Att en tidnings fotografer blir omnämda, prisade och utmärkta av sina egna uppdragsgivare är väl okay. Men om tävlingar i kommunikation skall ha så här mycket uppmärksamhet vet jag inte. Och att lägga detta på sajtens “etta” är väl magstarkt, tycker jag. Hur stort nyhetsvärde har det egentligen? Känns mer passande i tidningens fikarum …

En av mina och Charlottes senaste guider handlar om märkliga och samtidigt mäktiga Guilin/Yangshou i södra Kina. Den finns att ladda ner här.

Nu har vi checkat in på chica hotellet och ser fram emot några dagar i hysteriska Bangkok. Som vanligt gäller det att planera sin resväg i trafikkaoset och hoppas att man får tag på droskor som har egna genvägar att ta sig fram på genom stan – i konkurrens med miljoner bussar, person- och lastbilar, motorcyklar och bussar. Jag har mycket att plåta (som vanligt) och första anhalten blir Chinatown (som vanligt).

Ett av Bangkoks många transportföretag har bara rosa bussar. På dessa är män inte välkomna och linjen har kommit till för att skydda thailändska kvinnor från manliga passagerare som tafsar och tar skamgrepp på andra busslinjer.

En liknande busslinje öppnades nyligen i Mexico City och jag känner mig lite ledsen över att det skall behövas könssegregering för att lösa denna fullständigt oacceptabla respektlöshet. Samtidigt sympatiserar jag med alla utsatta kvinnor och förstår hur skönt det måste vara att slippa tänka på dessa övergrepp när de åker kollektivt.

Så här dagen innan Internationella Kvinnodagen hoppas jag att världens män, i synnerhet här i Bangkok, tar sig en ordentlig funderare över orden förtryck, respekt och hänsyn.

Mer om Kvinnondagen och mycket annat läsvärt finns här i en SvD-intervju med Clara Mannheimer och här en kolumn av Anna Larsson.

Om en stund lämnar vi ölivet och flyger upp till en av världens häftigaste städer – Bangkok. Häftig därför att den är så extremt intensiv och har ett utbud som få andra metropoler kan matcha.

Vi lämnar däremot inte lyxlivet utan checkar så småningom in på ett av Bangkoks tjusigaste boutiquehotell. Hotellpriser i Thailands huvudstad är betydligt lägre än på t ex Phuket eller Samui och för en svensk tusenlapp kan man smaka av det riktigt goda livet på ett femstjärnigt hotell.

Lite vemodigt känns det allt att lämna Phuket. Vi har haft tio underbara dagar och både bott och ätit fantastiskt bra. Jag har plåtat ungefär 2000 bilder och känner mig rätt trygg i att jag fått ihop det jag behöver till reportagen om stränderna och livet i paradiset.

Jag brukar få frågan varför vi jämnt och ständigt återkommer till just Thailand. Varför vi inte åker till andra länder och upptäcker nya platser. Det gör vi. Så ofta vi kan. Och förra året blev det härliga resor till bl a England, Kina, Kambodja, Japan, USA och Spanien. Det här året ser minst lika resfylld ut – även om vi i skrivande stund inte vet exakt vart hän det bär av.

Men vart vi än reser, är det alltid Thailand vi jämför med och längtar tillbaka till. För än så länge har vi inte hittat ett land där folk är så vänliga, kulturen så intressant, maten så god och vädret så bra som det är just i Thailand.

Yesterday’s beach lunch was definitely influenced by my dinner the night before when I had some of the best sashimi ever. So I ordered a sashimi salad for lunch and expected five or six small slices of raw fish. What arrived on my beach front side table was a huge pile of tuna, scallops, salmon and some other fish I can’t remember the name of (but that tasted as good as the rest). Here’s what my plate looked like before it was emptied (in like three minutes flat)

.