Puttekula

Det är inte lätt att reagera rätt. I går när dottern och jag var på museet såg vi två grodor som lojt låg ovanpå varandra på en gren. Lite senare kröp två ödlor ihop i vad jag tyckte såg ut att vara en plågsamt utdragen parningslek. Elle frågade vad djuren gjorde och jag svarade att de nog tyckte att det var mysigt att sova bredvid varandra.

Elle tittade på ödlorna en sista gång, tog några steg bort från terrariet och mot fladdermössen och sa lite nonchalant, “Nej pappa, jag tror att de har sex”.

Jag blev milt sagt chockad av hennes teori och tystnade helt. När vi kommit in till rummet med fladdermössen vände Elle sig om och titta upp mot mig och frågade, “Pappa, vad är sex?” Jag svarade med Charlottes och mitt standardsvar, “det är när man pussas och kramas på ett lite annorlunda sätt”. Elle godtog ännu en gång den svepande förklaringen och sprang fram till buren med ekorrarna. Så småningom gick vi ner till kaféet och åt lunch, en räkmacka till mig och spagetti med köttfärsås till vrålhungriga Elle.

Jag misstänker att sexåringar i Elles klass emellanåt pratar om ganska avancerade saker. Och eftersom de umgås flitigt med några av de äldre skolbarnen, kan det såklart inte vara ont om intressanta samtalsämnen. Själv minns jag inte så mycket från den tiden. Det är ju mer än 35 år sedan. Men jag utgår från att jag var både nyfiken och frågvis – fast kanske inte på samma sätt som dottern. After all, she is a girl.

Hon och flera av hennes klasskompisar verkar redan ägna en del tid åt att diskutera vem som är kär i vem. Och chansfrågningar verkar fortfarande vara det mest populära och effektiva sätt att bli ihop med någon. Fast jämfört med Elles växande samling puttekulor är prat om pojkar rätt ointressant.