BLOG

vatikanen, rome, italy, pope

Vatikanens Försäkring

En kompis frågade under lunchen idag om jag skulle passa på att fotografera Franciskus under hans påvliga besöket i Malmö. Hade Janne haft ett föredrag för honom högst upp i Turning Torso, hade jag kanske gjort det.

Under större delen av mellanstadiet gick jag i en förhållandevis sträng katolsk skola som hette, Saint Victor’s och låg ett par kvarter från The Strip, en tämligen sunkig del av Sunset Boulevard, i Los Angeles.

Alla skolans lärare var strikt klädda nunnor och även om inte alla var lika stränga som Sister Martha (som också var rektor), krävdes det inte mycket otyg för att man skulle få ett par snärtiga rapp på insidan av handflatan, eller ännu värre, ett par dussin slag med ett slitet pingisrack på baken, vilket kompisen Kevin Mckenzie fick uppleva ganska ofta. Han var å andra sidan regelbundet olydig och uppkäftig i klassrummet och fick se sig ständigt bli dragen av lektionens nunna i öronsnibben hela vägen längs korridorren och bort till rektorns kontor och hennes stora skrivbord där bestraffningen skulle verkställas.

Varje fredag bar det iväg på obligatorisk morgonmässa i Saint Victor’s kyrka som låg bara några hundra meter från skolgården. Det var för det mesta ett ganska skönt avbrott från undervisningen och direkt efter mässan ringde skolklockan till lunch. Måste ha lyssnat på flera hundra predikan under dom åren. Minns dock inte en enda.

Jag minns däremot tiden i den katolska skolan med både värme och kyla. Som det mesta (men långt ifrån allt) har jag en tendens att se lite väl nostalgiskt på tiden när jag var mellanstadieelev, i mitten av 1970-talet. Det var en ganska oskyldig del av livet, långt innan något slags medvetande börjat utkristallisera sig. Om det ens gjort det nu…jag tvivlar faktiskt om detta ibland.

Under ett av den här epokens flera besök i Sverige, tyckte min mormor Agnes att jag nog skulle passa på att konfirmera mig. Så på våren 1975, tror jag det var, gick jag som en av många lätt förvirrade barn i konfirmationståget in i Götalundens kyrka i Trollhättan.

Minns att konfirmationsundervisningen utgjordes framförallt av serietidningar med religösa teman utgivna av Svenska Kyrkan – antagligen som ett nytt pedagogiskt grepp för att göra bl a g:a testamentets tunga anekdoter mer lättillgängliga och begripliga för oss.

Nej, att ta någon bild på påven kändes inte alls angeläget idag. Han representera inte något särskilt för mig. Inte bara för att jag är inbiten ateist (som han lär ha lovat ändå kommer till himmelen) och har jättesvårt för att acceptera att miljarder människor fortfarande låter dom institutionella religionerna diktera livets vilkor.

Fast på senare år har jag börjat se religion utifrån ett för mig helt nytt perspektiv. Eftersom alla vi som lever just nu faktiskt skall dö någon gång i framtiden, finns det kanske många som behöver religionen som en slags försäkring. Något som garanterar trygghet och ett hopp om en fin framtid – långt efter vi dör och framförallt – under tiden vi närmar oss den ofrånkomliga avgrunden.

Fast jag säger som en gammal vän sa när jag bodde nära domkyrkan i Visby: Jag tror på ett liv före döden!

Bilden är från ett reportage i Aftonbladet som jag tog under ett besök i Rom för några år sedan.

halloween-raboff-photography

Halloween – Skräckblandad Förtjusning

Idag är det Halloween – högtiden som Vikingarna och Kelterna skapade. Att gå runt bland grannar och tigga är tydligen en gammal tradition från Irland och Skottland som sannolikt introducerades när dom skräckinjagande nordborna dominerade stora delar av brittiska öarna.

Många år senare, under 1970-talet, härjade vi barn på gatorna i West Hollywood utklädda till spöken, superhjältar, häxor eller seriefigurer. Den gigantiska leksaksavdelningens höga hyllor på Rexall’s Drugs, ett varuhus stort som ett kvarter vid hörnet Beverly Boulevard och La Cienega Boulevard, var packade med små lådor som innehöll färdiga Halloween-kit. Paketens framsida hade ett plastfönster så att man lätt kunde se hur masken för Spiderman, Batmans Robin eller Casper the Friendly Ghost såg ut. Redan ett par veckor innan Halloween hängde man på Rexall’s och kikade på alla alternativ. Men för mig fanns bara en figur värdig att klä ut sig som…

Jag var för alldeles för ung för att komma ihåg när Charles Manson och hans galna gäng iscensatte vad man hoppades bli startskottet till ett landsomfattande raskrig, kallat “Helter Skelter” i Los Angeles med en bestialisk mordorgie på bl a Roman Polanskis gravida fru, Sharon Tate. Däremot minns jag tydligt när seriemördaren, “Hillside Strangler” härjade i Hollywood 1977 och hur mediebevakningen och följetongen kom att påverka Halloween för oss barn. Det året var alla föräldrar extra noga med var och till vem vi fick besöka för årets “trick & treat”, dvs, knacka på hos folk och be om godis.

Från den tiden minns jag också hur flera parallella urbana myter florerade om barn som blivet förgiftade när dom ätit godis injicerade med LSD eller tuggat sig blodiga genom att bita i karamelläpplan som någon elaking stoppat små rakbladsbitar i. Historier om förgiftade, bortrövade och till och med mördade barn spred sig snabbt i skolan och sammantaget blev detta på något vis början på slutet av det förhållandevis oskyldiga 70-talet.

1978, när jag var 14 år, flyttade jag till Sverige och firade aldrig mer Halloween. Men än idag när jag ser en stor pumpa, tänker jag på dom där tidiga åren, i mitten av 70-talet när jag klädde på mig Batman-kostymen (favoriten, inte minst tack vare capen) och den tunna plastmasken och tillsammans med kompisarna knackade på hos folk i grannskapet – alldeles säkert med skräckblandad förtjusning. För det var långt ifrån alla av våra grannar som hade barn och ju äldre just dom barnlösa var, desto mindre angelägna var dom av att bli störda av flera godissugna knattegäng som ringde på och stod där i dörröppningen med både förväntansfulla och lite uppfordrande blickar.

FUNKIGT VÄRRE

Bildresultat för brian culbertson funk

Inte sedan jag började lyssna på seriös funk som Mother’s Finest Rufus, Parliment, Sly Stone, James Brown och långt senare, danska Zapp Zapp! har jag hört något som svänger så asfett som Brian Culbertsons nya platta, “Funk”. Klicka på omslaget för att provlyssna den.

 

Trött som Trump

Vaknade hösttrött idag och kände mig åtminstone fram till första morgonkaffet som en apatisk, laktosintolerant zombie med begynnande ledgångsreumatism. Jag var matt, men såg ändå inte lika trött ut som The Donald gör just nu, så här i slutspurten av cirkusen presidentvalet. Fast mest trött är väl dom allra flesta på karlns patetiskt populistiska lögner och tröttsamt retoriska resonemang. Dom låter nu mest som sura uppstötningar från en småslemmig, bakfull marknadsnasare i en dyr kostym med ful slips. Underhållningsvärdet är borta nu. Let’s move on, people.

Efter en kort videoinspelning i Kirseberg, gick förmiddagen i ett och efter en alldeles för tung lunch (en drypande flottig spätta med smaklös mos) kändes det alldeles nödvändigt att ett par timmar senare, snöra på sig dojorna och ge sig ut i spåret för att bränna några kalorier och skaka lite liv i kroppen. Tolv kilometer senare och med solen i ryggen (i alla fall på hemvägen), ersattes mattheten av ett sedvanligt endorfinrus följt av en stunds eufori.

Lika yster dyster som vädret kan vara under oktober, lika bedårande vackert blir det när som idag, solen trotsar meteorologernas halvmesyr till prognos och kikar fram en stund. Det så här års välbehövliga men sällsynta solljuset är verkligen guld värd.

Det republikanska skelettet ovan (från bildspelet i samma tema här) tog jag under tiden vi bodde i Santa Monica där en av familjerna i trakten av vår lägenhet varje år pimpar sitt gigantiska hus och trädgård med spöken, skelett, läskiga clowner och gröna häxor – precis som om kåken vore beläget någonstans mitt i Universal Studios. Paret som bor där lider ju uppenbarligen av svår (och lite avundsvärd) Halloween-fetischism, lär jobba med filmrekvisita på en av Hollywoods större studios i Culver City. Ingen tvekan om att Donald J. Trump lär figurera bland årets skräckscener som det tokiga paret iscensätter.

Miami South Beach

Miami Beach vs Venice Beach

Medan Charlotte är i Miami och jobbar under lite drygt en vecka, tar dottern Elle och jag uti med vardagen här hemmavid. Ett slags föråk för far och dotter inför nästa veckas intensiva musikalresa till brexit-landet.

Höstens veckor rusar just nu fram i bästa Shinkansen-fart. Man hinner knappt gäspa sig vaken på måndag morgon förrän det är dags att omfamna helgen igen. Som frilansare mitt i ett härligt högtryck, gör det egentligen ingen större skillnad vad dagen kallas. Fast underligt nog känns det som om man får väsentligt mera gjort under lördag eller söndag än på t ex en tisdag.

Miami, ja. Det var ett tag sedan. Är inte överdrivet förtjust i stan. Art Deco-hotellen är så klart schyssta, palmerna svajar fint längs stranden och delar av South Beach är värda att besöka. Men det saknas ändå något som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det att Miami känns så själlös. Kall på något vis – trots den behagliga, karibiska värmen. Antingen är allt nytt och skimrande pastellvackert eller gammalt och på väg in i ett sakta förfall, som till exempel, Little Haiti. Vilket i och för sig, tillsammans med Little Havana, är två områden i stan som bjöd på en del fotografisk inspiration.

För nästan tio år sedan plåtade och skrev jag till en liten guide som Aftonbladet gav ut om vägen söderut – från Miami. Minns då att Florida Keys bjöd på en bitvis svindlande vacker highway – som faktiskt är mycket intressantare att färdas på än slutmålet – ändhållplatsen – med Sloppy Joe’s och liknande ställen som väntar turisterna med öppna armar i Key West.

Som Los Angeles-son, känns det kanske lite extra svårt för mig att ta till mig det Miami erbjuder. Efter att ha besökt stan två gånger och sett det mesta av det bästa, tycker jag att kusten i södra Kalifornien är mer mångfaldigad och har kanske motsägelsefullt nog, mera själ och hjärta. Jag väljer i och för sig trakterna kring Pacific Palisades, Santa Monica och Venice Beach alltid före nästan vilken annan plats i världen.

pellobello

Modeplåtning i Vilnius

Det här är Karoline, en ung, begåvad modell som jag anlitade för en modeplåtning i våras. Karo är från Litauen och vi jobbade där tillsammans med en lokal sminkös och assistent under en tidig eftermiddag runt centralstationen i landets huvudstad, Vilnius. Plåtningen gick kanonbra utan intermezzo eller strul och kunden var nöjd med projektet.

På lördag kör jag igång ett betydligt större projekt. Helgen kommer nämligen att ägnas åt inspelning av en reklamfilm tillsammans med runt 20 statister, produktionsledare, assistenter, en drönarpilot och minst en busschaufför. Temat liksom kunden är ännu så länge hemligt, men jag tror att i stort sett alla i Malmö kommer att känna till reklamfilmen efter premiären. Projektet är välplanerad och i stort sett alla detaljer har fallit på plats. Ett visst utrymme för kreativ flexibilitet måste jag ha – och liksom den tyska regissören, Werner Herzog, vill jag inte att inspelningen av scenerna och alla medverkandes agerande styrs av en rigid storyboard.

Stefan Löfven

Ikväll träffade jag statsministern igen…

Den här bilden togs för bara en timme sedan. Förra gången Stefan och jag möttes var 2015 under ett stort evenemang i FN-högkvarteret i New York. Efter det att min uppdragsgivare, svenska FN-ambassaden i samma stad, introducerade oss, kom han och hustrun fram och medan vi skakade hand, tackade statsministern mig för min insats.

Jag hade anlitats av FN för att producera en kort film och storformatsbilder från svenska Lappland i syfte att sätta en relevant visuell stämning under kvällens signering av ett ambitiöst klimatkontrakt mellan ett dussintal länder. Angela Merkel var där, drottning Sylvia var där (med sin hovdam) och ungefär 380 andra dignitärer, politiker, diplomater och en herrans massa säkerhetsfolk var där. Och så jag.

Ikväll var det en betydligt mer lågmäld tillställning (med klart färre högdjur) som jag ombads dokumentera åt värden, Kockum Fritid. Stefan har varit i Malmö större delen av dagen idag och avslutade sitt besök med att äta en bit mat (Boeuf Bourguignon tillagad på plats av svenskt högrev och serverad med vad som såg ut att vara väldans gött mos) och sedan hålla ett politiskt anförande inför en välfylld sal med vad jag förmodar var framförallt inbitna socialdemokrater.

Eftersom jag för länge sedan slutat låta mig påverkas nämnvärt av politisk retorik och brandtal, var det mest fascinerande med statsministerns besök att polis- och säkerhetspådraget inte var större. Det ser jag som oerhört positivt och ett slags kvitto på att vi ännu lever i ett fritt, öppet samhälle där landets högsta politiska ledare kan utan vidare knalla in i  Kockum Fritid och skaka hand med mig – som om det var igår vi sågs nedanför FN-skrapan vid East River – den där kvällen i september förra året.

Clarion Hotel Malmö Live skanska-landskap-vernissage

Vernissage

Såja – nu är årets andra stora utställning igång. Även den på Clarion Hotel Malmö Live . Bortåt 100 inbjudna kom igår på invigningen och smakade av stjärnkocken, Frida Nilssons skånska läckerheter, smuttade på bubbelvin och kikade på mina skånska landskap. Tack till alla som kom och särskilt till dom som jag inte hann växla några ord med. Extra tack till alla som köpte bilder!

Skånska Landskap: Allmänningar

Filmen producerades för någon dag sedan och filmklippen kommer från framförallt sommarens vistelse i Vejbystrand. Musiken är skriven och producerad av vännen, Elias Jakobsson. Mer musik av honom finns här.

Vernissage Skånska Landskap

Efter snart tjugo år i Skåneland, kändes det lätt att svara ja när vännerna på Clarion Malmö Live frågade om jag ville producera en utställning om detta fantastiskt vackra landskap. Dom 19 fotografierna är nu printade, inramade och redo för hängning. Det finns några platser kvar till vernissagekvällen inför utställningen “Skånska Landskap” i Living Room på Malmö Live nu på torsdag den 13/10, kl 17-19. Under kvällen bjuder stjärnkocken Frida Nilsson på skånska läckerheter och något gott att dricka lär det också finnas. OSA/anmälan görs senast i morgon, måndag 10/10 till marknad.malmolive@choice.se

 

Joakim-Lloyd-Raboff-boxning

Varför vissa blir helt knockade i Västra Hamnen!

Att flytta till det här området med en hög pengar och dra igång verksamhet är löjligt enkelt. Det finns ganska många företag som under Västra Hamnens relativt korta historia försökt etableras sig här med just den  infallsvinkeln – både stora och små spelare. Och har man bara tillräckligt med stålar (ibland kanske mer pengar än sunt förnuft), ja, då kan man hålla på tills klockorna stannar i Schweiz – där det ju som bekant finns en herrans massa.

Det kan också såklart finnas alternativa motiv med att bedriva business med lite konstgjord andning i Västra Hamnen. Det har t ex funnits ett par IT-bolag som dragit igång verksamhet här men som varit betydligt mer intresserade av att etablera ett lokalt kontor i Malmö än de varit att ens försöka bli lönsamma. Att kvitta vinster i en del av verksamheten mot förluster i en annan del är ett inte helt ovanligt sätt att snygga till bokföringen på. Eller så kör man bara på för att det är det enda som får en att känna sig någorlunda jordnära.

Under åren har jag stött på flera varianter – alla med gemensamma nämnaren att man missat något väldigt fundamentalt. Man missar att bli lite “local” och istället tagit för givet att verksamheten i sig är en sån världssensation att ingen kan motstå det. Det funkar kanske om du kränger pizzor eller glass. Men det finns också rätt gott om konkurser som vittnar tydligt om att detta i dom flesta fallen är en alldeles fabulöst ödesdiger inställning – oavsett om den är sprungen ur naivitet, arrogans eller för att lampan lyser men ingen är hemma.

Med “local” menar jag att man måste försöka bli en del av området – inte en ö i det. En del av vardagen, på ikea-speak. Tonvikt på kontinuitet och lyhörd kommunikation. Känn efter. Hör efter. Lyssna. Prata med. Justera kursen efter hur det blåser. Gå runt. Smaka av. Insup atmosfären. Sitt på bryggan och njut av ett par solnedgångar. Ta del av det som händer.

Jag menar nu inte att man med nödvändighet måste bo på Sundspromenaden för att verksamheten skall funka här. Inte alls. Men det skadar garanterat inte om man anstränger sig lite för att få lite lokal anknytning eller åtminstone är öppen och en smula ödmjuk inför alla vi som faktiskt bor och jobbar här.

Jag har bedrivit eget företag i över 15 år varav minst 12 just här i Västra Hamnen. Förra året omsatte Raboff i Malmö AB nästan 3 miljoner kronor och jag tror att vi hamnar ungefär där i år igen. Vårt lilla bolag sysslar helt kort med resor, foto. böcker och film och framförallt förmedlar vi inspiration till folk och företag över precis hela världen.

Säkert till en dels förvåning, härrör en ganska liten del av vår omsättning från mina böcker om och bilder från Västra Hamnen. Men även om mina “riktiga” uppdrag har ett helt annat fokus och monetär betydelse, är jag ändå oerhört glad för den lilla tårtbiten som bilderna från Västra Hamnen genererar och jag känner mig grymt ödmjuk inför alla privatperson och företag som fortsätter att beställa mina alster. Och att över 15 000 följer mina inlägg på Facebook…ja, det är nästan ogreppbart.

Vi har sedan allra första flytten hit 2002 varit kära i Västra Hamnen. Och det är just att ha den lokala anknytningen och en orubbad vilja att vara en del av det, som gjort att vi trivs så bra med att bo och jobba här.

Mitt råd till alla som vill etablera sig i Västra Hamnen (eller på annat håll, i andra kvarter, oavsett vart, egentligen) är att då och då lägga örat vid marken och lyssna lite på dom lokala vibrationerna. Bli en del av din neighborhood. Lär känna Agnes och Johan, Kerstin och Anders. Kämpa för att snacka med dom.

Gör man det tillräckligt ofta, kommer man snart att höra fotstegen när kunderna närmar sig. Annars blir det förr eller senare knockout.

budapest vacation

På uppdrag i Budapest

Det är premiär för mig här i Ungerns huvudstad, som länge varit på min “bucket list”. Det är lite synd att vara vegetarian när ungerskt salami, gulasch och grillbrickan, Fatányéros är så allestädes närvarande här. Budapests matutbud är verkligen ingen lek. Vet faktiskt inte om jag någonsin varit på en plats i Europa med så många charkuterier, kvarterskrogar, pubar och kaféer. Mest imponerande är ändå dom mäktiga broarna, innerstans pampiga jugendarkitektur och mysiga gränder och gågator – som t ex välkända shoppingstråket, Váci utca.

Långt ifrån alla talar engelska, men dom som gör det, pratar gärna och är hur hjälpsamma som helst. Så fort jag lämnar floden Danube, blir jag lite förvirrad, desorienterad och måste fråga mig fram. Stan känns inte direkt stadsplanerad i ett grid-system a la Manhattan.

Uppdragets fokus är såklart varför man skall välja Budapest som destination och för att addera lite flärd till just det här resereportaget – som kommer att vända sig specifikt till folk inom flygbranschen –  har jag hyrt in ett par lokala modeller som agerar som vore de flygvärdinnor på 48-timmars stop i Budapest.

Waynes Coffee Västra Hamnen

Mitt långa, smått masochistiska förhållande till krogen

Igår tog Tommy och jag en snabbis hos Ali och Ella. En snabb öl, alltså. En iskall, nytappad bärs smakar fortfarande allra bäst på krogen. Vilket är lite konstigt. För efter att ha jobbat på alla möjliga restauranger, barer och mer eller mindre minnesvärda matställen och vattenhål i Sverige, från Riksgränsen (Lappland), via Visby och Göteborg, under 80- och 90-talen, borde man kanske fyllt kvoten och slutet lockas av krogens förföriska atmosfär. Icke.

En gång krogmänniska, alltid krogmänniska, kanske. Fast jag misstänker att det är mer en liten gnutta krogromantik som ännu sitter i – en slags skimrande chimär över restaurangvärldens lätt avtrubbade låtsasvärld och galghumoristiska/cyniska jargong.

Jag äter lunch i stort sett dagligen på krogen. Dock aldrig ackompanjerade av rusdrycker. Men jag gillar verkligen att äta på krogen – även om ofta är “hit and miss” när det gäller maten och service. Här i Västra Hamnen finns idag några riktigt bra krogar – men tyvärr ännu ingen sushirestaurang värd namnet. Saknar gamla N3.

Det som slog mig igår medan Tommy och jag avhandlade/dissekerade/analyserade respektive pågående uppdragsportfölj, var att det fortfarande saknas en krog med vettig barhäng i Västra Hamnen. Det är som om krögarna här låtit bygga bardisken mer för att det hör till än för att den skall gå att sätta sig vid och liksom i den underskattade men tveklöst geniala noir-filmen, “Barfly”, med Mickey Rourke som Charles Bukowskis alter ego, Henry Chinaski, ha krogens bästa platser när livets skådespel vecklar ut sig som en solfjäder.

Tillbaks till krogen och mitt dubiösa förhållande till den.

Som fotograf har jag genom åren jobbat med många seriösa och ett par mindre seriösa krögare här i Malmö. Även som bild- och filmleverantör gäller det att passa sig för krogens ofta flyhänta, flyktiga inställning till allt som pågår utanför den omedelbara krogbubblan.

När jag jobbade i cocktailbaren på gourmetkrogen, Johanna i Göteborg i mitten av 1980-talet, kom krögaren Leif Mannerström ut från köket tidigt en kväll och snackade med mig medan jag skakade fram något gött att dricka åt ett par gäster som satt i väntsoffan. Han verkade rejält trött och även om jag inte var helt säker, såg den numera legendariska kocken ganska bakfull ut.

– Du Kim, (jag kallades för Kim på 1980-talet), sa han.  Jag tycker du skall fortsätta plugga. Det här med krogen är ett jävla slit och tar till slut kål på vem som helst.

Jag lydde honom naturligtvis inte. Först nästan tio år senare slängde jag slängen (krogfolkets smeknamn för en kökshanduk) och blev “seriös”. Om jag ångrar dom åren? Verkligen inte. Jag hade enormt roligt, reste mycket och lärde känna ett gäng roliga, inspirerande och tyvärr också, många tragiska själar under dom åren. Du hade rätt Leffe, kroglivet är hårt.

Vår dotter har sedan en tid börjat lite smått inom restaurangbranschen. Hon jobbar extra på en av kaféerna här i Västra Hamnen som diskplock. Vi är både glada att hon börjat tjäna lite fickpengar under lov och helgerna och så klart stolta över att hon inte känner sig förmer över att jobba med något som är fysiskt krävande och har relativt låg status. Mitt första jobb, vid ungefär samma ålder, var att fylla på mjölkkylen (inifrån kylrummet) hos Fred’s Market på Melrose Avenue i Los Angeles. The only way is up from there.

Gallerinatten

Gallerinatten

Vastra-Hamnen-Turning-Torso

Vid vilken ålder når man sin kreativa peak, egentligen?

I veckan gled två stora, fantastiskt roliga uppdrag i hamn: en tung reklamfilm för ett av Skånes allra mest kända bolag och ett omfattande bokprojekt som kommer att dediceras människorna och hantverket bakom ett av Sveriges mest respekterade kulturscener. Prestigelös som jag är, måste jag ändå tillstå att detta blir allt ett par extra fina fjädrar i hatten.

Med blicken i backspegeln, har dom senaste 2-3 åren faktiskt varit fyllda av flera extremt roliga uppdrag som givit både klang och klirr. För ganska exakt ett år sedan. t ex, avslutade jag ett nästan ofattbart stort utställningsprojekt för FN i New York.

Visst har det varit småsmällar längs vägen – och ett par tuffa men nyttiga skilsmässor från ett par kunder. Dom hör till och stärker på sikt. Men rent kreativt har den här perioden känts som min mest utvecklande. Det ena leder till andra, så klart. Så frågan är, när fasen når man sin kreativa peak, egentligen?

Är det kanske så att varje fas har sina toppar och att man därifrån inte kan skönja att det också kommer fler längre fram i livet?

Så måste det vara. Topparna ser dessutom väldigt annorlunda ut idag än dom gjorde när jag var, låt oss säga, trettio.

Det konstiga, för att inte säga lätt förbryllande, är att jag i mångt och mycket känner mig som om jag fortfarande är några och 30. Och även om rynkorna avslöjar något annat, är min fysiska kondition  väsentligt bättre idag än för säg, 20 år sedan. Sprang faktiskt 12 kilometer tidigt i morse utan alltför mycket gnissel och gnäll. Konditionen är helt klart något jag förknippar med min kreativa process: den blir seg när jag inte tränar och får energi när jag håller mig i god form.

I eftermiddag, medan jag satt på en soldränkt parkbänk och väntade på att min lite trolldomsdrabbade elcykel skulle bli färdigmekad hos Ecoride vid Trianglen, såg jag en ålderstigen man i ljusblå vindjacka stapla förbi med båda händerna krampaktigt fast vid handtagen på sin roströda rullator.

Under några minuter följde jag hans plågsamt långsamma, bitvis livsfarliga färd i utkanten av cykelbanan. Klungor med cyklister drog förbi honom som om ett elitlopp precis kört igång i centrala Malmö. Och när en av alla trehjuliga Köpenhamnscyklarna var farligt nära att köra på farbrorn, vågade jag inte bara titta längre utan gick upp för att guida honom av cykelbanan och tillbaka till trottoarens relativa trygghet.

Efteråt, åtminstone under ett par minuter, funderade jag på den äldre mannen. Vart var han på väg? Bolaget, kanske? Hur hade hans vecka varit, so far? När hade han en “peak” senast? I hans ålder blir man kanske lycklig bara av att vakna till ännu en dag på jorden – och av att upptäcka att ingen snott rullatorn…

Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad

Villa Strandvägen – intimitet i världsklass

Ibland behöver man förflytta sig. Lite distans till vardagen behöver alla. Så är det. Frågan är bara hur långt man måste åka för att kunna zooma ut från sina vanliga, väl innötta bestyr och pusslande för att hämta andan, ta hand om sig själv och njuta en stund. På till exempel ett spa.

I Skandinavien är vi inte överdrivet bortskämda med vackert belägna spaanläggningar som erbjuder samma höga klass och breda utbud som finns på dedikerade wellness-resorts i Karibien, Mexico, Bali och Thailand.

När anrika Ystad Saltsjöbad, utanför skånska Ystad genomförde en gigantisk makeover för några år sedan, satte ägarna ambitionsnivån utifrån en hög internationell standard. Förutom faciliteter där spa- och välmående sattes i centrum, fokuserade man också på att leverera mat, dryck och boendekomfort av kompromisslös kvalité. Och det är just det kompromisslösa som kännetecknade mitt dygn på Ystad Saltsjöbad. Här märks det på alla möjliga sätt att man inte knusslat eller tullat på kvalitén eller lämnat något åt det oförutsägbara.

Den här inställningen märks kanske allra mest i den senaste satsningen, Villa Strandvägen – ett helt fristående, ömsint renoverad trävilla omgiven av prunkande grönska och belägen bara några hundra meter från YSB:s huvudentré.

Här finns sju generöst stora rum, en intim matsal med kök, ett stort vardagsrum och framför villan, en liten bassäng med loungedäck. Precis som i den stora anläggningens hotellrum och allmänna ytor, genomsyras inredning, decor och textilier i Villa Strandvägen av New England-romantik a la Gant, Lexington och Ralph Lauren. Rummets interiör är smakfullt färgsynkat och kombinerad för att vara både funktionell, bekväm och lika vacker att titta på som att vistas i. Man vill liksom inte lämna rummet.

Lugnt och väl avsmakat

Villa Strandvägen är ett perfekt komplement och utmärkt alternativet om man som jag längtar efter en något lugnare och mer diskret vistelse på Ystad Saltsjöbad. Och precis som på det stora hotellet, där både mindre och lite större konferenser arrangeras året runt, blev jag även i nytillskottet väl bemött och behandlad av personalen – utan att dom var varken stela eller opersonliga.

Särskilt trevligt hade jag i villans bistro där både servis- och kökspersonalen dukade fram den ena kulinariska upplevelsen efter den andra. Vi åt en gudomligt komponerad femrättersmeny med det rekommenderade vinpaketet och blev snudd på tårögda för varje rätt som serverades. Kompositionerna på tallrikarna och dom tillhörande presentationerna satt helt enkelt perfekt.

Av rätterna utmärkte sig carpaccio på torsk med hummer, avokado, grape och fänkål samt den lättrimmade rödtungan med blomkål, pepparrot och Älvdalsrom, allra mest.

Hela middagen var som en välplanerad kulinarisk expedition där inget lämnades åt slumpen. Och även om ingredienserna som ingick i rätterna inte bjöd på överdrivet exotiska upplevelser, har jag nog aldrig upplevt en mer välbalanserad och harmonisk komponerad femrättersmeny. Vet faktiskt inte om jag någonsin ätit så god mat eller känt mig så väl omhändertagen under ett restaurangbesök i Sverige som den på Villa Strandvägen.

Ett par timmar på spa vid havet – i september!

Salt Creek Spa heter YSB:s spa (en lite göteborgsk direktöversättning till engelska?) och även här märktes att det satsats internationellt. Förutom olika massagebehandlingar, jag provade den klassiska och utmärkta, “Classic Massage Care”, fanns en myriad av mysigt inredda relax-rum med mjuka solsängar, flera mindre bassänger, bubbelpooler och till och med en liten cocktail-bar.

Ett av dom större relax-rummen, med plats för flera dussin gäster i parvänliga solsängar, vetter ut mot havet. Lägger man sig längst fram där, öppnas en mäktig panoramavy över Östersjön och YSB:s långa pir som skjuter ut från sandstranden alldeles nedanför fönstren. Parallellt med stranden finns en både cykel- och joggingvänlig stig som börjar i Ystad och fortsätter förbi YSB på väg norrut mot Österlen.

I stort sett alla spa-gäster går omkring i YSB:s sköna, vita morgonrockar. Det var faktiskt riktigt behagligt att glida omkring lite anonymt mellan havet, spa:et och den stora poolen – som en bland många andra vitklädda gäster. Fast allra bäst mådde jag när jag la mig ner i en av dom breda solstolarna, lossnande lite på badrocksskärpet och slumrade till en stund. För det var ju liksom syftet med besöket. Att komma ifrån, koppla av och bara rå om sig själv.

Och det är just kombinationen av Villa Strandvägens intima, avkopplande hemmaatmosfär och YSB:s breda spa-utbud och magiskt vackra läge vid havet som gör detta till en verkligen unik destination som erbjuder mycket hög internationell klass.
En plats att längta tillbaka till med alla sinnena.

Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-002 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-005 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-006 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-007 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-008 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-009 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-010 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-011 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-012 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-013 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-014 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-015 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-016 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-017 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-021 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-025 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-026 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-027 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-028 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-029 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-030 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-031 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-033 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-034 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-035 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-036 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-037 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-038 Airline-Staff-Rates-Villa-Strandvagen-Ystad-Saltsjobad-039 Untitled-1

 

Sturup Airport landing

Skånska Landskap – från ovan

Igår morse blev det en timslång flygtur över Skånska landskap, främst längs sydvästkusten. Från Malmö Sturup Airport gled vi upp genom skira moln och satte sedan kurs mot Väla utanför Helsingborg. Efter ett par varv runt köpcentrat, vände vi och flög hem igen över Landskrona, Vik, Barsebäck, Lomma, Västra Hamnen, Limhamn och Svedala. Trots lite sidvind, landade vi mjukt och stadigt på banan igen. Hann till och med ta ett par bilder strax innan hjulen nådde banan.

Sunset-Oresund-Bridge

Sweet, Sweet September

Shot this earlier tonight on the boardwalk. Seriously folks, the 2016 edition of September will likely be remembered for a long, long while. Not just as the warmest in recorded history, either.

For us living in the seemingly tireless whirlwind that dominates the climate between Denmark and Sweden, it will also be pegged as one of the calmest months ever! People are literally back in summer mode wearing shorts, tees and bikinis along Sundspromenaden.

It’s really amazing to have been “gifted” almost an additional month of summer. Especially since the actual summer sucked pretty badly.

runing malmö expedition

Expedition: Malmö

Under denna morgons arla löpning i shorts och t-shirt – i ett helt kav lugnt och sommarljummet Malmö – funderade jag över varför jag ofta känner mig lite vilsen när jag skall hitta här. Låter kanske lite märkvärdigt, men jag navigerar mig faktiskt lättare runt megastäder som Bangkok, L.A. och New York än i lilla Malmö. Visst, stan är ett lapptäcke av bitvis intressanta områden, men i den mån det någonsin funnits långsiktig, övergripande stadsplanering i länets residensstad, har den inte tagit intryck av några andra städers lösningar.

Och om det mot förmodan funnits ansvariga för trafikflödet i stan, måste dessa individer varit tjänstlediga sedan många, många år. Den uppenbara fördelen (uppenbar för mig, åtminstone) med att det är svårt att hitta i Malmö är att man fortfarande efter tjugo år i stan hittar “nya” kvarter, bakgator och gränder. Vilket gjort min supertidiga löprundor lite extra inspirerande. Idag var det kvarteren runt Värnhems Torg som ingick i dagens milslånga expedition till tonerna av Paul Simons utmärkta nya skiva, Stranger to Stranger.  Ett svalkande dopp i Öresund i det väsentligt mer familjära Västra Hamnen blev belöningen efter min runda. Allt detta den 13e september.

jogging i malmö

Arla Morgonlöp

Från morgonens supertidiga mil genom ett magiskt vackert Malmö. Började 05:30 och under timmen hann solen nästan kika upp över horisonten. Temperaturen höll sig till mycket behagliga 12C, vilket är helt perfekt – åtminstone när det är helt vindstilla – som det var i morse. Hann knäppa av ett gäng bilder under turen och blev återigen förbryllad över min ett år gamla iPhones förmåga att i det dunkla ljuset ändå fånga ljus- och färgskiftningarna. I morgon onsdag släpps en ny version av Apples flaggskeppsprodukt.

katt från österlen

Minnet av en kär kissekatt

I mitten av 1980-talet när jag bodde ovanför Restaurang 28+ på Götabergsgatan i Göteborg, ägde jag faktiskt en katt. Minns inte hur jag fick tag på honom eller vem jag köpte den av. Minnet sviker mig också varför jag döpte den till Sir Humphrey. Möjligtvis för att jag följde teveserien, “Splitting Image” och att det där förekom en katt som hette Humphrey.

Vill minnas att Sir Humphrey var en norsk skogskatt och jag blev påmind om den när jag nyss gick igenom mitt bildarkiv från Österlen. Tror att jag träffade på honom i en gårdsbutik under ett av besöken i Vitemölla. Kan också varit Drakamöllan. Bör nog knapra på E-vitaminer framöver – för att få åtkomst till dom här dimmiga minnena. Mjau.

Vastra-Hamnen

Sensommar i Västra Hamnen

Vaknade till ännu en skönt varm och solig höstdag här i Västra Hamnen. Höst och höst, förresten. För mig är det fortfarande allt lite sensommar. Efter lite träning, bidde det till och med ett friskt dopp i Öresund. Veckan kommer till stor del att vara fokuserad på höstens två utställningar, den lite mindre på Galleri Västra Hamnen 23-25 september och den väsentligt större på Malmö Live, 14e oktober till 9e november.

Jag kan inte nog understryka hur oerhört tillfredställande det är att jobba med bild och film som medium. Jag har alltid älskat att berätta och beskriva i syfte att inspirera. Det kan vara om en resa jag varit på, en maträtt jag ätit eller lagat eller om något jag gjort som fått mig att må bra. Att ha det som yrke är ju helt fantastiskt, egentligen.

Vattenfallet i Västra Hamnen

Filmade den här lilla kortisen tidigt en morgon på väg hem från gymet på Kockum Fritid. Ljuvligt väder och ett av mina favoritområden i Västra Hamnen. Kamera: iPhone 6s Redigering: Final Cut Pro X Music: YouTube Audio Library

 

utställning Malmö Live

Utställning på Malmö Live

Saltimporten-Vastra-Hamnen

Ett fint kvitto

Tog bilden ovan under dagens helt ljuvliga, supertidiga morgonlöpning runt Malmö. Mer eller mindre vindstilla och halva resan, cirka 6 kilometer, var innan solen ens gått upp. Vyn från Saltimporten – där morgonsolen reflekterade i fasader och fönster och över ett stillsamt hamninlopp – var amazing. Liksom gymträningen, ger löpningen mycket mer än bara en rejäl dos energi för dagen – den spiller som regel över ytterligare ett dygn. Men framförallt får jag ett slags kvitto på att kroppen är någorlunda hel och i relativt god form.

turning torso

I Stormens Öga – från tuff motvind till kraftig medvind.

Allt går i vågor (för att fortsätta med metaforerna en liten stund till). Ibland fattar man knappt själv hur långt (eller fort) man kommer på vågen man surfar på. Sedan kommer dom där dagarna där man har allt annat än flyt och kämpar för att inte humöret skall sänka en fullständigt.

Måndagarna har lite oförtjänt utnämns till veckodagen då saker förväntas gå åt helvete. Fast för mig, är måndagar en klar favorit som oftast börjar med ett svintidigt pass på gymet (06-07) och fullpumpad med energi – efter ett par rejäla slevar gröt – drar jag sedan igång veckan och börjar beta av veckans to-do-listan.

Det är så klart en klyscha, men jag tror stenhårt på att vända tillfällen då man tycker att det går troll i allt man tar sig för – till något positivt. Att alltid göra det allra bästa man kan – även i ett till synes ogynnsamt läge. Att vända på steken, se ljuset i mörkret, stå mitt framför stormens öga och se skönhet – och veta att den (stormen) kommer att passera. Har man med sig den positiva inställningen från början, går det betydligt lättare att parera dagarna då allt tycks spåra ut.

västra hamnen

Magiska aftnar i Malmö

Grädde på moset, vinstlott eller väderbonus, fan, kalla det va du vill, men gött är det i alla fall. Det ovanligt fina sensommarvädret vi har just nu, alltså. Jag unnar verkligen alla som tar sig hit från stan dessa kvällar och njuter av den ena färgsprakande solnedgången efter den andra. Har nog aldrig sett så många picnic-gäng längs Sundspromenaden som den här veckan – som ligger sånär inpå september.

– Måste försöka minnas dom här extra sommardagarna om ett par månader när man allt annat vill än att gå ut i shorts och t-tröja.

Autumn-in-Malmo-Sweden

Höstmoln över Malmö Live

Så här såg det ut vid fiskeroddarna i Malmö tidigare idag. Höstdramatik i himmelen men än så länge är allt vackert grönt – färgskiftningarna kommer först att synas om ytterligare några veckor. Och tur är väl det. För en av fördelarna med att bo i Skåne är just att vi har lite längre sommarsäsong än framförallt lapplänningarna – där höstens första snö kan komma precis när som helst (om den inte redan gjort det).

Tidskapseln: Johan Carsten

Här kommer första korta porträttet i min serie, “Tidskapseln”. Det är konstnären, Johan Carlsten som porträtteras i sin ateljé där jag filmade under några timmar för ett par veckor sedan.

 

 

Vastra-Hamnen-summer-night

Sommarens Återkomst – Halleluja!

Så kom sommarvärmen och solen tillbaka. Hela kommande veckan ser extremt lovande ut. Även om större delen av helgen ägnats åt att iordningställa galleriets och fotostudions skyltfönster inför hösten, hann jag åtminstone ut en sväng efter familjens söndagsmiddag. Bildbevis ovan.