Klåda vid buffébordet

Häromdagen blev jag bjuden på jullunch på en av Malmös mest kända källar- och valvkrogar. Det måste varit bortåt 300 andra hungriga gäster där samtidigt och jag har aldrig sett så många långbord på ett och samma ställe. Förutom förra gången jag var där, för rätt många år sedan.

Stimmet och trängseln vid dom olika bufféborden överöstes bara av dom skånska affärsgubbarnas bestickskrän, julsnapsskålande och ekande, bullriga skratt. Lunchen i sig var trevlig och maten smakade så bra som man kan förvänta sig av en krog som specialiserat sig på att servera så enorma  mängder mat. Jag hade dessutom föreslagit krogen till kunden, så jag får nog tona ner min klagosång ett par decibel.

Bästa buffén jag ätit från (hittills) var sannolikt under en kryssning mellan Stockholm, Tallin och St Petersburg för 4-5 år sedan. Inte för att det inte var minst lika stökigt som jullunchen i Malmö häromdagen. Den uppdukade maten var bara så mycket bättre. Minns särskilt en av kvällarna ombord då honungsmarinerade babyback ribs serverades. Fast då har jag ju helt glömt frukosten på The Bangkok Oriental. Där har jag aldrig ens reflekterat över att man plockade ihop sin frulle från en buffé.

Här på hotellet i Hikkadua står bufféborden i ett intill matsalen angränsande, luftkonditionerat rum som är ljussatt med lysrör. Det finns ingen uppenbar tågordning, så kökaoset mellan alla kromade värmeskåp infinner sig snabbt – om man inte går upp svintidigt och hinner dit före dom andra hotellgästerna anländer.

Tvångsmässigt tänker jag tyvärr lite för mycket på hygienfaktorn när jag plockar mat från buffébord. Både på hur maten tillretts rent hanteringsmässigt (var kockens fingrar rena? ligger det hårstrån dolda i maten? var han snuvig? hade han analklåda?) och på alla handtag, slevar och tänger jag måste ta i för att komponera min frukost, lunch och middagstalrik. Handtag, slevar och tänger som andra gäster och personal också rört vid med sina mer eller mindre renliga händer och fingrar.

Bakom hotellrestaurangens grillbord står två unga killar och en kvinna som jag inte kan avgöra åldern på. Hon kan vara 22, men också 64 år gammal. Alla tre ser fräscha ut och har på sig rena (om än något för stora) köksrockar och en hög, vit kockhatt. Kände mig lugn när jag beställde en vegetarisk omelet men upptäckte efter bara någon tugga en med hänsyn till ingredienserna (ägg, lök, ost och paprika), främmande smak- eller doftförnimmelse; fisk. Aha, tänkte jag. Fisken från hotellets kvällsbuffé använts som hönsmat.

Ovan text kommer troligtvis att ingå i kommande boken, “100 saker jag inte vill tänka på”.

Tags: , , , , , , , ,