Här är en grej om artificiell ost. Man kan ju undra hur folk som jobbar i företaget som tillverkar produkten och individer som köper in och säljer den i sina butiker sover på nätterna.

Det är märkligt att det finns en marknad för såna här produkter. Varför får fakeosten säljas i förpackningar som lurar folk att tro att de köper riktig ost? Och när kommer sprayosten till Sverige? Av alla amerikanska uppfinningar är jag nog allra stoltast över just ost på aerosolburk.

Visst kan det vara lite stressande att blogga. Eller rättare sagt, att inte blogga kan generera en del stresshormoner. Särskilt när man är ute och reser och vill dela med sig av inspirerande intryck och upplevelser. Men också när man inte har så mycket att skriva om eller bilder att visa upp. Då är det en faslig tur att t ex Youtube finns.

Vi lever i en tid då virtuella deadlines regerar. Deadlines som vi själva skapar och sedan jagar ifatt bara för att hinna med – utan att reflektera det minsta om dessa tidsmål har existensberättigande. På så sätt är bloggandet en rätt schysst ventil där man kan vädra sina tankar och blottlägga funderingar som förmodligen mår bättre av att släppas ut i cyberrymden – innan man stressar sig för att förverkliga dem.

Now here’s a typical Swedish story about a professor in Gothenburg who wants the government to put an end to the ice cream man and his truck. Or, at least the tune used to lure people to buy their goods.

He (the professor) wants to forbid the arguably irritating song because when children hear it, parents feel obligated to buy ice cream. And we all know that when kids then eat ice cream they autmatically and instantly get fat.

Yes folks, we’ve not only solved the mystery of how Swedish children are becoming increasingly fat – we now know how to stop this from happening. Maybe we should have a ban on ice cream altogether?