I amerikansk politik kämpar man på till “the bitter end”. I alla fall på den här höga nivån och så här sent i kandidatkampen. Om HIllary skall ha minsta chans att bli nominerad till vicepresident eller ställa upp i nästa presidentval om fyra år, gäller det för henne att förlora med respekt och därmed skapa ett hyfsat positivt minne av hennes insatser under kampanjperioden.

Att Obama utnämner sig till segrare är inte så konstigt. Han har i praktiken vunnit nomineringen och ännu viktigare, den psykologiska mediasegern – vilket är en kopiöst viktig faktor i det amerikanska politiska spelet.

Häromkvällen var jag bjuden på en grillkurs av mitt försäkringsbolag. Kursen var både kul och nyttig och föregicks av ett kort anförande om varför jag som egenföretagare skall betala några tusenlappar om året för att få tillgång till privat sjukvård.

Tanken är att jag skall få tillgång till vård snabbare och av högre kvalité än om jag vänder mig till den offentliga sjukvården (som nu strejkar). Ett vårdssystem som jag i alla fall delvis varit med och bekostat genom all skatt som jag och alla andra i landet bidrar med.

Det borde vara så att man fick någon form av skatteavdrag om man lämnar den offentliga vården för att istället försäkra sig om hjälp vid sjukdom i den privata sektorn.

Privat sjukvård behöver ju inte bli lika dålig (och hånad) som den är i t ex USA. Och likväl skulle den offentliga sjukvården i Sverige kunna bli lika bra som i t ex Tyskland eller England. Personligen tror jag att sjukvården i Sverige är på tok för pollitisk, byråkratisk och alldeles för omodernt organiserad.

Måste nog se över det här med privat sjukvård.