Det blir en lugn nyår på hemmaplan. Visst, vi kommer att dricka äkta bubbelvatten och tända några tomtebloss på taket vid tolvslaget. Men någon baluns att tala om blir det inte denna gång. Istället väljer vi att förlösa det nya året småskaligt.

En rejäl nyårsmiddag blir det förstås och jag har redan lagt revbenen i en smarrig japansk-amerikansk BBQ-marinad. Köttet kommer att ligga till sig i ugnen på svag värme (80 grader) under 10-12 timmar och förhoppningsvis smaka lika gott som det vi åt på Baby Blues BBQ i L.A häromsistens. Revbenen ackompanjeras av en klorofyllmättad cesarssallad.

Som förrätt serveras hemlagade maki-rullar med löjrom, rå tonfisk, avokado och färska västkusträkor. Till dessert smäller vi i oss vaniljgräddglass med frysta smultron dränkta i rinnande mörk choklad.

Sen behöver vi nog inte äta igen förrän till påsk.

Några egentliga nyårslöften har jag inte. Men om jag haft det, finns några av kandidater listade här:
• Motionera en timme/dag
• Meditera en timme/dag
• Sova mera
• Laga mer slow food
• Snacka mindre och agera mera
• Lyssna mer på ny musik
• Aldrig mer importera möbler
• Se (ännu) mindre på teve
• Låta mig inspireras mer av vardagliga underverk
• Utmana mig själv – som pappa, make, vän, fotograf och skribent
• Ta en aktivare roll i Elles kreativa utveckling
• Vara ärligare och rakare med mig själv och min omgivning.

Om några timmar börjar ett sprillans nytt år – fylld av utmaningar och äventyr!

GOTT NYTT ÅR!

Igår kväll gjorde jag något som jag tyvärr inte gör så ofta. Jag var på en rockkonsert. Mina förväntningar var mycket lågt ställda och det var först framåt eftermiddagen som jag till slut bestämde mig för att trots allt haka på några polare och se ett coverband spela låtar ur Led Zeppelins breda repertoar. Att lira Zeppelin är nog bland det svåraste ett coverband kan ge sig i kast med. Tempo- och genreväxlingar, halvskumma takter och en ljudbild fet som en… zeppelinare.

Bandet “A tribute to Led Zeppelin” gjorde fantastiskt ifrån sig. Jag ställde mig vid mixerbordet för att få bäst ljud och stornjöt. Låtarna, soundet och ljussättningen skapade en sån häftig stämning att det kändes som om jag befann mig mitt i en svettig Zeppelin-konsert i Madison Square Garden anno 1978. Långt från lilla KB i Malmö – en kylig kväll i slutet av 2007.

För helt ovinvigda kommer här jurymotiveringen när Led Zeppelin förra året fick Polarpriset: “I sitt lekfulla och experimentella komponerande som sammanför vitt skilda stilar är mystik och urkraft gemensamma teman – något som tydligt kommit att definiera hårdrock som genre”.Frågan är nu hurvida man skall försöka se gubbarna live. Och enligt senaste ryktet kommer de att spela i just Madison Square Garden under 2008. Se där ja. Redan nu ser nästa år ut att bli riktigt, riktigt bra.

Dusty and Tom

It feels a little weird to be home when these emails constantly drop in from friends in exotic lands across the world. The latest came in today from Havanna. On the other hand, who needs to visit a communist country when we have such lovely DDR weather right here in Malmö? 

Last night Elle and I saw the 1988 flick Rain Man. Considering the weather, I thought the title was more than just a little suitable. Elle laughed in all the right places and asked a whole bunch of questions along the way. Her concept of individuals with mental disabilities is limited – which in part was the purpose of watching the film with her – but she soon grasped that mental illness is not easily defined. I enjoyed watching it (fourth or fifth time?)  and have to admit that Tom Cruise performed well. Overshadowed of course by Dustin Hoffman. Speaking of shadows, looks like more rain is on the way in. I’ll just have to live off those darn email from sunnier skies…    

Oj då. Redan fredag innan nyår och vi vet fortfarande inte riktigt hur firandet ser ut. Måste ringa Jocke idag. Förresten jag kanske ser honom på konserten på lördag. Har i och för sig inte heller bestämt mig om jag skall se ett cover-band dra Zeppelins låtar.

Igår åkte Elle och jag skateboard i Stapeln. Jag tog cruisern och hon sin lilla bräda. Grymt kul – även om jag rasade rejält några gånger och känner mig lätt mörbultad idag. Hittade en demoversion av en helikoptorsimulator på nätet. Fantastiskt roligt. I mitt nästa liv skall jag definitivt bli civil helikopterpilot. Ett extremt coolt yrke. Och när jag fyller femtio om drygt fem år, är det en sån här jag önskar mig.

Första turen med helikopter var 1988 i Riksgränsen. Då med en liten svart humla som rattades av Berra Björk – en slipad pilot och vass skidåkare som var verksam i Lappland. Under mina säsonger där hann jag med en del heliskiing. Jag skall inte ens försöka beskriva hur det var att bli avsläppt på toppen av ett 1500 meter högt berg med två meter orörd pudersnö framför mig.

Om en stund skall jag lämna tillbaka Elles leksakshelikopter som gick sönder på juldagen efter två-tre flygturer. Jag är inte så förhoppningsfull. Men ändå lite optimistisk.

Jag håller som bäst på att snickra på en artikel med fokus på min hemstad Los Angeles. Deadline närmar sig och ikväll kände jag, för första gången på flera dagar, att inspirationen flödade. Det är kanske inte så konstigt. Att skriva om en blå himmel, palmkantade boulevarder och soliga sandstränder piggar nog upp en del här i DDR.

Julen 2007 är över. Skönt. Nästa år skall vi försöka hitta ett mer inspirerande sätt att fira högtiden på. Helst i värmen och så långt ifrån julruschens stress och mellandagsreans press man kan komma. Tänk att ens försöka förklara för en balinese vad mellandagsrean är för något.

Nyår ser ut att bli en väldigt lugn historia. Förra året (och året dessförinnan) firade vi in det nya året i underbara Bangkok. I år lutar det åt att vi stannar hemma, dricker lite skumpa och äter något extra gott. Vid tolvslaget tar vi hissen upp till takterrassen och ser när fyrverkerierna avfyras runt om i stan. Kanske tar vi med oss några tomtebloss för Elles skull. Just nu känns det som en god plan.

For whatever reason, this evening, I started thinking about the millions of Americans living in trailer parks and what it must be like to celebrate Christmas for them. Actually, not far away from our new apartment, there’s a trailer park where the construction workers from all over Europe live. I doubt if anybody celebrates Christmas there, but the living conditions are probably not all that great no matter what time of year.

I guess I’m feeling a little of the annual Christmas blues. Which, I suppose, is relatively understandable. Too much food and drink, too many presents and still no sense of anything significant happening. Maybe a church visit would of made a difference. Maybe not.

Focusing on Elle doesn’t help much. She’s absolutely clueless to what’s going on. Sure, she’s aware of Jesus’s birth and that because of that event, a lot of presents are being given to her. But the Jesus – “Toys r Us” connection is clearly blurred. Celebrating the holiday abroad in Thailand doesn’t really do it for me either – tried that a couple of times. Even if the weather and social environment does have a lot more to offer. Maybe living in an apartment makes it difficult to muster the necessary holiday spirit. Or maybe I’m just sick of the whole idea and need a holiday from the holiday.

Första julen på Vimpelgatan flöt på som fettet till doppet. Det är ju inte precis julväder även om det är skönt att det inte regnade. Elle fick förstås en massa presenter och var en jättefin tomte, med skägg och allt. Utdelningen av klapparna gick i rekordfart och dottern insåg efter ett par minuter vilket dilemma hon hamnat i. Å ena sidan roligt att få vara tomte, å andra sidan frustrerande att inte få öppna klapparna förrän uppdraget var slutfört.

För bara en stund sedan ringde en kompis från Rio och berättade att vädret var fantastiskt, maten läcker och att en välgjord, megastor Caipirinha kostar 15 spänn. Tack Hank.

Det allra bästa med julen? Det är definitivt när alla presenter är utdelade, maten uppäten, alla törstiga strupar blötlagda och jag är uppe ensam och har en centimetertjock skiva av svärmors julskinka – dränkt i senap på smörinsmord mörkt bröd – framför mig. Det är jul det. Och medan just dessa ord spottas ut, tuggar jag i mig av denna enkla men gudomligt goda julmacka.

Igår åkte vi över sundet till den danska huvudstaden för att insupa lite sydskandinavisk julatmosfär (och komma ifrån lite). Charlotte hade hittat ett mysigt hotell bakom stationen och vi hann knappt checka in innan det var dags att ge oss ut på stan.Först till Østerport där det var förhållandevis lite folk och sedan till kvarteren runt Strøget som var smockfull av julhandlande människor från hela världen. Mest danskar och svenskar förstås. När vi väl kommit hem till hotellet igen, passade jag på att lägga mig på sängen och snusa en timma. Skönt.

Vi halv sju tog vi hissen ner till restaurangen för att äta något ur menyn som lovade vällagade rätter från organiska råvaror. Men restaurangen var stängd och i receptionen hänvisade man till en japansk krog några kvarter bort. Så, vi gick dit och åt en suverän middag bestående av sushi, några olika spett och en liten dessertbuffé. Allt serverat av helt igenom behagligt trevlig personal.Det är kanske det bästa med en visit till Köpenhamn. Folk i serviceyrken är i allmänhet supertrevliga med en proffsig inställning till sitt uppdrag. Det är vi verkligen inte bortskämda med på den här sidan Sundet.

Alla klappar är nu inhandlade, maten och drycken är köpt, pysslet är i full gång och det skall bli schysst att fira första julen på Vimpelgatan. För Elle, som kommer hem imorgon efter helgens besök i Vejbystrand, är julen en makalös höjdare. Och skall sanningen fram, så definieras våra jular rätt mycket utifrån hennes upplevelser av maten, presenterna och att familjen samlas kring en av årets högtider.

zepps live

Surprise, surprise. Yesterday, Swedish state owned television offered a late night concert from 1979 with none other than my favorite rock band Led Zeppelin. The music, clothes, hair, drama was just amazing to watch. Jimmy Page and Robert Plant ran circles around everyone else of that day. And the songs still sound good in my biassed ears. Not sure if I’d enjoy a concert with the zepps of today though. Even if Jimmy’s playing and Robbie’s voice still carries lead weight.

Yngre är tydligen beredda att pröjsa fem-sex kronor per nedladdad låt. Varför inte? Det är lite mindre än jag betalar när jag köper musik på iTunes.

När jag blir inspirerad av musik på någon av mina webbaserade favoritkanaler; www.smoothlounge.com eller www.kcrw.com försöker jag köpa låten eller plattan via iTunes. I och för sig utan reflektera så jättemycket på vad den kostar.

Jag vill under inga omständigheter köpa en CD-skiva från en skivaffär. Det känns helt förlegat och extremt miljövidrigt. Häromdagen köpte faktiskt Charlotte en platta på ett kafé i stan. Asian Lounge heter skivan. Den rippade vi direkt och slängde plattan i sopstationen. Det nalkas en ganska brutal verklighet för skivindustrin. 

Jaha, enligt den här artikeln kan man inte längre låta Elle dra i sig en liten låda russin hursomhelst. Man undrar ju vad tusan Livsmedelsverket sysslar med nuförtiden. Varför krävs det en Janne Josefsson för att hålla koll på vad som händer bakom kulisserna på landets största livsmedelshandlare? Nej, jag vill inte ha tillbaka överförmyndarmentaliteten från förr. Jag vill bara kunna laga lite god och nyttig mat till min lilla familj. Är det för mycket begärt? 

Jag kan ju uppenbarligen inte lita på att de som säljer maten har koll eller ens bryr sig om hur den producerats, transporterats eller förpackats. På engelska säger man, “ignorance is bliss”. Det man inte vet, har man inte ont av, ungefär. Men nu råkar jag tyvärr veta att maten vi köper är långt ifrån alltid färsk eller producerat på ett omsorgsfullt vis. Omsorgsfullt. Hm. Det är ett ord som smakar. Folk som bryr sig. Hela vägen ut. Hm. Fast det låter som en reklamtext från en mathandlare. Det borde vara en mission statement från Livsmedelsverket. Hallå, var är ni? Vi behöver hjälp!

Friends

Yesterday’s dinner was great. Great drink, food and conversation covering a wide range of interesting topics; religion, art, music, sex, public relations and, of course, advertising.  I think friends are a measurable Elle is really into the Friends series and we watched four of five episodes after school the other day.

She doesn’t get all the jokes, but has fallen in love with the idea of all these more or less funny people hangin’ out together. I think one of the reasons why the show was so popular was that it reflected the kind of friendships people would like to enjoy. The kind of close knit relationship where gender, age, social background or ethnicity are irrelevant and having a good time is top priority.

Det är kanske bara jag som känner så här, men det verkar som om många av de jag kommer i kontakt med i olika sammanhang nuförtiden är betydligt yngre än jag själv. En generationsväxling har alltså skett utan att jag märkt att stafettpinnen bytt händer.

Överallt ser jag tokunga människor; i banker, affärer, bland hantverkare, föräldrarna till Elles kompisar, everywhere. Precis alla verkar yngre än jag.Ändå känner jag mig fortfarande som om jag vore lite drygt tjugo. Ok, i alla fall inte äldre än trettiofem. När jag berättar för någon att jag springer ett par mil i veckan blir de ofta lite imponerade. Men kanske inte så mycket för sträckan sig, utan för att jag som är så gammal klarar av att överhuvudtaget springa.Ikväll skall jag ut och träffa några kompisar. Det skall bli jättekul att ses över en bit mat. En av polarna är betydligt yngre och som tur är (just idag när jag känner mig lastgammal), är de andra två avsevärt mycket äldre. Skönt.

Snart tandlös?

För cirka åtta år sedan bestämde Charlotte och jag för att köpa en dvärgschnauzer. Vi döpte honom till Torsten och han levde med oss i några år innan vår vovve, av praktiska skäl, blev en viktig del av Charlottes föräldrars liv i Göteborg.

Torsten heter egentligen “Solid as a rock” och han är verkligen en stabil och snäll hund. Tyvärr är vår väns tänder allt annat än bra och snart har han bara några få kvar att tugga sitt foder med.

Veterinären säger att det är en fråga om arv och enligt den här artikeln i Sydsvenskan har uppfödaren i Älvängen (där vi köpte honom) ytterst ansvaret för Torstens dåliga tänder.

Förhoppningsvis har Torsten några gaddar kvar efter nästa veterinärsbesök. Hundmat är ju inte så rolig till att börja med. Och vad jag vet, består den mest av torkade avfallsprodukter från slakterier (10%), spannmålsprodukter (60%) och vatten (30%). Vem vet, till slut kanske Torsten får nöja sig med att gluffsa härsket köttfärs – som trots några omförpackningar inte gått att sälja. För hundar äter ju nästan allt.

Dan the man

Igår körde jag och Danile våra Segway runt i byn. Gågatan en lördag innan jul är i sig en utmaning och vi drog till oss extremt många blickar på vår väg mellan Västra Hamnen och Södervärn.

Helgen har annars varit extremt lugnt. Igår kväll åt vi pizza och drack lite gott till det. Elle ville se en film på teve så familjen satt klistrade vid dumburken under ett par timmar. Helt ok – även om det känns svårt att förstå hur människor kan sitta flera timmar framför teven varenda kväll. Jaja, det är väl för att koppla av. Men frågan är från vad då?

Idag får vi lite hantverkarhjälp igen och när vi fått fatt i några matsalstolar och en taklampa att hänga ovanför bordet, kommer vi att vara redo för lite julfirande – om en dryg vecka.

With all the traffic in the Western Harbour these days, I’m not sure the area is all that environmentally friendly anymore.Initially, one of the official intentions with Bo01 was to show the world “the city of tomorrow” and how it could be produced using sustainable building material, cutting edge architecture and high tech solutions.

The area’s need for energy was meant to be developed locally (and even exported!) and cars were kept hidden in dozens of underground garages.

Today, the amount of cars, busses, cranes, bulldozers and cement trucks completely dominate the area. Not only do they spew out a huge amount of carbon monoxide, most also drive at ridiculously high speeds.If everybody living here in the Western Harbour instead rode a bike or a Segway to work, to the store and to and from town, the pollution would probably drop considerably.

Slapp i Chiang Mai

Det här med en s.k. time out är ganska fascinerande. Vad är det egentligen som händer med människor när de inser att det är en paus i livet som behövs?

När kommer insikten och behövs det alltid en allvarlig kris för att börja omvärdera sitt liv?

Att så många svenskar tar sin time-out i Thailand är väl inte så konstigt. Där finns mycket av det som vi saknar under vinterhalvåret i vårt avlånga, kyliga land.

Thailändares lättsamma vänlighet hjälper även den suraste att återfå leendet och det finns gott om sätt att koppla av, njuta av livet och få distans till vad man håller på med och varför.

Maten, naturen, kulturen bjuder på massor med tillfällen att bryta mönster, förflytta sig framåt i livet och tvinga sig själv att förstå hur mer eller mindre tokigt man lever. Det gäller kanske att inse det lång innan man behöver en time out. In time, i tid, så att säga.