer än killar i klassen och att killarna bara vill sparka fotboll och spela innebandy.

På en direkt fråga om vad som skulle bli annorlunda om pojken hon var förtjust i svarade på hennes förmedlade intresse, sa min sexåriga dotter så här: “Pappa, du fattar liksom ingenting. Om Tristan och jag blir ihop, då behöver han inte spela fotboll eller innebandy så ofta som han gör. Då får han mer tid över till mig”. Och för att göra situationen ännu mer intressant, åtminstone för Tristan, är det nu fler och fler i tjejgänget som tagit sikte på honom.

Det är alldeles för långt bakåt i tiden för att komma ihåg om jag hade intresse för tjejer i Elles ålder. Förmodligen var det så. Och sannolikt var det lika oskyldigt för mig som det var förbryllande för mina föräldrar. Such is life.

Grönt är skönt

Igår var Leo, Maria och Erik här på lite mat och dryck. Det var ett tag sedan vi sågs och det var mysigt att avrunda helgen tillsammans. Vi åt en matig sallad med vegetariska ingredienser. Maria är vegetarian och även om jag ibland älskar att sänka tänderna i en rejält mörad biff, kan jag absolut tänka mig ett liv helt utan kött.

Varför finns det inte enda restaurang i Malmö som serverar ett vettigt urval av goda sallader? Finns det verkligen inte underlag? Några krogar har i och för sig fantastiska salladsbufféer. Men när jag går på lunch siktar jag ändå alltid in mig på en menyrätt. Måste byta kompass.

Varför serveras så stora portioner på lunchkrogarna egentligen? De flesta som har möjlighet och råd att äta lunch ute sitter ändå på kontorsstolar hela dagarna. Själv är jag rätt trött på grosshandlarluncherna i Malmö. Allt är så “super size me” stort att man vill bara gå hem och schlafen sie gut.

En amerikan jag träffat några gånger driver ett hälsohotell på Koh Samui bara ett kast med liten kokosnöt från huset vi hyrde på Lamai Beach. Han anser att 70-80% av varje måltid skall bestå av råa råvorer för att man skall må riktig bra och skydda sig från alla cancerogena ämnen som finns i annan mat. Vem vet – han kanske har rätt.

Något helt annat. Filmen Sunshine är riktigt, riktigt bra. Om man gillar schyssta FX i någorlunda trovärdiga SF-rullar.

Plastic food from Tokyo

Just returned from a fabulous mile around the Western Harbour. Not a lot of folks out there today. Must be the rain. Plenty of joggers though.

Elle’s watching The Wizard of Oz, which is playing on Apple TV. Charlotte’s doing some bookkeeping and I have a few headlines and an executive summary to take care of. With the weather being so dreary, why not work a little?

Mia and Hans-Jörgen served up a scrumptious wok and we ate with a passion last night – with most of the food being created in the family’s new kitchen – a design statement in its own right. An inspiring evening. Thanks guys!

Dry Martini Club

Gårkvällens övningar på Shine gav mersmak. Tack Ann-Kristin för att allt – bokstavligt talat – flöt på.

Lägenheten är nu storstädad och färdig att fotograferas under morgondagen. Försäljning börjar förhoppningsvis någon gång nästa vecka. Det dröjer rätt länge innan vi flyttar men den som väntar på något gott…

Ikväll skall vi på middag hos våra goda vänner Paula och Markuuus. Nej, jag menar Mia, Hans-Jörgen, Elliot och Ella. Det skall bli kul att träffa dem och att få se deras nya fina kök.

Sliced and diced

Christopher Cross recorded a song with the same title as my headline way back in 1980 (jeezuz!). That’s basically what I’ve been doing the whole day today.

Started out with an extremely early meeting in Helsingborg and I’ve been racing around ever since – with the cold April wind chasing me from place to place. Is it only in Skåne that the wind can blow from every direction simultaneously? How long more do we have to endure this bone chilling cold?

Soon though, the Dry Martini Club will be convening and share only truly intricate secrets on how to best create a superb, nay, exquisite Dry Martini. That should keep me warm for a few hours.

Apple TV

Nu har jag testat Apple TV i en vecka och jag är inte besviken. Apple TV gör det väldigt enkelt att titta på film och foto och lyssna på musik på teven – utan att dra en förfärlig massa sladdar eller flytta över material via t ex DVD-skivor.

Så här funkar det.

Från min huvuddator strömmas filmer, bilder och musik trådlöst till den platta lådan som kallas Apple TV. Som i sin tur är kopplad via HDMI-sladd till den intilliggande teven. Via en superenkel fjärrkontroll, styr man innehållet på teveskärmen.

Apple TV är dessutom uppkopplad till Internet – vilket gör det i alla fall teoretiskt möjligt att i framtiden strömma långfilm, musik och bilder direkt från nätet.

Det kan nämligen de som har apparaten i USA göra redan nu – och så fort de upphovsrättsliga spörsmålen för länderna i Europa är avtalad, kommer vi också att kunna “köpa” filmer och teveprogram direkt genom Apple TV.

Den enda nackdelen som jag kan hitta med Apple TV är att filmerna man vill se via apparaten måste konverteras till ett iTunes-vänligt format och sedan importeras till musikspelaren.

Själv använder jag programmet Visual Hub för detta. Där kan man konvertera flera filmer samtidigt och själva processen går ganska fort. Och är filmkvalién bra blir de konverterade filerna också hyggliga att se på. Grundprincipen, skit in, skit ut, gäller verkligen i det här sammanhanget.

Om man behöver Apple TV? Tja, om man vill se film och bilder i ett större format än datorskärmen – helst sittande i soffan eller favoritfåtöljen.

Soy Ship

Even if we can’t eat enough crunchy salads in our family, Elle will once and a while let us know that its time for a batch of home made meatballs. Yesterday was one of those days, so I spent an hour or so in the kitchen fulfilling my daughter’s culinary wish.

When it comes to meatballs, I’m into real natural ingredients and a very basic recipe. No sugar, no salt and definitely no breadcrumbs. Instead, I mix finely ground carrots, a generous slice of onion together with Worstershire sauce, Japanese soy sauce (for the salt), sesame oil and a tablespoon or so of Oyster sauce.

Then I let everything marinate for about half an hour before hand rolling and stir frying the meatballs with a few shakes of freshly ground black pepper. Mmm…Good!

The new book, The Western Harbour 2007 has been selling quite decently and I’ve received some positive emails from folks that have bought it. Very gratifying.

I initiated a new project yesterday that involves a new book. Should get the go ahead sometime next week and begin looking into printing alternatives.

Its only Wednesday and already I’m looking forward to Friday’s Dry Martini Club meeting at Shine.

En skater är född

Igår efter skolan cyklade Elle och jag ner till Stapelbäddsparken i Västra Hamnen för att åka skateboard. Elle hade kul och lärde sig ganska snabbt att både stå och svänga. I alla fall åt ett håll. Efter middagen läste jag om händelserna i USA.

Massakern i Virginia är fruktansvärd. Hoppas att tragedin inte är relaterad till rasism. Våldsdåd på skolor är i och för sig inget nytt och tyvärr har vi sett massmord på just amerikanska skolor sedan 1960-talet.

När jag gick på Bancroft Junior High i slutet på 1970-talet, fanns det gott om gängmedlemmar som hade knivar med sig till plugget och flera elever knivskars under mina skolår. Och på lilla Kålltorpskolan i Göteborg sprängdes en av skolans toaletter mitt under en rast. Jag tror att det oprovocerade våldet ökar i takt med att den sociala kontrollen minskar. Och när man tror att det inte finns något att förlora, att allt är kört och livet känns oåterkalleligt slut, då finns inga gränser för sorgens uttryck. Och om ingen kan hjälpa, trösta och avleda tankarna är risken stor att tragedin är framme.

Raising the flag

After visiting the at times surreal Japan, I have to admit that it would be extremely interesting to visit Korea – particularly North Korea. If nothing else than to bare witness to some of the absurdities reported in the news. I’m sure it is a dreadful place with abundant suffering. Hard to imagine blue skies and sunny days in that country – not too dissimilar from old DDR.

Yesterday in Pyongyang was as good an example as any of how far beyond reason the state of things. Instead of shutting down a couple nuclear reactors as per an agreement with the US, the regime celebrated the 95 birthday (!) of former dictator Kim Il-Sung. Kim’s son, Kim Jong-Il, is the current ruler of North Korea and he commemorated his father’s memory by promoting 35 officers to the rank of general. Which if nothing else probably means they get to eat a little more nourishing food than previously.

After putting in about 12 hours of work yesterday, I saw Clint Eastwood’s Flags of Our Fathers. An amazing film on par with Saving Private Ryan and a few other truthful war flicks. The story revolves around the classic photo (see left) and one image can make a huge difference (and say more than a thousand words…). Now I of course want to watch the second of Clint’s films about the war in the Pacific, Letters from Iwo Jima. Mr Eastwood is an amazing 77 years old living a passionately creative life. Touché!

Får jag lamm?

Just nu är det lika varmt här i södra Sverige som det var vid samma tid förra året – fast då bodde vi i södra Europa. Eftersom vi inte har bil njuter vi av klimatförändringarna med gott samvete. Inte.

Läste någonstans att av hela kedjan – från åker till disk – är det sträckan mellan konsumenthemmen och stormarknadernas parkeringsplatser som mest avgaser släpps ut. Stämmer säkert. Det krävs bara en lastbil att leverera 500 paket köttbullar men 500 personbilar att ta hem dem.

Efter en lång eftermiddag i rubrikfabriken igår lördag gick Charlotte och jag på en libanesisk restaurang i centrala Malmö. En taxichaufför som jag åkt med från Sturup för några veckor sedan hade rekommenderat stället. Så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför.

Vi möttes av intensiv magdansmusik och en pigg men stressad servitris som gjorde vad hon kunde för att hinna med gästerna. Lokalen var inte så inspirerande och förutom några små vattenpipor, verkade det inte finnas någon särskild tanke bakom inredningen. Synd.

Charlotte beställde lamm och jag tre smårätter varav den ena visade sig vara helt vanlig saltrulle – fyra tunna, runda skivor oxfilé som rullats och spetsats med en tandpetare. Blä. Kanske en av världshistoriens tråkigaste smårätter. De övriga två, tzatziki och valnöttsfylld aubergin, var goda med bara lite för mycket vitlök. Lammen tyckte vi båda om. Skulle vara roligt och intressant att åka ner till Beirut och smaka av det lebanesiska köket på plats.

Snart dags att stämpla in i rubrikfabriken igen. Här finns en kool reklamfilm.

Annons från 1976

Nyss hemkommen från milen. Vilket väder! Spegelblankt hav, vindstilla och perfekt temperatur för löpning. Inget rekord idag men likväl sköna kilometer.

Gårdagens middag hos födelsedagsfirande kompisen i Lomma var schysst och maten var god. Runt bordet satt tre (!) kirurger – så ont om intressanta och, öh, kniviga samtalsämnen var det definitivt inte. Och till slut fick jag klart för mig det geografiska förhållandet mellan Lomma och Bjärred. Ännu en gång önskar vi grattis till Kristina!

Igår köpte Elle och jag nötter i en ny s.k. “shop-in-shop” butik i ett köpcenter här i Malmö. Frågade expediten vari fördelen med just deras nötter låg. Tänkte att nötterna var kanske ekologiskt odlade eller hade någon annan positiv fördel. Icke. Bland butikens tre säljare var det ingen som visste något om nötterna. Förutom priset per hekto. Vilken trist, passionlös lansering. För att inte tala om oinspirerad personal.

Bättre tur hade jag vid köpet av en skateboard till Elle. Där fanns en kunnig och framförallt intresserad säljare som kunde hjälpa oss med rätt slags hjälm, brädstorlek och skyddsplagg. Imorgon skall Elle premiäråka. Jag var i samma ålder som dottern när jag för första gången ställde mig på en långsmal, knallröd skateboard i Los Angeles. Hoppas hon diggar det lika mycket som jag gjorde – för ungefär 36 år sedan.

Idag blir det en schysst brunch med vännerna Magnus och Julia. Resten av lördagen (och en del av söndagen) kommer att ägnas åt ett viktigt projekt som skall levereras i början av veckan. Work hard – play hard.

Now Hear This

My new California made speaker system arrived yesterday – thanks in no small way to the good friends at Shine and the friendly folks over at MI7. Tired as I was, I still couldn’t resist connecting and listening to them before dinner last night. Amazing sound and a sound investment.

It looks like we’ll be enjoying a fabulous weekend – at least weather wise. I have quite a bit of work to take care of but still hope to enjoy at least a few hours of sunshine with the family. We’ll be spending the better part of Friday evening celebrating a friend’s birthday.

I’m experiencing an anti-climatic vibe after returning home from our week in Tokyo. It will pass. Still, I find myself thinking a great deal about upcoming trips to Bergamo and Madrid in May and hopefully Cambodia in July. I truly live to travel and with so much to enjoy and photograph, who can blame me?

Planet hem

Nu är vi hemma igen och det känns skönt. I synnerhet när vädret är så här fint. Hemfärden gick kanonbra. Vi blev visserligen inte uppgraderade som på väg till Tokyo – men timmarna flöt ändå på i rätt snabb takt. Filmutbudet var bra ombord och det hjälpte en del. När hon inte tecknade, såg Elle “Happy Feat” och “En natt på museet” minst ett par gånger vardera. Jag satt mest och skrev men kikade lite på en rätt slätstruken kriminalfilm med Denzel Washington. Över västra Siberien såg jag via planets nedåtriktade videokamera ett annat plan (en Boeing tror jag) flyga direkt under oss. Lite scary faktiskt.

Tågresan över sundet igår blev lite dramatisk. En kraftigt narkotikapåverkad man ställde sig bredvid oss och försökte senare gömma sig på toaletten när tullpersonalen gick sin rond. Jag berättade för tullarna om var han fanns och vid framkomsten till Malmö Central fick mannen följa med för en vad jag förmodar blev en grundlig kroppsvisitering. En inte helt angenäm upplevelse kan jag tänka mig.

Tänk, under en hel vecka har vi farit kors och tvärs över hela 12 miljonstaden Tokyo utan att se en enda berusad eller knarkpåverkad individ. De finns – något annat vore grymt naivt att tro. Men att bara ha mött leenden och blyga men glada människor har helt klart präglat vårt oerhört positiva intryck från vår första resa till Japan.