BLOG

Stormen Freja

För lite drygt ett år sedan gav jag mig ut på byn här i Västra Hamnen för att dokumentera stormen Freja som under några intensiva dagar drog igenom framförallt södra Skåne. Hittills i år har det varit nästan märkligt lugnt – vilket alldeles säkert oroar en del.

pie chart Joakim Lloyd Raboff IBM Sweden

An afternoon at International Business Machines

The other afternoon I was invited to talk to a group of photography enthusiasts at IBM Sweden here in Västra Hamnen. I chose to focus the session on “visual storytelling” and sharing some insights to my job as a commercial and editorial photographer and video producer.

I rarely recycle my slide decks and so, the IBM presentation was entirely crafted from scratch – a couple of days prior to the engagement. Like with more or less everything I do, there was some creative angst involved, especially when deciding what the heck to put on the very first slide. For this particular talk, I chose to start with something (for me, anyway) unusual; a pie chart showcasing a rough division of my various endeavors as a freelance photog.

Once completed in the excellent authoring environment of Keynote, the presentation was sent to IBM and shown to the group via a PC laptop using PowerPoint. In a previous career, a previous life, really, I spent a lot of time (probably several months, if I were to combine all of the days, nights and weekends) composing more or less memorable presentations for clients in the for PC:s ubiquitous, Microsoft PowerPoint. I recently took a look at what that app looks like today and though still nowhere near as UI sleek, creatively empowering or even as pedagogically sophisticated as Keynote, it looks a helluva a lot nicer than it did back in the day.

bussreklam-klappjakten-2016

På 100 bussar i två veckor

Idag fick jag reda på att under dom närmaste två veckorna, kommer en av mina kampanjbilder för Skånetrafiken och Clarion Hotel Malmö Live att synas på 100 av Malmös stadsbussar. Syftet är att den juliga reklamaffischen skall inspirera passagerarna att vara med i Klappjakten 2016. Länken till eventet finns här. Filmen man ser överst producerade jag för Clarion Hotel Malmö Live inför invigningen 2015.

Reklamfilm: Klappjakten 2016

Här är reklamfilmen som jag producerat åt Nobina/Skånetrafiken med Clarion Hotel & Congress Malmö Live som avsändare. Passar på att tacka tomten, Torbjörn Wallenberg, MFF-tränaren Allan Kuhn, dom goa musikerna från Malmö Symfoniorkester, hotellets VD, Jens Lyckma som tillsammans med Agneta Carlsten, Tora Rosenkjaer, den äldre damen, Ing-Britt och ett gäng andra statister bidrog med fantastiska insatser.

Idén med den kapade bussen kommer ursprungligen från en engelsk barnbok som jag läste för dottern Elle när hon var 4-5 år. Den handlade om ett vanligt pendeltåg vars dagliga tur gick mellan Victoria Station i London och någon av stans många förorter. En dag tröttnade pendeltåget på sin tråkiga rutt och bytte helt sonika spår och började köra mot badorten, Brighton. Dom Shanghai-ade passagerarna blev till en början arga och oroliga men när de väl kommit till havet och solen, vände deras miner och lyckan var omisskännlig.

Jogging i Malmö

På språng efter opera i Malmö

Som inledning på ett helt nytt, spännadne uppdrag, såg jag igår premiären av den romantiska komedin, “Figaros Bröllop” med musik av Wolfgang Amadeus Mozart och lyrik av Lorenzo Da Pontes, på Malmö Opera. Enligt Wikipedia, hade pjäsen svensk premiär på Stockholmsoperan den 23 januari 1821.

Det blev en lång kväll fylld av nya upplevelser (både framför och bakom kulisserna) och när vi väl cyklade hem i vinterkylan vid tolvslaget, var jag så överstimulerad av alla intryck, att jag inte lyckades somna förrän en bra bit in på söndag morgon.

När jag väl vaknade, skrek kroppen efter frisk luft och att få röra på sig. Stack ut huvudet och konstaterade snabbt att det var vindstilla, klart och småkallt. Perfekta parametrar för vad som blev en milslång, ljuvlig löptur i ett höstfagert Malmö. Life is good.

Klicka här för att köpa biljetter till Figaros Bröllop. Och till Kinky Boots som har nypremiär den 15 här.

Raboff family

Fars Dag

Fars Dag. En lite klurig dag för mig. Å ena sidan är jag pappa till en underbar dotter som ständigt gör mig stolt över att vara hennes far. Å andra är jag son till ett par alldeles förfärliga föräldrar varav en pappa som lämnade mig och mitt liv redan 1969.

Bilden ovan är från en utgåva av tidningen, Damernas Värld eller Svensk Damtidning från 1967. En svensk journalist (Marianne Ruth) som min mor kände skrev ett reportage om den lyckliga, svensk-amerikanska familjen som bodde i Los Angeles. Som Hans Villius ofta sa i sin och Olle Hägers utmärkta TV-serie, Svart på vitt, bilden ljuger.

Medan jag var ute och sprang i morse, bredde dottern Elle smarriga smörgåsar och kokade kaffe till mig. En kärleksfull gest som jag verkligen uppskattade och blev innerligt rörd av. Tro mig, min egen far förtjänar knappt att omnämnas – ens med några hafsigt hoprafsade tecken. Men jag känner ändå för att försöka.

När pappa och min mor skiljdes, innan jag hunnit fylla sju, dök han bara sporadiskt upp i mitt liv under några minuter. Kan inte ha varit vid mer än ett par, tre tillfällen innan han checkade ut för gott, 1996. Jag minns inte själva tillfället när pappa tog sitt pick och pack och flyttade från oss. En dag var han bara borta från huset och kom aldrig mer tillbaka. Förutom att han övergav sina två barn, ledde händelsen till att min mor blev djupt olycklig – vilket hon fram till sin död 1978 försökte dämpa/dränka genom att hälla i sig stora mängder brännvin.

Fars Dag, ja. Mitt mest bestående minne av min far är nog det vakuum han lämnade efter sig under mina barnår. Inte ens vid födelsedagar eller andra tillfällen då det borde ha känts självklart att lyfta luren, skriva några rader eller bara dyka upp för att gratulera, gav han sig till känna.

Föräldrar ärver man. Förtjänar dom inte ens kärlek, är det bara att klippa banden, tycker jag. Visst, det är lättare sagt än gjort. Och det tog också flera år bara att förlika mig med tanken på att det faktiskt var okej att inte älska mina föräldrar. Dilemmat var att hitta en plats i hjärtat där jag kunde stuva in mina förvirrade känslor för dom. Till slut kom jag på att det blev enklast att hantera den komplicerade relationen med en slags känslomässig indifferens. The unfathomable void, as it were.

Det här med Fars Dag är så klart ett amerikanskt påhitt (från 1910-talet). Men jag tycker ändå på något vis att den har existensberättigande. Det är fan inte enkelt att vara förälder, mamma eller pappa, och samtidigt alldeles för lätt att skaffa barn – ofta utan att förstå vidden av ansvaret och dom långsiktiga konsekvenserna det innebär av att vara närvarande, fysiskt och känslomässigt, under barnets uppväxt.

Bara det att jag skriver dessa rader på själva Fars Dag är väl vittnesbörd nog om hur mycket kärleken betyder för barnen man sätter till världen och hur tufft det kan bli när den inte finns där. Säkert hade min far i sin tur en kall, tuff relation med sin far, min farfar William. Blir deras dåliga relation något jag bör ta hänsyn till när jag dömer pappas oansvariga beteende när han längre fram i livet övergav oss – och så småningom ytterligare tre barn? Never!

Så, jag lyfter hatten idag till alla pappor som liksom jag, försöker göra så gott vi kan – oavsett vad vi har för “bagage”. Det är bara omåttligt generös och oförbehållsam kärlek som gäller till dom viktigaste i världen, våra barn.

Klappjakten 2016

Klappjakten 2016

På måndag släpps juliga reklamfilmen som jag kreerat och producerat åt Skånetrafiken och Clarion Hotel Malmö Live. Men redan idag har kampanjen, “Klappjakten 2016” smygpremiär på webben. Bilden ovan ingår i samma kampanj och den plåtade jag en sen eftermiddag för ett par helger sedan alldeles utanför Malmö Live vid World Maritime University. Länk till kampnjens sida finns här. Länk till Facebook-eventet här.

bakfyllan

Bakfyllan

I går kväll, efter ett butiksbesök i USA:s (och världens) mest framgångsrika fruktföretag, sa min nyss fyllda 16-åriga dotter lite tyst att hon var faktiskt lite nyfiken på hur det skulle bli med Donald Trump som president. Tanken på den förmodade dramatiken lockade henne. Jag höll med. Nu på morgonen kom nyheterna med det chockartade men otvivelaktigt tydliga beskedet att populismens buffliga företrädare, missnöjets über-representant, vann valet. 

Och samma mediaindustri som hjälpt till att uppmärksamma Trump och därigenom indirekt bidragit till hans seger i presidentvalet, spar inte på dom riktigt feta rubrikerna om den annalkande katastrofen som Kapten Donald på Trumptanic förmodas styra USA (och världen) rakt in i.

Är det vi sett hittills bara toppen av isberget? Finns det en ännu opublicerad, fullspäckad agenda som familjen Trump kokat ihop högst upp i Trump Tower? Vi får väl se.

Apropå Trump Tower… om Donald Trump är Saruman, vem är då Sauron? Putin?

Med hänsyn till hur delad USA kommit att bli rent politiskt, egentligen ända sedan Herr Clinton lämnade Vita Huset, är det kanske inte så konstigt att Trump vann. Och om vi ser honom som en temporär mittfältare, en vikarie som inte kommer att få så jävla mycket gjort – inte för att karln inte kommer att försöka, i alla fall till att börja med – så får vi bara försöka hålla andan dom närmaste fyra åren…

Bilden ovan tog jag en solig söndag morgon i Venice Beach efter vad jag förmodar hade varit en blöt lördagkväll. Senare, vaknade kvinnan upp, fortsatte att äta sin wrap och lämnade så småningom scenen.

—————————————————————–

Last night, after a visit to America’s (and the world’s) most successful fruit company, my just turned 16-year-old daughter told me that she was in fact a little curious about what it would be like with Donald Trump as president. I couldn’t help but agree with her.

The anticipated drama of that scenario was undeniable thought-provoking. Considering the overdose of reality TV and mock documentaries we’re constantly bombarded with, it’s not too far-fetched to see how we’ve been conditioned to think that way.

Still, this morning’s news that the populist, bully and representative of our age of discontent, had won the election, arrived nonetheless as a shock.

And now, the same media industry which helped draw attention to Trump and thereby indirectly contributed to his triumph in the presidential election, aren’t wasting any time publishing new headlines about the impending disaster as Captain Donald grips the wheel of MS Trumptanic and steers the US (and the world) towards a certain armageddon.

But, is what we have seen so far only the tip of the iceberg? Is there a yet unpublished, agenda that the Trump clan has been concocting up at the penthouse of Trump Tower? We shall see.

Speaking of Trump Tower… if Donald Trump is Saruman, who then is Sauron? Putin?

Given the divisiveness that has come to define America politically, ever since Mr. Clinton left the White House, it’s perhaps not surprising that Trump won. And if we see him as a temp, a mere substitute and someone who likely not accomplish much – not that the guy won’t  try, at least to begin with – we’ll just have to keep our spirits high and cross our fingers – over the next four years…

I took the shot above during a sunny Sunday morning in Venice Beach after what I presume had been an extremely wet Saturday night party. Later, the woman woke up, continued her meal and left the scene.

Hillary Clinton

Trumptanic vs Clintonquake

Jag älskar USA. Landet är fantastisk på många sätt. Inte minst brinner jag för den underbara mångfalden –  både landets magiska natur och det multikulturella, sociala livet fascinerar mig. Inget land jag känner till har så mycket högt och lågt som Amerika. Men, trots min kärlek till mitt gamla hemland, väljer jag ändå att inte rösta på någon av kandidaterna i det amerikanska president- eller kongressvalet.

Jag bor inte i USA längre. Jag har ingen verksamhet där. Det känns som om min röst skulle bara bli symbol för ett moralistiskt deltagande. Och eftersom jag inte heller är delaktig på något annat vis i landets ekonomiska eller politiska utveckling, anser jag mig inte riktigt berättigad – eller skyldig – att rösta.

Men om jag hade ändå tagit mig tid att krångla mig igenom registreringscirkusen, skulle Hillary nog fått min röst. Inte för att jag litar överdrivet mycket på henne. Mrs Clinton har tydligt visat att hon – liksom “Tricky Dick Nixon” – lider av politisk paranoia. Och det är ju en inställning som inte bådar för en överdrivet smidig eller konstruktiv mandatperiod.

Om vi för ett ögonblick bortser från att hon har begåvningen, den politiska erfarenheten och förhoppningsvis tålamodet som krävs för detta extremt tuffa uppdrag, är det enda som skiljer Hillary Clinton åt från alla 44 tidigare amerikanska presidenter är att hon är kvinna.

Fast om hon vinner, tror jag att det är just detta som kan göra henne till en av landets allra bästa presidenter.

För oavsett vad man tycker om hennes klantiga hantering av epostskandalen, hur hon skötte/misskötte rollen som utrikesminister eller att Clinton Foundation kanske inte bara sysslat med välgörenhet, känner jag mig övertygad om att Hillary sannolikt kommer att ta spjärn och hålla politisk kurs utifrån i många avseenden helt andra värderingar än en man. Särskilt arketypen av män som Donald J. Trump representerar.

Häromkvällen såg jag Michael Moores nya, utmärkta dokumentär, “Trumpland”. I den belyser han genom flera konkreta exempel att det är männens våldsamma egenskaper och aggressiva hävdelsebehov som skapar det mesta av planetens elände. Rent historiskt, finns det nästan inga exempel på kvinnor som kliver in på skolor, biografer eller shoppingcentra för att skjuta ihjäl folk, kvinnor som ger order om att spränga sönder städer, bomba sjukhus eller starta fullskaliga krig. Bortsett från några få undantag, har män alltid haft monopol på sånt. Det heller inte världens kvinnor som våldtar, förtrycker och könsstympar sina flickvänner, fruar eller döttrar.

Jag tycker hela feministdebatten är absurd. Inte ämnet i sig – men det är ju egentligen heltokigt att vi överhuvudtaget måste behöva diskutera huruvida om kvinnor har lika värde och rätt som män. Som far till en nyss fyllda 16-årig dotter, blir jag ledsen varje gång jag ser en kvinna vars levnadsvilkor regleras av någon annan än henne själv.

Tillbaka till dagens presidentval.

Som amerikan, känner jag mig nästan febrigt beklämd över att det faktiskt finns så många som kan tänka sig att rösta på Trump. Än jobbigare är det att fatta att så många kommer att göra det i ren protest mot Hillary Clinton.

Den demokratiska processen, det vi lite slentrianmässigt och oftast med negativ konnotationer kallar “politik”, bygger på en vilja till förhandling och förmåga att jämka fram vettiga kompromisser som gagnar det stora flertalet. Att rösta på Donald Trump i tron om att han skulle kunna tillföra USA något substantiellt under fyra år är inte bara naivt.

Det är också att rösta på grottmänniskan – en regressiv, intellektuellt retarderad individ som inte bara kommer att skjuta sig själv i foten så fort han kliver in i ovala rummet. Han kommer sannolikt dessutom också att förorsaka bredare klyftor inom det redan nu djupt delade politiska landskapet och indirekt initiera en långvarig, moralisk och ekonomisk depression i USA.

Hade jag röstat, hade det varit på Hillary.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

For a variety of reasons, I’ve made the decision not to vote in today’s US elections. But if I had taken the time to navigate through all the cryptically formatted forms and jump through all the registration hoops, Hillary would probably of gotten my vote. Not that I trust her excessively. Mrs. Clinton has clearly demonstrated that she – not unlike “Tricky Dick Nixon” suffers from some strand of the political paranoia virus. An illness that does not bode well for a smooth or constructive first mandate.

If for a moment we disregard the fact that she has the talent, the political chops and hopefully the stoicism required for this extremely tough tenure, the only thing that distinguishes Hillary Clinton from all the 45 former American presidents, is that she is a woman.

But if she wins, I think that this is precisely what could make her one of the country’s finest presidents.

For no matter what you think of her botched handling of the ongoing e-mail scandal, how she managed/neglected the role of Secretary of State or if the Clinton Foundation might not only have  charitable objectives, I feel confident that Hillary will base much of her presidency on an entirely different set of values than a man would. Especially when compared to the archetypical specimen Donald J. Trump represents.

The other night I saw Michael Moore’s new, excellent documentary, “Trumpland”. In it, he highlights several solid examples of how it is mans (as opposed to womans) violent and aggressive qualities that has created  most of the planet’s woes.

Historically, there are almost no examples of women who step into schools, cinemas, nightclubs and shopping centers to massacre people, women that give orders to eradicate cities, bomb hospitals or start full-scale wars. Apart from a few exceptions, men have always had a monopoly on this. And it’s not the world’s women who rape, mentally oppress and perform genital mutilation on their boyfriends, husbands and sons.

I think the whole feminist debate is absurd. Not the subject in itself – but it’s really crazy that we actually have to discuss whether or not women have equal value and rights in 2016. As the father of a just turned 16-year-old daughter, I get sad every time I see a woman whose life is conditioned and controlled by anyone other than herself.

Back to today’s presidential election.

As an American, I feel an almost feverish anguish that there are so many who are willing to vote for Trump. And it’s even harder to make sense of the fact that there are so many willing to vote for him in sheer protest against Hillary Clinton.

The democratic process, what we routinely – usually with a negative connotation – call, “politics”, is based on a willingness to negotiate and ability to reconcile sensible compromises that benefit the majority. To vote for Donald J. Trump in the belief that he could bring the country something substantial over four long years, is not just naive.

It is also a vote for the caveman – a regressive, intellectually retarded individual who not only will be shooting himself in the foot just as soon as he knuckle-drags himself into the Oval Office. He will likely also cause an evem wider gap within the already deeply divided socio-political landscape and indirectly initiate a long-lasting, moral and economic depression in the United States.

Had I voted, it had been undoubtedly for Hillary.

Elle Ingrid Agnes Raboff

Elle Raboff 16!

Idag är det Elles födelsedag. Hon är 16 – vilket är sannolikt mycket svårare för oss, hennes föräldrar, att greppa än det är för vår fina dotter att förstå. Tid är ju en sån flexibel, flytande och fullständigt okontrollerbart koncept. Och även om jag vagt minns mig själv som småstökig sextonåring, var det onekligen länge, länge sedan.

Elle är en utmärkt påminnelse om varför det är så kolossalt viktigt att ta hand om sina barn – alla relationer, egentligen – med ödmjukhet, villkorslös kärlek och gränslös omtanke. Liksom de flesta av hennes vänner här i Sverige, är Elle lyckligt lottad för att ha fötts i ett välmående land som Sverige – och till föräldrar som har tid och möjlighet att ge henne den mjukast möjliga startbanan – innan hon så småningom flyger iväg på egen hand.

Vid 16, har Elle redan varit i massor av länder runt om i världen och sett att de flesta i hennes ålder inte får uppleva samma start i livet. Lika orättvist som det är att många har det så mycket sämre, känner jag mig övertygad om att allt resande haft en långsiktig, positiv inverkan på Elles världsbild och hur hon känner inför dom viktiga frågorna, planetens eklektiska befolkning, djuren och miljön.

Genom sina interaktioner med oss, vännerna och de riktigt, riktigt nära henne, märker vi att Elle har hjärtat på rätt plats och förmåga att känna empati och visa känslighet. Det är viktiga egenskaper och karaktärsdrag som gör Elle till en sådan underbar, ung människa och oss till kopiöst stolta föräldrar. Om du läser detta Elle, älskar jag dig och gratulerar på din sextonde födelsedag!

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Today is Elle’s birthday. She’s 16 – which is likely much harder for us, her parents, to grasp than it is for our beautiful daughter to really understand. Time is such a flexible, fluid and ultimately uncontrollable concept and though I vaguely remember being 16, it was certainly a long, long time ago.

Elle is such a great reminder of why it’s so important to nurture your children – all relationships, really – with unconditional love and thoughtfulness. Like most of her friends here in Sweden, Elle is lucky for being born in a country like Sweden and to parents that have the time and means to give her the smoothest possible runway before she flies out on her own. And at 16, she’s already been to plenty of countries around the world and seen that the majority of teenagers don’t get to enjoy the same start in life. As unfair as that may be, I firmly believe all the traveling has still had a humbling impact on Elle’s worldview and how she feels about our planet’s eclectic population, its animals and plant life.

Through interactions with us, friends and those really, really close, we see that Elle has her heart in the right place and that her ability to feel empathy and sensitivity are key characteristics of what make our daughter such a wonderful, young human being and Charlotte and I such proud parents. If you’re reading this Elle, I love you and congratulate you on this most auspicious of birthdays!