BLOG

Joakim-Lloyd-Raboff-boxning

Varför vissa blir helt knockade i Västra Hamnen!

Att flytta till det här området med en hög pengar och dra igång verksamhet är löjligt enkelt. Det finns ganska många företag som under Västra Hamnens relativt korta historia försökt etableras sig här med just den  infallsvinkeln – både stora och små spelare. Och har man bara tillräckligt med stålar (ibland kanske mer pengar än sunt förnuft), ja, då kan man hålla på tills klockorna stannar i Schweiz – där det ju som bekant finns en herrans massa.

Det kan också såklart finnas alternativa motiv med att bedriva business med lite konstgjord andning i Västra Hamnen. Det har t ex funnits ett par IT-bolag som dragit igång verksamhet här men som varit betydligt mer intresserade av att etablera ett lokalt kontor i Malmö än de varit att ens försöka bli lönsamma. Att kvitta vinster i en del av verksamheten mot förluster i en annan del är ett inte helt ovanligt sätt att snygga till bokföringen på. Eller så kör man bara på för att det är det enda som får en att känna sig någorlunda jordnära.

Under åren har jag stött på flera varianter – alla med gemensamma nämnaren att man missat något väldigt fundamentalt. Man missar att bli lite “local” och istället tagit för givet att verksamheten i sig är en sån världssensation att ingen kan motstå det. Det funkar kanske om du kränger pizzor eller glass. Men det finns också rätt gott om konkurser som vittnar tydligt om att detta i dom flesta fallen är en alldeles fabulöst ödesdiger inställning – oavsett om den är sprungen ur naivitet, arrogans eller för att lampan lyser men ingen är hemma.

Med “local” menar jag att man måste försöka bli en del av området – inte en ö i det. En del av vardagen, på ikea-speak. Tonvikt på kontinuitet och lyhörd kommunikation. Känn efter. Hör efter. Lyssna. Prata med. Justera kursen efter hur det blåser. Gå runt. Smaka av. Insup atmosfären. Sitt på bryggan och njut av ett par solnedgångar. Ta del av det som händer.

Jag menar nu inte att man med nödvändighet måste bo på Sundspromenaden för att verksamheten skall funka här. Inte alls. Men det skadar garanterat inte om man anstränger sig lite för att få lite lokal anknytning eller åtminstone är öppen och en smula ödmjuk inför alla vi som faktiskt bor och jobbar här.

Jag har bedrivit eget företag i över 15 år varav minst 12 just här i Västra Hamnen. Förra året omsatte Raboff i Malmö AB nästan 3 miljoner kronor och jag tror att vi hamnar ungefär där i år igen. Vårt lilla bolag sysslar helt kort med resor, foto. böcker och film och framförallt förmedlar vi inspiration till folk och företag över precis hela världen.

Säkert till en dels förvåning, härrör en ganska liten del av vår omsättning från mina böcker om och bilder från Västra Hamnen. Men även om mina “riktiga” uppdrag har ett helt annat fokus och monetär betydelse, är jag ändå oerhört glad för den lilla tårtbiten som bilderna från Västra Hamnen genererar och jag känner mig grymt ödmjuk inför alla privatperson och företag som fortsätter att beställa mina alster. Och att över 15 000 följer mina inlägg på Facebook…ja, det är nästan ogreppbart.

Vi har sedan allra första flytten hit 2002 varit kära i Västra Hamnen. Och det är just att ha den lokala anknytningen och en orubbad vilja att vara en del av det, som gjort att vi trivs så bra med att bo och jobba här.

Mitt råd till alla som vill etablera sig i Västra Hamnen (eller på annat håll, i andra kvarter, oavsett vart, egentligen) är att då och då lägga örat vid marken och lyssna lite på dom lokala vibrationerna. Bli en del av din neighborhood. Lär känna Agnes och Johan, Kerstin och Anders. Kämpa för att snacka med dom.

Gör man det tillräckligt ofta, kommer man snart att höra fotstegen när kunderna närmar sig. Annars blir det förr eller senare knockout.

budapest vacation

På uppdrag i Budapest

Det är premiär för mig här i Ungerns huvudstad, som länge varit på min “bucket list”. Det är lite synd att vara vegetarian när ungerskt salami, gulasch och grillbrickan, Fatányéros är så allestädes närvarande här. Budapests matutbud är verkligen ingen lek. Vet faktiskt inte om jag någonsin varit på en plats i Europa med så många charkuterier, kvarterskrogar, pubar och kaféer. Mest imponerande är ändå dom mäktiga broarna, innerstans pampiga jugendarkitektur och mysiga gränder och gågator – som t ex välkända shoppingstråket, Váci utca.

Långt ifrån alla talar engelska, men dom som gör det, pratar gärna och är hur hjälpsamma som helst. Så fort jag lämnar floden Danube, blir jag lite förvirrad, desorienterad och måste fråga mig fram. Stan känns inte direkt stadsplanerad i ett grid-system a la Manhattan.

Uppdragets fokus är såklart varför man skall välja Budapest som destination och för att addera lite flärd till just det här resereportaget – som kommer att vända sig specifikt till folk inom flygbranschen –  har jag hyrt in ett par lokala modeller som agerar som vore de flygvärdinnor på 48-timmars stop i Budapest.

Waynes Coffee Västra Hamnen

Mitt långa, smått masochistiska förhållande till krogen

Igår tog Tommy och jag en snabbis hos Ali och Ella. En snabb öl, alltså. En iskall, nytappad bärs smakar fortfarande allra bäst på krogen. Vilket är lite konstigt. För efter att ha jobbat på alla möjliga restauranger, barer och mer eller mindre minnesvärda matställen och vattenhål i Sverige, från Riksgränsen (Lappland), via Visby och Göteborg, under 80- och 90-talen, borde man kanske fyllt kvoten och slutet lockas av krogens förföriska atmosfär. Icke.

En gång krogmänniska, alltid krogmänniska, kanske. Fast jag misstänker att det är mer en liten gnutta krogromantik som ännu sitter i – en slags skimrande chimär över restaurangvärldens lätt avtrubbade låtsasvärld och galghumoristiska/cyniska jargong.

Jag äter lunch i stort sett dagligen på krogen. Dock aldrig ackompanjerade av rusdrycker. Men jag gillar verkligen att äta på krogen – även om ofta är “hit and miss” när det gäller maten och service. Här i Västra Hamnen finns idag några riktigt bra krogar – men tyvärr ännu ingen sushirestaurang värd namnet. Saknar gamla N3.

Det som slog mig igår medan Tommy och jag avhandlade/dissekerade/analyserade respektive pågående uppdragsportfölj, var att det fortfarande saknas en krog med vettig barhäng i Västra Hamnen. Det är som om krögarna här låtit bygga bardisken mer för att det hör till än för att den skall gå att sätta sig vid och liksom i den underskattade men tveklöst geniala noir-filmen, “Barfly”, med Mickey Rourke som Charles Bukowskis alter ego, Henry Chinaski, ha krogens bästa platser när livets skådespel vecklar ut sig som en solfjäder.

Tillbaks till krogen och mitt dubiösa förhållande till den.

Som fotograf har jag genom åren jobbat med många seriösa och ett par mindre seriösa krögare här i Malmö. Även som bild- och filmleverantör gäller det att passa sig för krogens ofta flyhänta, flyktiga inställning till allt som pågår utanför den omedelbara krogbubblan.

När jag jobbade i cocktailbaren på gourmetkrogen, Johanna i Göteborg i mitten av 1980-talet, kom krögaren Leif Mannerström ut från köket tidigt en kväll och snackade med mig medan jag skakade fram något gött att dricka åt ett par gäster som satt i väntsoffan. Han verkade rejält trött och även om jag inte var helt säker, såg den numera legendariska kocken ganska bakfull ut.

– Du Kim, (jag kallades för Kim på 1980-talet), sa han.  Jag tycker du skall fortsätta plugga. Det här med krogen är ett jävla slit och tar till slut kål på vem som helst.

Jag lydde honom naturligtvis inte. Först nästan tio år senare slängde jag slängen (krogfolkets smeknamn för en kökshanduk) och blev “seriös”. Om jag ångrar dom åren? Verkligen inte. Jag hade enormt roligt, reste mycket och lärde känna ett gäng roliga, inspirerande och tyvärr också, många tragiska själar under dom åren. Du hade rätt Leffe, kroglivet är hårt.

Vår dotter har sedan en tid börjat lite smått inom restaurangbranschen. Hon jobbar extra på en av kaféerna här i Västra Hamnen som diskplock. Vi är både glada att hon börjat tjäna lite fickpengar under lov och helgerna och så klart stolta över att hon inte känner sig förmer över att jobba med något som är fysiskt krävande och har relativt låg status. Mitt första jobb, vid ungefär samma ålder, var att fylla på mjölkkylen (inifrån kylrummet) hos Fred’s Market på Melrose Avenue i Los Angeles. The only way is up from there.

Gallerinatten

Gallerinatten

Vastra-Hamnen-Turning-Torso

Vid vilken ålder når man sin kreativa peak, egentligen?

I veckan gled två stora, fantastiskt roliga uppdrag i hamn: en tung reklamfilm för ett av Skånes allra mest kända bolag och ett omfattande bokprojekt som kommer att dediceras människorna och hantverket bakom ett av Sveriges mest respekterade kulturscener. Prestigelös som jag är, måste jag ändå tillstå att detta blir allt ett par extra fina fjädrar i hatten.

Med blicken i backspegeln, har dom senaste 2-3 åren faktiskt varit fyllda av flera extremt roliga uppdrag som givit både klang och klirr. För ganska exakt ett år sedan. t ex, avslutade jag ett nästan ofattbart stort utställningsprojekt för FN i New York.

Visst har det varit småsmällar längs vägen – och ett par tuffa men nyttiga skilsmässor från ett par kunder. Dom hör till och stärker på sikt. Men rent kreativt har den här perioden känts som min mest utvecklande. Det ena leder till andra, så klart. Så frågan är, när fasen når man sin kreativa peak, egentligen?

Är det kanske så att varje fas har sina toppar och att man därifrån inte kan skönja att det också kommer fler längre fram i livet?

Så måste det vara. Topparna ser dessutom väldigt annorlunda ut idag än dom gjorde när jag var, låt oss säga, trettio.

Det konstiga, för att inte säga lätt förbryllande, är att jag i mångt och mycket känner mig som om jag fortfarande är några och 30. Och även om rynkorna avslöjar något annat, är min fysiska kondition  väsentligt bättre idag än för säg, 20 år sedan. Sprang faktiskt 12 kilometer tidigt i morse utan alltför mycket gnissel och gnäll. Konditionen är helt klart något jag förknippar med min kreativa process: den blir seg när jag inte tränar och får energi när jag håller mig i god form.

I eftermiddag, medan jag satt på en soldränkt parkbänk och väntade på att min lite trolldomsdrabbade elcykel skulle bli färdigmekad hos Ecoride vid Trianglen, såg jag en ålderstigen man i ljusblå vindjacka stapla förbi med båda händerna krampaktigt fast vid handtagen på sin roströda rullator.

Under några minuter följde jag hans plågsamt långsamma, bitvis livsfarliga färd i utkanten av cykelbanan. Klungor med cyklister drog förbi honom som om ett elitlopp precis kört igång i centrala Malmö. Och när en av alla trehjuliga Köpenhamnscyklarna var farligt nära att köra på farbrorn, vågade jag inte bara titta längre utan gick upp för att guida honom av cykelbanan och tillbaka till trottoarens relativa trygghet.

Efteråt, åtminstone under ett par minuter, funderade jag på den äldre mannen. Vart var han på väg? Bolaget, kanske? Hur hade hans vecka varit, so far? När hade han en “peak” senast? I hans ålder blir man kanske lycklig bara av att vakna till ännu en dag på jorden – och av att upptäcka att ingen snott rullatorn…

Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad

Villa Strandvägen – intimitet i världsklass

Ibland behöver man förflytta sig. Lite distans till vardagen behöver alla. Så är det. Frågan är bara hur långt man måste åka för att kunna zooma ut från sina vanliga, väl innötta bestyr och pusslande för att hämta andan, ta hand om sig själv och njuta en stund. På till exempel ett spa.

I Skandinavien är vi inte överdrivet bortskämda med vackert belägna spaanläggningar som erbjuder samma höga klass och breda utbud som finns på dedikerade wellness-resorts i Karibien, Mexico, Bali och Thailand.

När anrika Ystad Saltsjöbad, utanför skånska Ystad genomförde en gigantisk makeover för några år sedan, satte ägarna ambitionsnivån utifrån en hög internationell standard. Förutom faciliteter där spa- och välmående sattes i centrum, fokuserade man också på att leverera mat, dryck och boendekomfort av kompromisslös kvalité. Och det är just det kompromisslösa som kännetecknade mitt dygn på Ystad Saltsjöbad. Här märks det på alla möjliga sätt att man inte knusslat eller tullat på kvalitén eller lämnat något åt det oförutsägbara.

Den här inställningen märks kanske allra mest i den senaste satsningen, Villa Strandvägen – ett helt fristående, ömsint renoverad trävilla omgiven av prunkande grönska och belägen bara några hundra meter från YSB:s huvudentré.

Här finns sju generöst stora rum, en intim matsal med kök, ett stort vardagsrum och framför villan, en liten bassäng med loungedäck. Precis som i den stora anläggningens hotellrum och allmänna ytor, genomsyras inredning, decor och textilier i Villa Strandvägen av New England-romantik a la Gant, Lexington och Ralph Lauren. Rummets interiör är smakfullt färgsynkat och kombinerad för att vara både funktionell, bekväm och lika vacker att titta på som att vistas i. Man vill liksom inte lämna rummet.

Lugnt och väl avsmakat

Villa Strandvägen är ett perfekt komplement och utmärkt alternativet om man som jag längtar efter en något lugnare och mer diskret vistelse på Ystad Saltsjöbad. Och precis som på det stora hotellet, där både mindre och lite större konferenser arrangeras året runt, blev jag även i nytillskottet väl bemött och behandlad av personalen – utan att dom var varken stela eller opersonliga.

Särskilt trevligt hade jag i villans bistro där både servis- och kökspersonalen dukade fram den ena kulinariska upplevelsen efter den andra. Vi åt en gudomligt komponerad femrättersmeny med det rekommenderade vinpaketet och blev snudd på tårögda för varje rätt som serverades. Kompositionerna på tallrikarna och dom tillhörande presentationerna satt helt enkelt perfekt.

Av rätterna utmärkte sig carpaccio på torsk med hummer, avokado, grape och fänkål samt den lättrimmade rödtungan med blomkål, pepparrot och Älvdalsrom, allra mest.

Hela middagen var som en välplanerad kulinarisk expedition där inget lämnades åt slumpen. Och även om ingredienserna som ingick i rätterna inte bjöd på överdrivet exotiska upplevelser, har jag nog aldrig upplevt en mer välbalanserad och harmonisk komponerad femrättersmeny. Vet faktiskt inte om jag någonsin ätit så god mat eller känt mig så väl omhändertagen under ett restaurangbesök i Sverige som den på Villa Strandvägen.

Ett par timmar på spa vid havet – i september!

Salt Creek Spa heter YSB:s spa (en lite göteborgsk direktöversättning till engelska?) och även här märktes att det satsats internationellt. Förutom olika massagebehandlingar, jag provade den klassiska och utmärkta, “Classic Massage Care”, fanns en myriad av mysigt inredda relax-rum med mjuka solsängar, flera mindre bassänger, bubbelpooler och till och med en liten cocktail-bar.

Ett av dom större relax-rummen, med plats för flera dussin gäster i parvänliga solsängar, vetter ut mot havet. Lägger man sig längst fram där, öppnas en mäktig panoramavy över Östersjön och YSB:s långa pir som skjuter ut från sandstranden alldeles nedanför fönstren. Parallellt med stranden finns en både cykel- och joggingvänlig stig som börjar i Ystad och fortsätter förbi YSB på väg norrut mot Österlen.

I stort sett alla spa-gäster går omkring i YSB:s sköna, vita morgonrockar. Det var faktiskt riktigt behagligt att glida omkring lite anonymt mellan havet, spa:et och den stora poolen – som en bland många andra vitklädda gäster. Fast allra bäst mådde jag när jag la mig ner i en av dom breda solstolarna, lossnande lite på badrocksskärpet och slumrade till en stund. För det var ju liksom syftet med besöket. Att komma ifrån, koppla av och bara rå om sig själv.

Och det är just kombinationen av Villa Strandvägens intima, avkopplande hemmaatmosfär och YSB:s breda spa-utbud och magiskt vackra läge vid havet som gör detta till en verkligen unik destination som erbjuder mycket hög internationell klass.
En plats att längta tillbaka till med alla sinnena.

Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-002 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-005 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-006 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-007 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-008 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-009 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-010 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-011 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-012 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-013 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-014 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-015 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-016 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-017 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-021 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-025 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-026 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-027 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-028 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-029 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-030 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-031 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-033 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-034 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-035 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-036 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-037 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-038 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-039 Untitled-1

 

Sturup Airport landing

Skånska Landskap – från ovan

Igår morse blev det en timslång flygtur över Skånska landskap, främst längs sydvästkusten. Från Malmö Sturup Airport gled vi upp genom skira moln och satte sedan kurs mot Väla utanför Helsingborg. Efter ett par varv runt köpcentrat, vände vi och flög hem igen över Landskrona, Vik, Barsebäck, Lomma, Västra Hamnen, Limhamn och Svedala. Trots lite sidvind, landade vi mjukt och stadigt på banan igen. Hann till och med ta ett par bilder strax innan hjulen nådde banan.

Sunset-Oresund-Bridge

Sweet, Sweet September

Shot this earlier tonight on the boardwalk. Seriously folks, the 2016 edition of September will likely be remembered for a long, long while. Not just as the warmest in recorded history, either.

For us living in the seemingly tireless whirlwind that dominates the climate between Denmark and Sweden, it will also be pegged as one of the calmest months ever! People are literally back in summer mode wearing shorts, tees and bikinis along Sundspromenaden.

It’s really amazing to have been “gifted” almost an additional month of summer. Especially since the actual summer sucked pretty badly.

runing malmö expedition

Expedition: Malmö

Under denna morgons arla löpning i shorts och t-shirt – i ett helt kav lugnt och sommarljummet Malmö – funderade jag över varför jag ofta känner mig lite vilsen när jag skall hitta här. Låter kanske lite märkvärdigt, men jag navigerar mig faktiskt lättare runt megastäder som Bangkok, L.A. och New York än i lilla Malmö. Visst, stan är ett lapptäcke av bitvis intressanta områden, men i den mån det någonsin funnits långsiktig, övergripande stadsplanering i länets residensstad, har den inte tagit intryck av några andra städers lösningar.

Och om det mot förmodan funnits ansvariga för trafikflödet i stan, måste dessa individer varit tjänstlediga sedan många, många år. Den uppenbara fördelen (uppenbar för mig, åtminstone) med att det är svårt att hitta i Malmö är att man fortfarande efter tjugo år i stan hittar “nya” kvarter, bakgator och gränder. Vilket gjort min supertidiga löprundor lite extra inspirerande. Idag var det kvarteren runt Värnhems Torg som ingick i dagens milslånga expedition till tonerna av Paul Simons utmärkta nya skiva, Stranger to Stranger.  Ett svalkande dopp i Öresund i det väsentligt mer familjära Västra Hamnen blev belöningen efter min runda. Allt detta den 13e september.

jogging i malmö

Arla Morgonlöp

Från morgonens supertidiga mil genom ett magiskt vackert Malmö. Började 05:30 och under timmen hann solen nästan kika upp över horisonten. Temperaturen höll sig till mycket behagliga 12C, vilket är helt perfekt – åtminstone när det är helt vindstilla – som det var i morse. Hann knäppa av ett gäng bilder under turen och blev återigen förbryllad över min ett år gamla iPhones förmåga att i det dunkla ljuset ändå fånga ljus- och färgskiftningarna. I morgon onsdag släpps en ny version av Apples flaggskeppsprodukt.