The waves at Narigana

Yesterday, I rented a nine foot longboard at one of maybe a half dozen small surf shops along Narigana Beach. It was cracked in several places but held up surprisingly well in yesterday’s choppy and occasionally violent waves.

After close to a year, it feels fantastic to surf again. And the water temperature and waves here remind me much more of those on Oahu, Hawaii than those along Santa Monica Beach. Not having to wear a wetsuit is pretty sweet.

Turtlemania at Hikkadua

In shallow water as the beach bends south, a few hundred meters from our hotel, three giant sea turtles are part of the local scene.

According to the fellow that runs the small turtle farm about 2,5 km north of Hikkadua which I visited yesterday around noon, the three more or less tame turtles by the beach are roughly 80 years old and have been coming to the site for food for about ten years.

Dozens of tourists stood in a half circle around the turtles yesterday at sunset while I tried to capture the moment. After a few attempts with my Fuji, I managed to take a few seconds of one-handed video – and the above shot is a so-called frame grab from that unsteady footage taken with my phone.

Klåda vid buffébordet

Häromdagen blev jag bjuden på jullunch på en av Malmös mest kända källar- och valvkrogar. Det måste varit bortåt 300 andra hungriga gäster där samtidigt och jag har aldrig sett så många långbord på ett och samma ställe. Förutom förra gången jag var där, för rätt många år sedan.

Stimmet och trängseln vid dom olika bufféborden överöstes bara av dom skånska affärsgubbarnas bestickskrän, julsnapsskålande och ekande, bullriga skratt. Lunchen i sig var trevlig och maten smakade så bra som man kan förvänta sig av en krog som specialiserat sig på att servera så enorma  mängder mat. Jag hade dessutom föreslagit krogen till kunden, så jag får nog tona ner min klagosång ett par decibel.

Bästa buffén jag ätit från (hittills) var sannolikt under en kryssning mellan Stockholm, Tallin och St Petersburg för 4-5 år sedan. Inte för att det inte var minst lika stökigt som jullunchen i Malmö häromdagen. Den uppdukade maten var bara så mycket bättre. Minns särskilt en av kvällarna ombord då honungsmarinerade babyback ribs serverades. Fast då har jag ju helt glömt frukosten på The Bangkok Oriental. Där har jag aldrig ens reflekterat över att man plockade ihop sin frulle från en buffé.

Här på hotellet i Hikkadua står bufféborden i ett intill matsalen angränsande, luftkonditionerat rum som är ljussatt med lysrör. Det finns ingen uppenbar tågordning, så kökaoset mellan alla kromade värmeskåp infinner sig snabbt – om man inte går upp svintidigt och hinner dit före dom andra hotellgästerna anländer.

Tvångsmässigt tänker jag tyvärr lite för mycket på hygienfaktorn när jag plockar mat från buffébord. Både på hur maten tillretts rent hanteringsmässigt (var kockens fingrar rena? ligger det hårstrån dolda i maten? var han snuvig? hade han analklåda?) och på alla handtag, slevar och tänger jag måste ta i för att komponera min frukost, lunch och middagstalrik. Handtag, slevar och tänger som andra gäster och personal också rört vid med sina mer eller mindre renliga händer och fingrar.

Bakom hotellrestaurangens grillbord står två unga killar och en kvinna som jag inte kan avgöra åldern på. Hon kan vara 22, men också 64 år gammal. Alla tre ser fräscha ut och har på sig rena (om än något för stora) köksrockar och en hög, vit kockhatt. Kände mig lugn när jag beställde en vegetarisk omelet men upptäckte efter bara någon tugga en med hänsyn till ingredienserna (ägg, lök, ost och paprika), främmande smak- eller doftförnimmelse; fisk. Aha, tänkte jag. Fisken från hotellets kvällsbuffé använts som hönsmat.

Ovan text kommer troligtvis att ingå i kommande boken, “100 saker jag inte vill tänka på”.

Sri Lanka

Landade tidigt i morse på öriket Sri Lanka. Checkade in på strandhotellet i Hikkadua och skall försöka hinna med lite surfning i eftermiddag. Många skandinaver på hotellet men vad jag hittills märkt, inga ryssar. Mulet idag och lagom varmt, cirka +24 C. Byn påminner om Koh Samui i slutet av 1980-talet. Mängder av små, enkla hotell, butiker och restauranger längs både stranden och vägen som går igenom byn.

UPDATE:  Hyrde en välanvänd och omplåstrad 8’6″ epoxy-bräda på Narigama Beach (bilden ovan) och hann med en timme i vågorna innan det började kvällas.

Raboff 2.0

Välkommen till nya raboff.com. Som jag har våndats inför sjösättningen! Men, ibland måste man bara tvinga av sig den gamla rocken och trä på sig en ny. Nog med metaforerna. Jag äger för övrigt ingen rock.

Jag har skrivit/bloggat någorlunda regelmässigt på den här adressen (raboff.com) sedan 2006 och hade redan 1999 en liten hemsida skapad i en extremt tidig version av Macromedia Flash. Eller var det Shockwave? Minns inte. Krångligt som fan att snickra ihop var det i alla fall.

En stor fördel med den nya sidan (skapad i en skräddarsydd version av WordPress) är att jag får bättre utrymme för mina bilder och filmer. Men framförallt kommer jag på denna plats där du hänger just nu, kunna publicera längre texter om jobb, resor och annat som passerar revy i mitt liv.

Välkommen till Raboff 2.0

Obama till Castro: Let’s be friends!

Igår presenterade Barack Obama resultatet av 18 månaders förhandlingar med Raul Castro och den kubanska regeringen om att normalisera relationerna mellan länderna. Har varit på Kuba ett par gånger och om den nya vänskapen verkligen blir av och embargot mot import av kubanska produkter (främst kaffe, cigarrer, jordbruksprodukter) till USA, kommer det garanterat att påverka landet på ett genomgripande vis. Kuba är redan ett rikt land på många sätt. Inte minst kulturellt.

Om förbindelserna länderna emellan blir genomgripande, hoppas jag att befolkningen kommer att få bättre levnadsvillkor och att mina kubanska vänner i Havanna får möjlighet att förverkliga sina drömmar. Vilket när vi senast sågs var att flytta till USA…

Malmö Live

Kan tyvärr inte visa den senaste kortfilmen som jag producerat åt gänget på Clarion Malmö Live. Den ligger i embargo fram till julafton. Men så bilden ovan togs vid ungefär samma tidpunkt som filmens slutvinjett spelades in. Under inspelningen fick jag smakprov på och insyn i hur gigantiskt det här projektet är. Är definitivt ingen expert på konserthus, men av det jag såg igår kväll, kommer Malmös nya musikcentra att bli riktigt mäktig. Återkommer när filmen släppts.

Efter Stormen Alexander

Några klipp från gårdagens soliga promenad runt och ovanför Västra Hamnen. Turligt nog blev inte Alexander den förmodade värstingstormen. Och framförallt kom det inte några nämnvärda skyfall. Men dom friska vindarna höll i sig ett drygt dygn efteråt. Förutom vattenskvätten vid badbryggan som filmades med ett undervattenshus till Canon G7x, spelade jag in allt med iPhone 6. Om du har en äldre iPhone och funderar över om kameran i årets upplaga av iPhone lever upp till all hype, är svaret ett rungande JA!

Julhälsning från Hidden Treasures

En liten julhälsning från livsstilsföretaget, Hidden Treasures som jag producerade när jag plåtade vinterkollektionen för några veckor sedan. Snöflingorna generades genom en käck plugin och heter ProSnow.

Gammal musikhjälte: Michael Franks

Precis som koriander, jordnötssmör och bourbon, är Michael Franks en förvärvad smak. Det tog några lyssningar innan Michaels sammetslena stämma kompade av lättsamma toner fick ordentligt fäste. Det är över 25 år sedan nu och han dyker ofta upp på en av iTunes radiokanaler som jag lyssnar på, Ambience Lounge.

Franks har en rätt stor skivkatalog men det är hans andra platta “The Art of Tea” som jag hörde först efter att en polare i Göteborg rekommenderat den (Torben, minns du?). Skivan är fylld av nästan barnsligt men klurigt poetiska texter och lättsam men ändå ganska svängig jazz.

Michael Franks är över sjuttio år gammal idag och uppträder alltmer sällan – nästan bara i USA eller Japan. Hade ju varit en höjdare att få se honom live någon gång. Lyssna på plattan här.

iPhone 6 documents Christmas at White House

I’m not entirely surprised by this story. The image quality delivered by most of today’s high end mobile phones surpasses that of five year old semi-professional DSLRs that cost 10 times as much and weighed at least 10 times more. Ultimately, the best camera is the one you have with you – and use. Over the years, there have been umpteen times when I’ve missed a great shot just because I couldn’t be bothered/didn’t have time to take out my camera from its dedicated bag. Fortunately, sensor technology is allowing for smaller, pocketable cameras like the new Canon G7X to take commercially viable images. And I’m sure that my next book will have a few images taken with the formidable iPhone 6.

Who remembers DDR, anyway?

Spoke with a young woman today at our local grocery store. It’s increasingly difficult for me to determine age, especially with women, but let’s just say she was somewhere between 22 and 26 years old. While my coffee-to-go was being poured and lidded, I muttered something about the fantastic weather were having right now. That it’s just as it should be in here in DDR. I’ve been using this metaphor for a few years and never thought much about it.  The girl smiled at me politely but with the slightest twist of perplexity in her eyes – signaling loud and clear that my reference to the communist era acronym for East Germany and the Cold War had not registered whatsoever.

She seemed to have heard of Europe’s communist past – but the fact that Germany had once been divided into two countries for a long time, was fresh news to her. So, to shine some light on my sarcastic remark, I gave her a 30 second summation about Honecker’s DDR and how social equality was so fiercely dogmatic and furiously implemented that everything and everybody in East Germany was portrayed (by western media, at least) as grey, robotic and uniformly dull. Just like the weather right now. After the short lecture, the young woman nodded with polite bewilderment in her gaze, smiled and then handed me my coffee and off I went – realizing for the first time that I was now on the far side of generation gap. The photo above is from a press trip that took me through a village near Bavaria that had been divided during the Cold War and reunited in 1991.

Därför lämnade jag Facebook

Fascinerande artikel om Mark Zuckerberg och Facebook som TIME nyligen publicerat. Jag har jobbat för företag med ungefär samma kultatmosfär som Facebook odlar. För mig var det en förrädiskt absorberande och till slut degenererande miljö att skapa i. För mycket tonvikt på social kompetens, pseudodemokratiska möten och internpolitiska svarta hål/minfält. Ett perfekt ställe att parkera sig på fram till pensionen om man saknar ambitioner.

Jag lämnade min privata Facebooksida i somras och har inte ångrat det ett ögonblick. Skall erkännas att jag fortfarande har kvar ett par tår i världens största sociala nätverk via ett par fotosidor (med totalt 23 000 s.k. följare).

Varför jag lämnade “Fejan”?

Det finns många skäl. Först och främst har jag alldeles säkert någon slag bokstavskombination som gör det nästintill omöjligt att fördela min tid på ett förnuftigt vis. Jag gillar tanken med att jobba, rationellt, strukturerat och fokuserat men halkar ideligen och obönhörligen in i mer eller mindre meningsfulla sidospår som distraherar mig från projekt med högre prioritet. Ett beteende som kan få ödesdigra konsekvenser för vem som helst – och än mer så för en småföretagare som jag.

Visst var det roligt att under några år ha “kontakt” med folk man inte hört av på länge. Bland mina vänner fanns gamla skolkompisar, arbetskollegor samt en och annan fyllebroder. Min nyfikenhet över vad dom sysslade med, hur dom såg ut och en förhoppning om att vi kanske, kanske skulle återuppta kontakten, höll mig kvar i flera år. Så blev det inte. Med några få undantag upplevde jag tyvärr motsatsen.

I somras och i början av hösten genomgick Charlotte tre operationer för att bli av med det som började som små, vita fläckar som upptäckts på hennes vänstra bröst i samband med en rutinmässig kallelse till mödravårdscentralen.

Diagnosen var förstadium till bröstcancer och räknar man från andra mammografibesöket och fram till sista operationen, tog det närapå ett halvår för Charlotte att bli friskförklarad.

Någon gång i juli, jag tror det var direkt efter en av alla läkarbesök, gick det upp ett ljus för mig om hur överrumplande snabbt livet kan förändras. Hur skör tillvaron är och hur naiv jag varit som inte insett detta tidigare. Kombinationen av den insikten och mina FB-vänners oförtrutna publicerande av patetiska trivialiteter fick mig till slut att kliva av den allt mer snurriga, sociala karusellen.

Det har nu gått 4 månader och det känns nästan befriande skönt att inte längre behöva ägna värdefull tid åt den tidstjuven, Facebook.

På flera plan är mitt liv betydligt rikare idag. Inte minst kreativt. Kan faktiskt inte minnas när jag varit mer produktiv eller när vårt lilla bolag haft så många roliga uppdrag.

Som jag skrev inledningsvis, har jag kvar ett par fotosidor som jag underhåller någorlunda regelbundet. Den största av dom är helt tillägnad mina bilder från Västra Hamnen och den tänker jag fortsätta med så länge det känns kul. För även om jag är en förhållandevis etablerad och ofta publicerad fotograf, blir jag fortfarande glad av att se när folk ger tummen upp mina bilder.

Jag har känt på mig detta…länge

Brukar undvika dom, men när nöden kräver stegar jag motvilligt in på en offentlig toalett och hoppas att det är någorlunda fräscht. Jag har inte bacillskräck på patologisk nivå – men bland det värsta jag vet – förutom att kliva in i ett bås där någon nyligen tömt tarmen (vilket jag märkligt/oturligt nog ofta råkar ut för) är att behöva använda handtorkmaskiner på offentliga toaletter.

Har nämligen länge misstänkt att luften som används för att torka mina nytvättade händer kommer inifrån den offentliga toaletten och lackerar dom med alla tänkbara och outtalbara äckelbaciller.

Hursomhelst har det nu visat sig i engelsk forskningsstudie (som visserligen sponsrades av ett konsortium inom pappersindustrin) från University of Leeds School of Medicine att det kan vara precis som jag misstänkt. Enligt forskningen kan det vara upp till fyra gånger så stor risk att dina händer kommer i kontakt med oönskade bakterier om du använder lufttorken jämfört med pappershanddukar.

Ur ett hygienperspektiv är dom nya hypersnabba lufttorkarna väsentligt bättre än dom lite äldre varmluftstorkarna. Men allra viktigast är att tvätta sig efter sitt besök. Blöta händer ökar risken att dra till sig basilisker exponentiellt. Och jag kan berätta det kvinnor länge misstänkt, många av de män jag ser på offentliga toaletter tvättar sig inte efter sitt toalettbesök.

Till slut: varför finns det ibland vattenkranar som går på automatiskt (via en mer eller mindre välplacerad sensor) men en tvålautomat som man ändå måste röra fysiskt för att använda?

Ok, lite bacillskräck har jag nog. Läs artikeln i Washington Post här.

Film Title Fanatics Rejoice!

Just stumbled onto this amazing site. For years, I’ve been wondering about why someone hasn’t created a destination fully dedicated to the art of film titles. A site where I would find the beautifully scary title sequence – designed by legendary title master Richard Greenberg – to one of my all-time favorite sci-fi films, Alien (the original installment).

My daughter finds this part of any film incredibly boring and unnecessary – while I know that done right, a film’s intro can often set the stage for what is to come. Done wrong (which is often the case) I fully agree with her. Initiating a film with bad typography coupled with an unsuitable music score is like entering a really ugly hotel lobby. Done right, a thoughtful and artistically executed title sequence becomes essential and integral to the film itself. Not unlike a book cover. Cause first impressions last. Check out some cool film titles here.

Ny forskning om hajar

Precis som för många, många andra, drabbades jag av hajskräck efter att ha sett filmen JAWS på 1970-talet. Eller så var det kombinationen av boken och filmen. Och min livliga fantasi. Hursomhelst har tidningen Independent en läsvärd artikel om ny hajforskning som “bottnar” i att fruktade fiskarna inte alls är halvblinda mördarmaskiner. Det har visat sig att man faktiskt kan träna hajar och att dom är sociala djur.

Framförallt belyses hur många hajar som dödas varje år; 100 miljoner.

Dök ner i en skranglig bur med ett gäng vithajar runt mig för 11 år sedan i Gansbaai, Sydafrika i ett rätt modigt men ändå misslyckat försök att bota min hajsskräck.

Även om jag min fobi bestod, resulterade dykningen i att jag (i ren spekulation) skrev en story om mina upplevelser, skickade det till Susanne Wixe på Aftonbladet Resa som publicerade i tidningen. Reportaget blev startskottet för en tio år lång karriär som resefotograf.

Morgon

Inte varje morgon, men någon gång i veckan äter jag en frasig croissant på Gateaux vid WTC i Västra Hamnen. Tillräckligt ofta så att personalen vet att jag vill ha den utan smör men med en ostbit och en dutt Dijon-senap. Till croissanten dricker jag den snudd på bortglömda och kriminellt underskattade klassikern, café au lait. Kvarterets Gateaux är inte särskild mysig och när det är mycket folk, går det knappt att föra en konversation där. Men kaffet är väsentligt godare och servicen avsevärt bättre än på Espresso House.

Chris Rock

Läste precis en riktigt bra intervju med komikern Chris Rock. Rock är inte bara en av USA mest begåvade skrattmakare. Har har också intressanta funderingar om det mesta som rör vår samtid. Klart läsvärd. Finns här.

Om att vara svart i USA idag

Vanity Fair har en intressant men ganska skrämmande artikel om hur en svart amerikan känner sig idag. Detta med koppling till händelserna och den friande domen mot polisen som i somras sköt den rånmisstänkta men obeväpnade Michael Brown i delstaten Missouri. Läser man den här artikeln där polisen som sköt den obeväpnade 18-åringen återger händelseförloppet, är det inte svårt att tro att domen reflekterar hur orättvis och diskriminerande det amerikanska rättvisesystemet är.

Att amerikanska poliser sällan döms i såna här fall har kanske också med att en fällande dom skulle få allvarliga konsekvenser för allmänhetens förtroende för kåren som institution. Det skulle kanske också göra yrket mindre attraktiv och därmed svårare att rekrytera nya poliskandidater. Framförallt bekräftar Ferguson hur mycket rasism det finns inom polisen.

iPhone 6

Skrev häromdagen på ett nytt företagsavtal med Telia och passade på att byta upp mig från iPhone 5 till iPhone 6. Har kvar den gamla telefonen och redan nu känns den liten och föråldrad. Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sexans större skärm. Visst, den nya modellen är snabbare, har 4G och ny design

Men det är kameran och videoinspelningarna som imponerar mest. Den fenomenala bildkvalitén börjar närma sig kommersiell användning. Och att kunna filma High Definition i 240fps på en mobiltelefon är nästan ogreppbart. Filmen ovan är från en stormig men vacker solnedgång här i Västra Hamnen för några dagar sedan. Allt är filmat på frihand och stabiliserade i efterhand i Final Cut Pro X.

Med hjälp av en app kan iPhone 6 spela in 4k – men det lär vara standard  i nästa modell. Undra vilken upplösning iPhone 9 kommer att ha…6k?