Efter ett par försök, har jag nu lyckats få upp en banderoll som gör det lite lättare att upptäcka galleriet. Om en dryg månad är byggställningarna förhoppningsvis borta och läge att inviga galleriet på riktigt med en fest och ny utställning.

Igår var Elle på födelsedagsfest. Tyvärr fick hon tidigt ont i magen och blev liggande på en soffa medan de andra dansade och hade kul. På väg hem sa hon att det var maten, men det visade sig senare att magknipet kunde relateras till ett bråk med en av kompisarna (en periodvis ganska elak och bortskämd tjej med notoriskt kort stubin) som hade varit dum mot henne vid ett par tillfällen under kvällen.

Som de flesta 8-åringar, är Elle en ganska känslig tjej. Kanske till och med lite extra känslig (äpplet faller inte…). Vid frukosten i morse diskuterade vi händelsen och Charlotte och jag försökte peppa Elle att tuffa till sig mot människor som hon tycker behandlar henne orättvist. Att inte låta sig bli överkörd eller gå undan utan istället lösa konflikten direkt genom att konfrontera och utkräva respekt och rättvisa.

En stund efter vårt snack gick Elle fram till mig och frågade om jag trodde att hennes magknip berodde på gårdagens bråk. När jag sa att det förmodligen var så, tittade min lilla tjej mig djupt in i ögonen och sa, “Tack pappa för att du hjälpte mig att reda ut det här”. Sånt värmer – särskilt under en kall och regnig söndag som denna.

I met her again the other day. The Swan Feeder. I confront her just about ever time I get a chance and will continue to question the merits of feeding wild birds. She insits that without her helping hand (and loafs of dry, starch enriched healthless white bread), the swans in and around the Western Harbour wouldn’t survive. To me, the oppositie is quite obvious. Particularly this time of year when there’s plenty of fish that younger swans need to learn how to catch themselves.