BLOG

new year, new promises, new possibilities

New Year, New Promises, New Possibilities!

– So, do you have any New Year’s resolutions? More focus on the family, continue to affirm my health, take on more creative challenges and travel to several new destinations. Those are my promises for 2017 in a nutshell. Now, I’m sure a lot of folks think it’s plain silly to commit to anything just because it’s the beginning of a new year. But I see my annual list as an interesting and practical way to keep track of where and when I stood at the gate just before taking on my new, self-imposed challenges for the year. A fresh mindset to start 2017 with can’t be all wrong? Also: my New Year’s resolutions are linked. By connecting several different but closely related promises to each other, my reasoning is that the chain of commitments become more resilient.

– La Famiglia

The family is an integral link in my life and one that must always be given priority. With the family unit in reasonable harmony, all of us feel individually better and can withstand the shit that hits the fan – which it inevitably does periodically – mostly when you feel the least prepared. The emotional “airbag” and consolation package the family provides, makes it every year’s most important link in my chain of promises.

– Health, then?

Genes: 10% Lifestyle: 90%.

That’s the seemingly dire percentage proportions according to a plethora of research on why some achieve really old age while others do not. Perhaps it’s not that surprising. But on the other hand, with “lifestyle”, the researchers mean much more than just the usual parameters – ie, life habits; what you eat, how much you drink, if you smoke, sleeping habits and how often you exercise.

The latter, the exercise bit, was extra interesting, I thought. It turns out that the world’s oldest people, folks the researchers studied in, for example, Okinawa (Japan) and in highlands of Sardinia (Italy), do not exercise more than what is naturally achieved in their everyday life, either at work or while during mundane chores. These folks keep in constant motion throughout their day – which in turn contributes substantially to their health and longevity. No jogging routines, no gym membership or aerobics classes. They eat healthy, too. Most of their dietary intake consists of plant based, vegetarian food and though many drink alcohol in some form, it’s consumed very moderately. Turns out they also regularly meet with friends they’ve known since early childhood.

Socializing with your pals not only impacts on how you feel mentally and emotionally, according to the research, it can also have a direct impact on both the quality of life (health) and life expectancy. Social interaction, to be part of a life-long circle of friends, can apparently be an amazing booster for your mental and emotional health. And the diametrically opposite applies as well: if you just hang out with decadent friends who pursue an unhealthy, downward spinning lifestyle, where, for example, alcohol, drugs, or “bad” eating habits are central to all your get-togethers, it’s very likely you’ll make the transition and adopt similar habits and eventually suffer the same health related consequences as your buddies will endure – sooner or later.

On the other hand, if your pals are physically and intellectually active and aspire to live a positive and reasonably healthy life, you can count on the benefits increasing your chances of living a long, life with few ailments, considerably.

So, if you’re lucky and win on the gene lottery with a theoretical potential to live much longer than average, it still doesn’t grant you more than a 10% benefit, according to the aforementioned health and longevity studies. Even really good genes aren’t much to fall back on, in other words.

Personally, I see at least one dilemma pertaining to me achieving a healthy lifestyle with its hefty ninety percent impact on my ageing prognosis – quantitatively and qualitatively: Alcohol. For over ten years now, I’ve had an ambition to live a healthier life. I’ve tried hard to keep myself in reasonably good shape, I drink moderately and eat well. Just today, the very last day of 2016, I feel strong and healthier than in many years. I firmly believe this is in part thanks to the fact that I as of soon two years almost exclusively eat a pescatarian/vegetarian diet in portions that are suited to my particular age’s metabolism. In the last, say, five years, I’ve decreased my alcohol consumption considerably. If I drank myself at least a little woozy once every weekend a few years ago, it happens now max once every two months. Simply put; I just can’t handle the hangovers anymore.

But to live in Sweden, a country which at least is partly located along the so-called vodka-belt, makes it undeniably difficult to socialize without alcohol being present in some form or another. Just as in most families, I’ve seen several relatives lose their health – and unfortunately also shorten their lives – because of various forms of addiction. With a teenage daughter in the family and all the peer pressure she surely is more or less constantly exposed to, I can only hope that Elle has the strength to deflect temptations when the group pressure is turned on high.

My relationship with alcohol has always been complicated. Even as far back as during the 80s and 90s, while working professionally as a bartender at popular bars in L.A., Gothenburg, up in the ski resort, Riksgränsen (Lapland) and on the summer party island of Gotland. But also even  before that, during my high school years, when one of the most frequent topics after class, in the hallways and corridors was how to acquire the forthcoming weekend’s party booze.

I think fairly often about my relationship to alcohol and have considered quitting many, many times. Unfortunately, I don’t think a new year’s resolution would last more than a few days. Still, I am going to give it a shot…Sometimes though, just the thought of when the, “buzz” kicks in, just after the first couple of sips from a cocktail, a cold beer with a sidecar of bourbon or tequila – or just a glass of wine, seduces me and easily breaks down my (genetically weak?) resistance. It’s just plain hard to say no for me. What if just one single drink was enough? I mean, if you could be content after that initial tingling relaxes you socially and then just stop drinking anything stronger than a Perrier for the rest of the evening.

Alcohol consumption is such an integrated, insistent part of Swedish society – possibly as early as from the age of 12-13, even. Not drinking is an anomaly here. And being taunted by your peers for not drinking isn’t uncommon – regardless of how old you are. I’m impressed however, when someone with obviously better character than I can resist the temptation of induced euphoria and withstand the wave of group pressure. Our Christmas Eve dinner with friends here in Bangkok about a week ago, was more or less alcohol free and as pleasant as could be.

Family, Health, Challenges and Travel.

Challenges are usually not a problem for me. I have an extremely vivid imagination and rarely (maybe even a little too rarely) lack more or less noteworthy ideas. My ability to come up with new, challenging projects is about  filtering, siphoning and distilling (pun intended).

As for 2017…I already have a huge project that’ll take four of the new year’s first months to complete.

Travel, then?

2016 was filled with several amazing trips around the world. Our Kenyan safari and the lion prides we met and photographed there provided a lot of inspiration. As did our visits to Iceland, Italy, France and the Maldives.

Malmö is a relatively safe but also an undeniably small, provincial city that has admittedly worked well for us during our 20 years there. But I feel an increasing urgency to find creative inspiration elsewhere. Somewhere bigger, wider and higher. 2017 may therefore lead to an entirely new chapter in the family’s ongoing odyssey. So I should probably add, “new horizons” to this year’s New Year’s resolutions.

2016 was quite bumpy. Certainly the fall’s shocking results from the presidential election generated global uncertainty. These are definitely exciting times with reality show host and Putin pal, Donald J. Trump and his cohorts and family at the helm of, “Trumptanic”. And with Exxon Mobile’s CEO, Rex Tillerson as US secretary of state – if he is approved, will make things even more interesting.

Stay tuned …

– Wishing everyone who managed to read all the way down here a Happy New and Healthy 2017!

new year, new promises, new possibilities

2017 – Nytt År, Nya Löften & Nya Möjligheter

Har du några nyårslöften? Mer fokus på familjen, fortsätta att bejaka hälsan, anta större kreativa utmaningar och resa till helt nya destinationer. Där har ni mina löften inför 2017. Många tycker förstås att det är lite fånigt att lova något vid årskiftet. Men jag ser den årliga listan mest som ett praktiskt sätt att hålla koll på när man stod vid startblocket inför nya, självpåtagna utmaningar. Ett nytt, fräscht mindset att börja året med är väl inte helt fel? Dessutom: listans nyårslöften hänger liksom ihop. Så genom att länka flera olika men ändå närbesläktade löften med varandra, resonerar jag att hela kedjan blir motståndskraftigare.

– La Famiglia

Familjen är en självklar länk i kedjan som alltid måste prioriteras och hållas i första rummet. Mår bara familjens medlemmar hyfsat bra, står alla också individuellt bättre emot småsmällarna som periodvis dyker upp – inte sällan när man känner sig som minst redo. Tryggheten och trösten som familjen kan ge är därför årets viktigaste länk i löfteskedjan.

– Hälsan, då?

Gener: 10% Livsstil: 90%.

Så ser fördelningen ut enligt forskningsrönen om varför vissa blir riktigt gamla och andra inte. Ingen nyhet kanske. Men med “livsstil” menar forskarna numera mycket mer än bara dom klassiska parametrarna – dvs, livsvanorna; vad man stoppar i sig, hur mycket man dricker, röker, sover och hur ofta man motionerar. Det sistnämnda, motionen, var lite extra intressant, tyckte jag. Det visar sig nämligen att dom som lever längst i världen, hundrataggarna som forskarna undersökte i t ex Okinawa (Japan) och uppe i bergen på Sardinien (Italien), motionerar inte mer än vad som ingår naturligt i deras vardagliga sysslor. Dom jobbar med andra ord med kroppen under dygnets vakna timmar och håller sig därigenom rörliga och friska upp i riktigt höga åldrar. Inga löprundor, gymkort eller smått hysteriska Bodypump-pass, där inte. Dom äter sunt, mest vegetabilisk kost, dricker ytterst måttligt och träffar sina vänner regelbundet – kompisar dom ofta känt sedan barnsben.

Ens umgänge påverkar inte bara hur man mår mentalt och känslomässigt – utan kan också ha ett direkt inflytande över både livskvalité (hälsa) och livslängden. Det sociala samspelet, att vara en del av en livslång vänkrets, kan tydligen vara supeviktigt för den mentala och emotionella hälsan. Inget nytt i och för sig. Att känna sig isolerad mår självklart ingen bra av. Och om du i stort sett bara umgås med dekadenta vänner som verkar gå in för att bränna sina skepp och leva ohälsosamt, där t ex alkohol, droger eller “osunda” matvanor alltid ingår när man ses, är sannolikheten stor att du också hakar på deras livsstil och till slut drabbas av konsekvenserna. Är dina vänner däremot fysiskt och intellektuellt aktiva samt bejakar ett positivt och någorlunda hälsosamt liv, kan det öka dina chanser rejält att få leva länge, aktivt och med få krämpor.

Alltså, har du tur och får full pott på genlotteriet och födds med fantastiska förutsättningar att leva mycket längre än genomsnittet, avgör vinsten ändå bara 10% av utfallet, enligt forskningen. Sorry, men goda gener är alltså inte mycket att falla tillbaka på, med andra ord.

För mig finns flera dilemman med att ens livsstil – som med tunga nittioprocent – är så avgörande för hur min ålders höst kommer att se ut, både kvantitativt och kvalitativt. I över tio år har jag haft ambitionen att leva sunt och jag försöker hålla mig i god form, dricka måttligt, och äta bra. Just idag, den allra sista dagen för 2016, känner jag mig starkare och mer välmående än jag gjort på länge. Inte minst tack vare att jag äter i stort sett bara vegetarisk kost – nu på sistone också i portioner mera anpassade för en lägre ämnesomsättning.

Min alkoholkonsumtion har minskat med gissningsvis 70% jämfört med för typ, 5 år sedan. Om jag tidigare drack mig åtminstone lite salongsberusad en gång varje helg, händer det nuförtiden kanske en gång varannan månad. Kroppen min orkar helt enkelt inte med bakfyllans smällar längre. Men att leva i Sverige, ett land som åtminstone delvis ligger längs det s.k. vodka-bältet, gör det onekligen svårt att umgås socialt utan att alkohol förekommer i någon form.

Precis som i dom allra flesta andra familjer, har flera av mina närmaste familjemedlemmar och släktingar förlorat sin hälsa – och tyvärr också förkortat sina liv – på grund av olika former av alkoholmissbruk. Med en tonårsdotter i familjen och allt grupptryck som hon alldeles säkert utsätts för stup i kvarten, är det inte utan att man blir orolig inför hennes förmåga att vara stark och förhoppningsvis ibland säga nej när det inte känns rätt att dricka.

Min relation till rusdrycker har nog alltid varit komplicerad. Även när jag under 80- och 90-talen jobbade som bartender på krogarna i Göteborg, uppe i Riksgränsen och på Gotland. Men också innan dess, när man gick på gymnasiet och ett av dom mest återkommande samtalsämnena i korridorerna var hur man skulle fixa helgens festsprit.

Jag hade då och har fortfarande ibland seriösa tankar på att sluta dricka alkohol. Men, tyvärr är jag alldeles för lättförförd och vet att just det löftet inte skulle hålla mer än några dagar inpå det unga året. Bara tanken på, “the buzz” – när berusningens vingslag får en att hovrar en bit ovanför och den påföljande lättsamheten kickar in direkt efter att man hällt i sig en cocktail, en öl eller glas vin, bryter enkelt ner min (genetiskt svaga?) motståndskraft.

Tänk om man ändå kunde nöja sig med att bara dricka ett endaste glas? Att hålla sig till den där första, kittlande känslan när upprymdhet och den sociala avslappningen kombineras så där magiskt – och därefter sätta stopp och fortsätta kvällen med en kall Ramlösa krampaktigt i handen.

Alkoholförtäring är en såpass integrerad, normativ del av svenskarnas sociala samspel – förmodligen redan från 12-13-årsåldern – att gliringarna kommer ofta blixtsnabbt när en i kretsen av någon anledning inte dricker alls eller ens håller takt med alla andra. I dom lägena tänker jag ofta tvärtom och blir imponerad när någon med uppenbarligen bättre karaktär än jag, kan stå emot frestelsen av berusningens euforiska sinnestillstånd och ändå må riktigt bra med sig själv. Så var det under årets julaftons middag i Bangkok. Hur mysigt som helst och mer eller mindre alkoholfritt.

Familjen, Hälsan, Utmaningar och Resor.

Utmaningar brukar inte var något problem för mig. Jag har extremt livlig fantasi och har sällan (kanske lite för sällan) stiltje i huvudet. Min förmåga att komma på nya, utmanande projekt handlar mest om att filtrera bland allt som snurrar runt och jag har hittills aldrig behövt oroa mig för att det skulle uppstå ett kreativt vakuum bakom pannbenet.

Jag har dessutom redan ett megastort projekt som kommer att ta fyra av det nya årets första månader att genomföra.

Resor, då?

Ja, under 2016 hanns det med flera fantastiska turer uti världen. Inte minst skapade vår kenyanska safari och lejonbilderna jag tog då, massor med inspiration. Mer inspiration bjöd också resorna till Island, Spanien, Frankrike och Maldiverna på.

Malmö är en trygg men förhållandevis liten stad som funkat bra för oss under dom 20 åren vi bott där. Men jag känner mer och mer för att finna min kreativa inspiration annorstädes. Någonstans större, bredare och högre. 2017 kan kanske därför komma att leda till att ett helt nytt kapitel skrivs i familjens pågående reseberättelse. Så jag skall nog lägga till “nya horisonter” till årets nyårslöften.

2016 var bitvis ganska tuff. Inte minst höstens chockartade resultat från presidentvalet i USA satte sina spår av osäkerhet. Hur blir det nu, då? Vi går onekligen mot spännande tider med dokusåpastjärnan och Putin-polaren, Donald J. Trump och hans familj vid det rodret på skeppet, “Trumptanic”.  Inte minst skall det bli intressant med Exxon Mobiles CEO, Rex Tillerson som amerikansk utrikesminister – om han blir godkänd, vill säga.

Stay tuned…

– Önskar alla som orkat läsa ända ner hit ett riktigt Gott Nytt och Hälsosamt 2017!

Ao Nang Mosque Islamic Faith Krabi Province

Ao Nang Mosque

This is the beautiful Ao Nang Mosque – which is literally next door to our hotel. And though the morning call to prayer has stirred us a few times, it’s not really a bad thing to wake up fairly early each morning to the tune of a beautiful song. We’ve been debating for a few days whether or not the singing is live or prerecorded. I also wonder if a female would be allowed to perform the call to prayer.

A few hundred clicks south of here, the decade long conflict continues between the entrenched separatist movement of Thai Muslims and the Thai government led army. But here in Krabi Province, everyday life between Muslims and Buddhists is peaceful and congenial. The vast majority of locals here belong to the Islamic faith, though worshiping traditions appear less formal and more pragmatic as it does with their Buddhist copatriots. Not all, but very many women bear… Read more

Princess Leia Carrie Fisher, gone

Carrie Fisher, gone

I realize I’ve posted this image before, but today seems like a good day to reuse it in order to pay tribute to Carrie Fisher aka Princess Leia and remember the theatrical premier of, Star Wars: A New Hope at the  Mann’s Chinese Theater on Hollywood Boulevard in Los Angeles. I was there, somewhere in that crowd, getting ready to see a story from, “A long time ago in a galaxy far, far away”.

Today is the day after (at least here in Asia) I heard about the sad, sad news that one of the principle cast members of one of my favorite Sci-Fi films has passed away, Carrie Fisher, aka Princess Leia.

Carrie Fisher was witty, often humanistically self-loathing and seemed to try hard at maintaining a reasonable distance to the persona she portrayed on the silver screen. Unfortunately, the actress wasn’t able to handle the flip side of being born into… Read more

ao nang railey beach in thailand

Return to Ao Nang

It’s been about ten years since I last set foot on Railay Beach near Ao Nang in the southern Thai province of Krabi. Aside from the seemingly tectonic shift in demographics (more younger Yanks, Russians and Chinese, considerably less Scandinavian families) and probably twice as many speedboats and long-tails, it’s still breathtaking to step onto that beach and once again experience first hand the emerald, semi translucent sea and surrounding limestone islands with their dramatically steep cliffs.

Today, while Charlotte covered Railay East, I spent about an hour shooting on the peninsula’s west side. It was pretty packed with a whole bunch of more or less fit sun lovers, so it took some time to figure out angles that wouldn’t demand too much retouching.

Ao Nang has really grown since our last visit. And that means it’s much, much busier than we remember it to be. Then again, we’re here during peak season and memories can be tricky – I mean, it’s easy to forget how things really were and just remember all the good stuff.

The general vibe in Ao Nang village is still fairly laid back and relaxed. We’re staying about a 15 minute walk from the beach and close enough to the beautiful Ao Nang Mosque for us to be … Read more

George Michael & The Curse of 2016

Just read that singer, composer and pop star George Michael passed away. I was never a huge fan of his early work with WHAM! but there were at least a couple of his albums at the top 30 of my towering CD stack during the eighties and nineties. My brother Tyko and I once had a wild weekend in London back when “Faith” was a hit and the preferred nightclub was a wholeheartedly decadent church called, the Limelight.

I don’t believe in curses or other forms of superstition and I suppose I’m experiencing a little extra sadness and sense of mortality from hearing about George Michael’s death because I’m the same age as he was. However, 2016 has been a year when unusually many inspiring and exceptionally gifted people have left us. Several of which have somehow meant something to me, including… Read more

burrito bite bangkok

Bangkok Burrito Bite

End of the year and time to take inventory. While biting into a thick, bean burrito the other night, way after I’d passed the, “I am so full now it hurts” stage, I had one of those rare moments of clutter-free clarity about how often I find myself stuck in situations like this; stuffed beyond belief.

During the course of our stay here in Asia, I’ve been more or less subconsciously trying to address this bad habit. Mostly, I’ve stuck to a strict vegetarian/pescatarian based diet and avoided processed foods, including the usual suspects; breads, pastries, pastas, sauces, dressings and dips.

For about two weeks, I was really focused and kept stringently to my new, narrow dietary path without much trouble or frustration. Then we started visiting the Mexican cantina, La Monita Taqueria, located in a typical soi off Sukhumvit near Wireless Road. We’d barely walked through the front door before I immediately realized that all bets were off. The pungent smell of… Read more

life-here-and-now-ploy-tyrell-talat-noi-bangkok-006

Life here and now/Livet här och nu

A little wary across the shoulders, down the arms and in my knees today. That said, I’m also copiously satisfied after yesterday’s shoot in Talat Noi – a little tucked away neighborhood along the Chao Phraya River, here in Bangkok, Thailand where I am right now.

There’s a heavy, almost tangible stench of diesel fuel and dried old motor oil that literally penetrates the nostrils as soon as you step out of the taxi and into one of the alleys of Talat Noi. Every building here has several small, poorly lit mechanical workshops on the ground floor where 2-3 dexterous men sit on small colorful plastic stools and weld, drill and hammer the hell out of whatever they’re currently working on. On the street, just in front of the workshops are huge piles of scrap metal, rusty gearboxes, hubs, steering wheels and lots of (at least for me) unidentifiable engine parts.

I really like the atmosphere in Talat Noi. It’s so brutally masculine and gritty. That said, it’s still very approachable and it’s even easy to connect with the locals who live and work there. Then again, here in Thailand, you’re never far from… Read more

bangkok-lumpini-park

Lumpini Park

Back in Bangkok again. This time until Christmas Day. Also back near the capital’s “lungs”, the lush oasis that is Lumpini Park, which after either side of the Chao Phraya River, is arguably the best location this mega city has to offer its visitors and residence.

 

the maldives malé south atoll

The Maldives: Unreal Reality

I’ve been lucky/fortunate/worked hard to have visited many beautiful islands with gorgeous scenery and pristine, sun-drenched, powder sand beaches lined with picture-perfect, swaying palm trees. It’s often a surreal experience – especially when you’re there during Europe’s cold, color-less winter months.

This relatively short visit to the  Maldives will henceforth be on top of that list of surreally beautiful places that exceeded my expectations.

Leaving soon and heading back to Bangkok for a couple of weeks.

Splash!

santa claus conference

Santa Claus Conference

Still basking in the sun here in the Maldives…but right now, at the very top of the Turning Torso – where Sky High Meetings reside – is where certainly one of the year’s most interesting conferences is well underway. The meeting’s topics include distribution logistics, a review of delivery schedules and perhaps most importantly, the children’s Christmas lists.

Olhuveli Beach Resort Maldives

The Maldives

After yesterday’s four hour flight from Bangkok, we’re now in the Maldives. Yup, it’s as beautiful here as the brochures portrayed. We’re on one of the island nation’s smaller atolls that’s about 300 x 800 meter in width and length. No road, just sand and a few golf carts.  

As could be expected, the vast majority of guests are newlyweds on their honeymoon. Most are from China but we’ve seen/heard a few Russians, too. So far, not a single American or anyone single, for that matter.

Weather is similar to that of Hawaii; tropical yet comfortably warm with a constant breeze flowing through the island’s mangrove bushes and swaying palm trees.

Most of yesterday was dedicated to shooting and filming on Sunset and Sunrise beaches. So, even if it rains the rest of our days here, I feel I already have enough stills and footage for the stories and travel video I’m here to produce. Which means today, I can relax and work a little on my Christmas tan.

boeing-747-bangkok-thailand

Grounded 747 in Bangkok

Early this morning, I ventured about an hour out from the center of Bangkok to a seemingly obscure plot of undeveloped land that has long served as a makeshift graveyard for several commercial planes. Star and visual draw here is, of course, the gigantic and instantly recognizable, Boeing 747, “Jumbo Jet”.

All of the derelict planes inner workings had been gutted for what I can only assume was the value from the network of copper wiring which is hidden behind the walls of the fuselage. Ironically, the first class cabin (top floor) was more or less empty and the only remaining seat in the entire aircraft was the cockpit’s barren jump seat.

I didn’t have time to investigate for any clues as to which airline the plane had been in service for. But given its location, I’m not overreaching with a guess that it was probably Thai International Airways.

While walking around inside and around the grounded metal carcass, I wondered if I at some point in my life, on some trip to or from Asia, had been one of the plane’s passengers.

 

ivana cermakova

Ivana C, Johan C and Smoke Rings

Speaking of Fidel “El Comandante” Castro and his aficionado for Cohibas, when professional model Ivana Cermakova was in the studio the other week, I just couldn’t resist creating a new version of my popular cigar image portraying Johan “Giovanni” Carlsten.

While the original was shot against a matte, black background in my old studio with a real, albeit unlit, Cohiba, Ivana C was captured against the new studio’s clean white wall puffing on some no-name cigar of dubious origin that I’d bought minutes earlier in our local no-name kiosk. In both cases, smoke was added in post production. Otherwise, the smoke just gets in your eyes, as Leif “Smoke Rings” Andersson would of said…

hotel-indigo-bangkok-thailand-raboff

From Västra Hamnen to the Far East

We’re back in the always inspiring South East Asia again. Here to work for about a month on assignments that will include a few regional trips. At 9:00 a.m., we checked into a relatively new boutique property in Bangkok on Wireless Road with a sleek decor which kind of reminded me of what they have at The Siam – a homage to all things retro. The hotel has a cozy lounge with an outdoor pool, a fairly large fitness room and rooftop bar both with amazing views (see above image – shot on my phone this afternoon)

There is no better time to arrive in the Thai capital than on a Sunday morning when traffic is light – especially along the otherwise tormentingly congested Sukhumvit Road.

The weather is perfect right now. December is the coolest time of year in this part of the world, but that’s not to say it isn’t hot in the shade or scorching hot in the sun once you leave the city’s air-con comfort zones. But even if tomorrow’s forecast is dialed in to be 31C/88F, the season’s relatively low humidity makes outdoor activities so much more enjoyable. When we were living here in Bangkok for a few months a couple of years ago, I remember morning runs in Benjasiri Park when temperatures were hovering as low as around 15C/60F.

Both Charlotte and I feel so at home here in Thailand. For more than 2 decades this country, with its friendly people, great food and beautiful nature, has been one of our top 3 favorite destinations worldwide.

Even if it is a little disorienting with all the shiny new skyscrapers and sprawling shopping complexes that emerge from visit to visit, Bangkok is still as amazing today as it was when I was here as a backpacker for the very first time in 1988.

Whatever part of town we stay in, it still no hassle finding an authentic Thai restaurant, a decent foot massage place or a barbershop. Which is more or less all of what we managed to accomplish on this very first jet-lagged day in Asia.

apple-macbookpro-17-inch

Out with the Old – in with the New

This is going to get a little nerdy … I recently retired an almost 7 year old digital companion, a Macbook Pro 17″, pictured above. It wasn’t broken and there wasn’t really anything disastrously wrong with it. Still, it deserved to be replaced with a new, albeit smaller Macbook Pro 15” with a Retina display.

Unfortunately, Apple discontinued the 17 inch model shortly after mine had left the Chinese factory back in 2010. The 15 inch is now the largest laptop they make. Thanks to a vastly improved display resolution on the new MBPs, Apple’s marketing schtick insists you can now fit much more stuff on their new 15 than you ever could on an old 17.

Mostly, I miss the huge wide screen – particularly when watching a film or editing an image or compositing a video. While the new screen’s colors are vibrant and bright, it’s also extremely reflective. The old screen, on the other hand, was matte – some would argue it was dull and couldn’t display colors representatively. I don’t know.

I didn’t replace my old laptop for a new one based on the screen, though. It was the processor’s inability to cope – at a reasonable pace – with the new and larger RAW file sizes I threw at it after I started shooting with Canon’s EOS 5Ds. And though Final Cut Pro X worked reasonably well – at least when chewing low resolution footage, cutting anything filmed in 4k was completely out of the question.

I took my old wide-screen Macbook Pro 17”, aptly nicknamed, “The Lunch Tray”, on innumerable assignments to Asia, America, Africa and throughout Europe. It was a heavy piece of gear, for sure. And my chronically aching shoulders are a testament of how much I lugged it around in a poorly padded pack back over the course of many years. But these last two or three, I pretty much just stuffed it into my checked in luggage and hoped it would survive the inevitably rough and tough handling as it passed through the innards of airports and airplanes.

Apple recently launched a new series of Macbook Pro models. Some of which have a so-called, Touch Bar – a thin, wide display where the keyboard’s top row keys used to go.

I initially ordered one. But after reading several less-than-positive reviews, I got cold feet and cancelled my online purchase. Not just because I think the Touch Bar is a neat but probably useless gimmick.

Apple’s chief industrial designer, Sir Jony Ive and his team have certainly created a new shiny, symmetrical, aerodynamic laptop that is both beautiful and resourceful. As far as I can tell, there’s plenty of power under the hood, too.

No, it’s the lack of ports on the new Macbook Pro that got me worried. The new machine only has four USB-C ports, which means that in order for me to connect my current gear to it, I’ll also have to buy a bag of dongles. Which is definitely something I hate being forced to do. Dongles not only get in the way when you’re working on the go, I also tend to forget them at home, at the gallery, in the studio or just plain lose them whilst travelling.

So, after canceling my order, I started checking out if Apple still sold one of their older models – thinking that perhaps I could instead buy last year’s Macbook Pro 15” with all it’s glorious ports, the handy slot with an SD card reader and a Magsafe, Apples ingenious magnetic power cord.

Turns out that several other professionals had the same exact thought as I. And so when I got to our local Apple Store here in Malmö, there were indeed only a few of the year old models left in stock. Unceremoniously and without any buyer’s remorse or hesitation whatsoever, I whipped out my credit card and bought one on the spot.

In just a few hours, I’ll be taking my new digital companion on its maiden journey to the Far East where it will hopefully do as good a job as its stoic predecessor did for more than half a decade.

Tora Yoga

November

Just passed November. What a month! As per usual this time of year, I’ve got a ton of stuff going on. The month began with a short culturally focused trip to London with my daughter Elle after which I kicked off a huge book project for a new client, Malmö Opera.

The Christmas themed video commercial and campaign stills I produced for yet another new client, Nobina/Skånetrafiken, was launched and is now achieving a ton of attention. I also managed to fit in a couple of interesting location shoots during November for Finja Prefab – yet another new client – as part of a long-term assignment to replenish their image bank.

09-jpg

Tora Rosenkjaer

In the studio, I’ve had an assortment of smaller, personal projects that are now in various stages of completion – including a whole new series of silhouettes and yoga themed visuals – including a series from when the extremely talented and almost unbelievably flexible model Tora Rosenkjaer visited the studio a few weeks back.

Luckily, and certainly subconsciously, I’ve been slowly progressing towards some kind of equilibrium or symmetry between my seemingly insatiable apatite for creative challenges and inability to rein myself in from working precariously close to a physical and mental fizzle.

As the year is coming to an end, I happy that my training regimen has been fairly consistent. I’ve become more and more dependent/addicted to fueling my often times excessive workload with regular infusions of endorphins, an increase of sleep and healthier grub.

Soon in my second year, I’m still sticking to the pescatarian/vegetarian diet the family and I embarked on a while back. Though I once in a while miss sinking my teeth into a juicy Hungarian sausage, a charred beef and wolfing down a Nathan’s mustard and relish covered hot dog, it’s not even close to as hard as I initially thought it would be.

Fidel Castro

Fidel Castro’s cigar roller

Just read that Fidel Castro has passed away at 90. That’s a long life for a revolutionary and a respectable age for what some arguably consider him to be – a visionary. Though I never had an opportunity to see the man live, a few years ago, I was officially invited to Havana, Cuba by the government as part of a large press troop from all over the world. I’ve actually been there twice, but it was during my very first visit that I was introduced to the woman above, whom according my official guide, was solely responsible for rolling Fidel Castro’s favorite cigar brand, the Cohiba Esplendido.

It was in one of the large factories in the midst of Havana where they produce the Cohiba Esplendido, that I met the woman whom gladly had her picture taken with me. Unfortunately, I don’t speak Spanish, but I do remember her telling me, through my interperter/guide, that Fidel Castro no longer smoked cigars, but still enjoyed holding and smelling one of her hand-rolled Cohibas.

Interestingly, a few months ago, when I was shooting in Budapest, the taxi driver that drove me back to the airport turned out to be married to a Cuban woman. After telling him my story about meeting Fidel’s cigar roller in Havana, he produced a small plastic bag from his glove compartment and from it handed me a Cohiba Esplendido. His wife had brought him a box of the famous cigars from a recent visit to Cuba and now he was sharing one of them with me. It’s tucked safely away in my fridge and maybe later tonight I’ll pour myself a stiff glass of rum and light that sucker up. As a sort of tribute to Castro’s longevity and persistence. Certainly not his politics.

Stormen Freja

För lite drygt ett år sedan gav jag mig ut på byn här i Västra Hamnen för att dokumentera stormen Freja som under några intensiva dagar drog igenom framförallt södra Skåne. Hittills i år har det varit nästan märkligt lugnt – vilket alldeles säkert oroar en del.

pie chart Joakim Lloyd Raboff IBM Sweden

An afternoon at International Business Machines

The other afternoon I was invited to talk to a group of photography enthusiasts at IBM Sweden here in Västra Hamnen. I chose to focus the session on “visual storytelling” and sharing some insights to my job as a commercial and editorial photographer and video producer.

I rarely recycle my slide decks and so, the IBM presentation was entirely crafted from scratch – a couple of days prior to the engagement. Like with more or less everything I do, there was some creative angst involved, especially when deciding what the heck to put on the very first slide. For this particular talk, I chose to start with something (for me, anyway) unusual; a pie chart showcasing a rough division of my various endeavors as a freelance photog.

Once completed in the excellent authoring environment of Keynote, the presentation was sent to IBM and shown to the group via a PC laptop using PowerPoint. In a previous career, a previous life, really, I spent a lot of time (probably several months, if I were to combine all of the days, nights and weekends) composing more or less memorable presentations for clients in the for PC:s ubiquitous, Microsoft PowerPoint. I recently took a look at what that app looks like today and though still nowhere near as UI sleek, creatively empowering or even as pedagogically sophisticated as Keynote, it looks a helluva a lot nicer than it did back in the day.

bussreklam-klappjakten-2016

På 100 bussar i två veckor

Idag fick jag reda på att under dom närmaste två veckorna, kommer en av mina kampanjbilder för Skånetrafiken och Clarion Hotel Malmö Live att synas på 100 av Malmös stadsbussar. Syftet är att den juliga reklamaffischen skall inspirera passagerarna att vara med i Klappjakten 2016. Länken till eventet finns här. Filmen man ser överst producerade jag för Clarion Hotel Malmö Live inför invigningen 2015.

Reklamfilm: Klappjakten 2016

Här är reklamfilmen som jag producerat åt Nobina/Skånetrafiken med Clarion Hotel & Congress Malmö Live som avsändare. Passar på att tacka tomten, Torbjörn Wallenberg, MFF-tränaren Allan Kuhn, dom goa musikerna från Malmö Symfoniorkester, hotellets VD, Jens Lyckma som tillsammans med Agneta Carlsten, Tora Rosenkjaer, den äldre damen, Ing-Britt och ett gäng andra statister bidrog med fantastiska insatser.

Idén med den kapade bussen kommer ursprungligen från en engelsk barnbok som jag läste för dottern Elle när hon var 4-5 år. Den handlade om ett vanligt pendeltåg vars dagliga tur gick mellan Victoria Station i London och någon av stans många förorter. En dag tröttnade pendeltåget på sin tråkiga rutt och bytte helt sonika spår och började köra mot badorten, Brighton. Dom Shanghai-ade passagerarna blev till en början arga och oroliga men när de väl kommit till havet och solen, vände deras miner och lyckan var omisskännlig.

Jogging i Malmö

På språng efter opera i Malmö

Som inledning på ett helt nytt, spännadne uppdrag, såg jag igår premiären av den romantiska komedin, “Figaros Bröllop” med musik av Wolfgang Amadeus Mozart och lyrik av Lorenzo Da Pontes, på Malmö Opera. Enligt Wikipedia, hade pjäsen svensk premiär på Stockholmsoperan den 23 januari 1821.

Det blev en lång kväll fylld av nya upplevelser (både framför och bakom kulisserna) och när vi väl cyklade hem i vinterkylan vid tolvslaget, var jag så överstimulerad av alla intryck, att jag inte lyckades somna förrän en bra bit in på söndag morgon.

När jag väl vaknade, skrek kroppen efter frisk luft och att få röra på sig. Stack ut huvudet och konstaterade snabbt att det var vindstilla, klart och småkallt. Perfekta parametrar för vad som blev en milslång, ljuvlig löptur i ett höstfagert Malmö. Life is good.

Klicka här för att köpa biljetter till Figaros Bröllop. Och till Kinky Boots som har nypremiär den 15 här.

Raboff family

Fars Dag

Fars Dag. En lite klurig dag för mig. Å ena sidan är jag pappa till en underbar dotter som ständigt gör mig stolt över att vara hennes far. Å andra är jag son till ett par alldeles förfärliga föräldrar varav en pappa som lämnade mig och mitt liv redan 1969.

Bilden ovan är från en utgåva av tidningen, Damernas Värld eller Svensk Damtidning från 1967. En svensk journalist (Marianne Ruth) som min mor kände skrev ett reportage om den lyckliga, svensk-amerikanska familjen som bodde i Los Angeles. Som Hans Villius ofta sa i sin och Olle Hägers utmärkta TV-serie, Svart på vitt, bilden ljuger.

Medan jag var ute och sprang i morse, bredde dottern Elle smarriga smörgåsar och kokade kaffe till mig. En kärleksfull gest som jag verkligen uppskattade och blev innerligt rörd av. Tro mig, min egen far förtjänar knappt att omnämnas – ens med några hafsigt hoprafsade tecken. Men jag känner ändå för att försöka.

När pappa och min mor skiljdes, innan jag hunnit fylla sju, dök han bara sporadiskt upp i mitt liv under några minuter. Kan inte ha varit vid mer än ett par, tre tillfällen innan han checkade ut för gott, 1996. Jag minns inte själva tillfället när pappa tog sitt pick och pack och flyttade från oss. En dag var han bara borta från huset och kom aldrig mer tillbaka. Förutom att han övergav sina två barn, ledde händelsen till att min mor blev djupt olycklig – vilket hon fram till sin död 1978 försökte dämpa/dränka genom att hälla i sig stora mängder brännvin.

Fars Dag, ja. Mitt mest bestående minne av min far är nog det vakuum han lämnade efter sig under mina barnår. Inte ens vid födelsedagar eller andra tillfällen då det borde ha känts självklart att lyfta luren, skriva några rader eller bara dyka upp för att gratulera, gav han sig till känna.

Föräldrar ärver man. Förtjänar dom inte ens kärlek, är det bara att klippa banden, tycker jag. Visst, det är lättare sagt än gjort. Och det tog också flera år bara att förlika mig med tanken på att det faktiskt var okej att inte älska mina föräldrar. Dilemmat var att hitta en plats i hjärtat där jag kunde stuva in mina förvirrade känslor för dom. Till slut kom jag på att det blev enklast att hantera den komplicerade relationen med en slags känslomässig indifferens. The unfathomable void, as it were.

Det här med Fars Dag är så klart ett amerikanskt påhitt (från 1910-talet). Men jag tycker ändå på något vis att den har existensberättigande. Det är fan inte enkelt att vara förälder, mamma eller pappa, och samtidigt alldeles för lätt att skaffa barn – ofta utan att förstå vidden av ansvaret och dom långsiktiga konsekvenserna det innebär av att vara närvarande, fysiskt och känslomässigt, under barnets uppväxt.

Bara det att jag skriver dessa rader på själva Fars Dag är väl vittnesbörd nog om hur mycket kärleken betyder för barnen man sätter till världen och hur tufft det kan bli när den inte finns där. Säkert hade min far i sin tur en kall, tuff relation med sin far, min farfar William. Blir deras dåliga relation något jag bör ta hänsyn till när jag dömer pappas oansvariga beteende när han längre fram i livet övergav oss – och så småningom ytterligare tre barn? Never!

Så, jag lyfter hatten idag till alla pappor som liksom jag, försöker göra så gott vi kan – oavsett vad vi har för “bagage”. Det är bara omåttligt generös och oförbehållsam kärlek som gäller till dom viktigaste i världen, våra barn.

Klappjakten 2016

Klappjakten 2016

På måndag släpps juliga reklamfilmen som jag kreerat och producerat åt Skånetrafiken och Clarion Hotel Malmö Live. Men redan idag har kampanjen, “Klappjakten 2016” smygpremiär på webben. Bilden ovan ingår i samma kampanj och den plåtade jag en sen eftermiddag för ett par helger sedan alldeles utanför Malmö Live vid World Maritime University. Länk till kampnjens sida finns här. Länk till Facebook-eventet här.

bakfyllan

Bakfyllan

I går kväll, efter ett butiksbesök i USA:s (och världens) mest framgångsrika fruktföretag, sa min nyss fyllda 16-åriga dotter lite tyst att hon var faktiskt lite nyfiken på hur det skulle bli med Donald Trump som president. Tanken på den förmodade dramatiken lockade henne. Jag höll med. Nu på morgonen kom nyheterna med det chockartade men otvivelaktigt tydliga beskedet att populismens buffliga företrädare, missnöjets über-representant, vann valet. 

Och samma mediaindustri som hjälpt till att uppmärksamma Trump och därigenom indirekt bidragit till hans seger i presidentvalet, spar inte på dom riktigt feta rubrikerna om den annalkande katastrofen som Kapten Donald på Trumptanic förmodas styra USA (och världen) rakt in i.

Är det vi sett hittills bara toppen av isberget? Finns det en ännu opublicerad, fullspäckad agenda som familjen Trump kokat ihop högst upp i Trump Tower? Vi får väl se.

Apropå Trump Tower… om Donald Trump är Saruman, vem är då Sauron? Putin?

Med hänsyn till hur delad USA kommit att bli rent politiskt, egentligen ända sedan Herr Clinton lämnade Vita Huset, är det kanske inte så konstigt att Trump vann. Och om vi ser honom som en temporär mittfältare, en vikarie som inte kommer att få så jävla mycket gjort – inte för att karln inte kommer att försöka, i alla fall till att börja med – så får vi bara försöka hålla andan dom närmaste fyra åren…

Bilden ovan tog jag en solig söndag morgon i Venice Beach efter vad jag förmodar hade varit en blöt lördagkväll. Senare, vaknade kvinnan upp, fortsatte att äta sin wrap och lämnade så småningom scenen.

—————————————————————–

Last night, after a visit to America’s (and the world’s) most successful fruit company, my just turned 16-year-old daughter told me that she was in fact a little curious about what it would be like with Donald Trump as president. I couldn’t help but agree with her.

The anticipated drama of that scenario was undeniable thought-provoking. Considering the overdose of reality TV and mock documentaries we’re constantly bombarded with, it’s not too far-fetched to see how we’ve been conditioned to think that way.

Still, this morning’s news that the populist, bully and representative of our age of discontent, had won the election, arrived nonetheless as a shock.

And now, the same media industry which helped draw attention to Trump and thereby indirectly contributed to his triumph in the presidential election, aren’t wasting any time publishing new headlines about the impending disaster as Captain Donald grips the wheel of MS Trumptanic and steers the US (and the world) towards a certain armageddon.

But, is what we have seen so far only the tip of the iceberg? Is there a yet unpublished, agenda that the Trump clan has been concocting up at the penthouse of Trump Tower? We shall see.

Speaking of Trump Tower… if Donald Trump is Saruman, who then is Sauron? Putin?

Given the divisiveness that has come to define America politically, ever since Mr. Clinton left the White House, it’s perhaps not surprising that Trump won. And if we see him as a temp, a mere substitute and someone who likely not accomplish much – not that the guy won’t  try, at least to begin with – we’ll just have to keep our spirits high and cross our fingers – over the next four years…

I took the shot above during a sunny Sunday morning in Venice Beach after what I presume had been an extremely wet Saturday night party. Later, the woman woke up, continued her meal and left the scene.

Hillary Clinton

Trumptanic vs Clintonquake

Jag älskar USA. Landet är fantastisk på många sätt. Inte minst brinner jag för den underbara mångfalden –  både landets magiska natur och det multikulturella, sociala livet fascinerar mig. Inget land jag känner till har så mycket högt och lågt som Amerika. Men, trots min kärlek till mitt gamla hemland, väljer jag ändå att inte rösta på någon av kandidaterna i det amerikanska president- eller kongressvalet.

Jag bor inte i USA längre. Jag har ingen verksamhet där. Det känns som om min röst skulle bara bli symbol för ett moralistiskt deltagande. Och eftersom jag inte heller är delaktig på något annat vis i landets ekonomiska eller politiska utveckling, anser jag mig inte riktigt berättigad – eller skyldig – att rösta.

Men om jag hade ändå tagit mig tid att krångla mig igenom registreringscirkusen, skulle Hillary nog fått min röst. Inte för att jag litar överdrivet mycket på henne. Mrs Clinton har tydligt visat att hon – liksom “Tricky Dick Nixon” – lider av politisk paranoia. Och det är ju en inställning som inte bådar för en överdrivet smidig eller konstruktiv mandatperiod.

Om vi för ett ögonblick bortser från att hon har begåvningen, den politiska erfarenheten och förhoppningsvis tålamodet som krävs för detta extremt tuffa uppdrag, är det enda som skiljer Hillary Clinton åt från alla 44 tidigare amerikanska presidenter är att hon är kvinna.

Fast om hon vinner, tror jag att det är just detta som kan göra henne till en av landets allra bästa presidenter.

För oavsett vad man tycker om hennes klantiga hantering av epostskandalen, hur hon skötte/misskötte rollen som utrikesminister eller att Clinton Foundation kanske inte bara sysslat med välgörenhet, känner jag mig övertygad om att Hillary sannolikt kommer att ta spjärn och hålla politisk kurs utifrån i många avseenden helt andra värderingar än en man. Särskilt arketypen av män som Donald J. Trump representerar.

Häromkvällen såg jag Michael Moores nya, utmärkta dokumentär, “Trumpland”. I den belyser han genom flera konkreta exempel att det är männens våldsamma egenskaper och aggressiva hävdelsebehov som skapar det mesta av planetens elände. Rent historiskt, finns det nästan inga exempel på kvinnor som kliver in på skolor, biografer eller shoppingcentra för att skjuta ihjäl folk, kvinnor som ger order om att spränga sönder städer, bomba sjukhus eller starta fullskaliga krig. Bortsett från några få undantag, har män alltid haft monopol på sånt. Det heller inte världens kvinnor som våldtar, förtrycker och könsstympar sina flickvänner, fruar eller döttrar.

Jag tycker hela feministdebatten är absurd. Inte ämnet i sig – men det är ju egentligen heltokigt att vi överhuvudtaget måste behöva diskutera huruvida om kvinnor har lika värde och rätt som män. Som far till en nyss fyllda 16-årig dotter, blir jag ledsen varje gång jag ser en kvinna vars levnadsvilkor regleras av någon annan än henne själv.

Tillbaka till dagens presidentval.

Som amerikan, känner jag mig nästan febrigt beklämd över att det faktiskt finns så många som kan tänka sig att rösta på Trump. Än jobbigare är det att fatta att så många kommer att göra det i ren protest mot Hillary Clinton.

Den demokratiska processen, det vi lite slentrianmässigt och oftast med negativ konnotationer kallar “politik”, bygger på en vilja till förhandling och förmåga att jämka fram vettiga kompromisser som gagnar det stora flertalet. Att rösta på Donald Trump i tron om att han skulle kunna tillföra USA något substantiellt under fyra år är inte bara naivt.

Det är också att rösta på grottmänniskan – en regressiv, intellektuellt retarderad individ som inte bara kommer att skjuta sig själv i foten så fort han kliver in i ovala rummet. Han kommer sannolikt dessutom också att förorsaka bredare klyftor inom det redan nu djupt delade politiska landskapet och indirekt initiera en långvarig, moralisk och ekonomisk depression i USA.

Hade jag röstat, hade det varit på Hillary.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

For a variety of reasons, I’ve made the decision not to vote in today’s US elections. But if I had taken the time to navigate through all the cryptically formatted forms and jump through all the registration hoops, Hillary would probably of gotten my vote. Not that I trust her excessively. Mrs. Clinton has clearly demonstrated that she – not unlike “Tricky Dick Nixon” suffers from some strand of the political paranoia virus. An illness that does not bode well for a smooth or constructive first mandate.

If for a moment we disregard the fact that she has the talent, the political chops and hopefully the stoicism required for this extremely tough tenure, the only thing that distinguishes Hillary Clinton from all the 45 former American presidents, is that she is a woman.

But if she wins, I think that this is precisely what could make her one of the country’s finest presidents.

For no matter what you think of her botched handling of the ongoing e-mail scandal, how she managed/neglected the role of Secretary of State or if the Clinton Foundation might not only have  charitable objectives, I feel confident that Hillary will base much of her presidency on an entirely different set of values than a man would. Especially when compared to the archetypical specimen Donald J. Trump represents.

The other night I saw Michael Moore’s new, excellent documentary, “Trumpland”. In it, he highlights several solid examples of how it is mans (as opposed to womans) violent and aggressive qualities that has created  most of the planet’s woes.

Historically, there are almost no examples of women who step into schools, cinemas, nightclubs and shopping centers to massacre people, women that give orders to eradicate cities, bomb hospitals or start full-scale wars. Apart from a few exceptions, men have always had a monopoly on this. And it’s not the world’s women who rape, mentally oppress and perform genital mutilation on their boyfriends, husbands and sons.

I think the whole feminist debate is absurd. Not the subject in itself – but it’s really crazy that we actually have to discuss whether or not women have equal value and rights in 2016. As the father of a just turned 16-year-old daughter, I get sad every time I see a woman whose life is conditioned and controlled by anyone other than herself.

Back to today’s presidential election.

As an American, I feel an almost feverish anguish that there are so many who are willing to vote for Trump. And it’s even harder to make sense of the fact that there are so many willing to vote for him in sheer protest against Hillary Clinton.

The democratic process, what we routinely – usually with a negative connotation – call, “politics”, is based on a willingness to negotiate and ability to reconcile sensible compromises that benefit the majority. To vote for Donald J. Trump in the belief that he could bring the country something substantial over four long years, is not just naive.

It is also a vote for the caveman – a regressive, intellectually retarded individual who not only will be shooting himself in the foot just as soon as he knuckle-drags himself into the Oval Office. He will likely also cause an evem wider gap within the already deeply divided socio-political landscape and indirectly initiate a long-lasting, moral and economic depression in the United States.

Had I voted, it had been undoubtedly for Hillary.

Elle Ingrid Agnes Raboff

Elle Raboff 16!

Idag är det Elles födelsedag. Hon är 16 – vilket är sannolikt mycket svårare för oss, hennes föräldrar, att greppa än det är för vår fina dotter att förstå. Tid är ju en sån flexibel, flytande och fullständigt okontrollerbart koncept. Och även om jag vagt minns mig själv som småstökig sextonåring, var det onekligen länge, länge sedan.

Elle är en utmärkt påminnelse om varför det är så kolossalt viktigt att ta hand om sina barn – alla relationer, egentligen – med ödmjukhet, villkorslös kärlek och gränslös omtanke. Liksom de flesta av hennes vänner här i Sverige, är Elle lyckligt lottad för att ha fötts i ett välmående land som Sverige – och till föräldrar som har tid och möjlighet att ge henne den mjukast möjliga startbanan – innan hon så småningom flyger iväg på egen hand.

Vid 16, har Elle redan varit i massor av länder runt om i världen och sett att de flesta i hennes ålder inte får uppleva samma start i livet. Lika orättvist som det är att många har det så mycket sämre, känner jag mig övertygad om att allt resande haft en långsiktig, positiv inverkan på Elles världsbild och hur hon känner inför dom viktiga frågorna, planetens eklektiska befolkning, djuren och miljön.

Genom sina interaktioner med oss, vännerna och de riktigt, riktigt nära henne, märker vi att Elle har hjärtat på rätt plats och förmåga att känna empati och visa känslighet. Det är viktiga egenskaper och karaktärsdrag som gör Elle till en sådan underbar, ung människa och oss till kopiöst stolta föräldrar. Om du läser detta Elle, älskar jag dig och gratulerar på din sextonde födelsedag!

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Today is Elle’s birthday. She’s 16 – which is likely much harder for us, her parents, to grasp than it is for our beautiful daughter to really understand. Time is such a flexible, fluid and ultimately uncontrollable concept and though I vaguely remember being 16, it was certainly a long, long time ago.

Elle is such a great reminder of why it’s so important to nurture your children – all relationships, really – with unconditional love and thoughtfulness. Like most of her friends here in Sweden, Elle is lucky for being born in a country like Sweden and to parents that have the time and means to give her the smoothest possible runway before she flies out on her own. And at 16, she’s already been to plenty of countries around the world and seen that the majority of teenagers don’t get to enjoy the same start in life. As unfair as that may be, I firmly believe all the traveling has still had a humbling impact on Elle’s worldview and how she feels about our planet’s eclectic population, its animals and plant life.

Through interactions with us, friends and those really, really close, we see that Elle has her heart in the right place and that her ability to feel empathy and sensitivity are key characteristics of what make our daughter such a wonderful, young human being and Charlotte and I such proud parents. If you’re reading this Elle, I love you and congratulate you on this most auspicious of birthdays!

London-Big-Ben

London Calling

Lite otippat kanske, men efter ett par soliga dagar i London, är det bara att konstatera, trots snålblåsten som härjar efter stormen Brexit, var vädret väsentlig vänligare än hemmavid. Varmt och höstvackert i dagarana tre.

Fokus för den här turen till britternas huvudstad var att plåta till ett resereportage riktad till föräldrar med kulturellt undernärda tonåringar. På programmet fanns därför bl a musikalen “Wicked”, utställningar på Tate Modern, en halv dag på the Science Museum (vid Royal Albert Hall), Big Ben/Westminster, middag hos min kusin Per och hans familj i Kensington och ett par shoppingvändor vid Covent Garden och på Oxford Street.

Jag älskar London sedan allra första besöket 1983. Förutom att det är relativt enkelt att poppa över ett par dagar, är stan barnsligt enkel att navigera. Och om bara vädret tillåter, finns det mesta av det bästa faktiskt inom rimligt gångavstånd. Dessutom är det alltid lika fascinerande att få återuppleva hur über-artiga alla är – engelsmän som invandrare. Det blir ju en milsvid kontrast till hur dom flesta skåningar interagerar med varandra.

Jag blev så inspirerad av resan till UK att jag under större delen av dagen streamat Beatles samtliga studioplattor.