Det känns som om jag tappat kontakten med verkligheten. Jag satt nämligen och skruvade mig genom i stort sett hela idolfinalen igår. I synnerhet när domarna yttrade sina superspontana kommentarer om de båda karokesångarna.

Värst var den fruktansvärda vinnarlåten. Hur den överhuvudtaget kom med fattar jag inte. Inte ens om tjejerna hade haft Tito Beltran som sångcoach, hade de kunnat göra annat än ljummen chorizokorv av den.

Visst, Amanda borde ha vunnit. Marie Picasso sjunger visserligen bättre rent tekniskt, men hennes personlighet passar bättre i baksätet på en raggarbil med en pizza i knät än på Globens scen med den härligt udda Amanda Jensen. Tänk att Karaoke blivit så stort i Sverige. Eller är det att underhållningskraven som blivit så små? Fast på Fredag hela veckan har de rätt bra koll. Och när Jan G kör en sketch som narrar Leif GW, då förstår jag att det ännu finns lite nöjeshopp i vårt avlånga land.